”How we are ain’t how we were” inleder Lemmy Kiss of Death med. Agree to disagree. Motörhead tryckte ned gaspedalen i botten redan på den självbetitlade debutplattan nästan trettio år tidigare, och hade den i sort sett i samma läge genom hela sin livstid. Medlemmar har kommit och gått, men visst låter det omisskännligen likadant även på den här plattan. Sextio år fyllda fortsatte Lemmy att visa att han var bäst i världen på den här typen av ångvältsrock. Fan vore väl annars, han uppfann ju faktiskt den genren. Säger man Motörhead-rock förstår alla som gillar hård musik exakt vilket sound man refererar till. Och Motörhead höll sig till utstakat spår från början till slut. Det finns väl ingen så konserverad musik som Motörheads som låter lika fräscht än idag ? Tidlöshet is the new black. Dessutom kan jag inte komma på nåt annat band som kom undan med att vara så hårda utan att bli en parodi på sig själva.
Så, varför då publicera en recension av en nästan tjugo år gammal platta av ett band som inte finns längre om jag just ägnat ett stycke åt att berätta att det inte är något nytt under solen? För att Kiss of Death är en sorgligt underskattad skiva, som fått alldeles för lite kärlek. Den blev inte på något sätt sågad, men det är ändå en oändlighet mellan påståendet att det här är bra, till att det här är världsklass. Motörhead gjorde förvisso exakt vad de förväntades göra, men de gjorde det i varje liten del briljant. Jag är beredd att dö en liten död på kullen som säger att det här är Motörheads bästa skiva.
Jag är inget fan av att gå in och beta av låt för låt i mina recensioner. I nästan alla fall det görs skapar det ett halvpajjigt intryck, och jag tror inte att jag är bättre än någon annan skribent på att undvika det. Men med det sagt går det inte att prata om Kiss of Death utan att nämna God Was Never On Your Side. Kan du din Lemmy så vet du att han var minst lika bra på att skriva vackra lågtempogrejer som att skapa snabb jävla rock’n’roll. Och med God Was… tog han det till fulländning. Det är inte bara något av det bästa Motörhead gjorde, utan en av hårdrockshistoriens vackraste och mest bräckliga sånger.
Foto: Andreas Lawen, Fotandi
Rockfabriken 
Lämna en kommentar