”Nu är det för sent för att vara Sex Pistols”

Längst fram i The Hives står Howlin’ Pelle som en vit James Brown och pissar på Jantelagen. Och the Hives är alltjämt ett av rikets bästa liveband. Jag har aldrig träffat Pelle personligen, men för nästan tjugo år sedan gjorde jag en telefonare med Pelle på uppdrag av Denimzine. Hives var då högaktuella med spelningar i Sverige och i synnerhet i hemstaden Fagersta, i och med Where The Action Is-turnén. Och med det var det väl naturligt att börja vårt samtal där.

”Det var ju därför vi ville spela där”, säger Pelle. ”Det blir ju bara nån gång per år som vi spelar i krokarna. Det känns konstigt i och med att vi kommer härifrån, men å andra sidan ser man ju oss inte oftare om man bor i Belgien.”

Känns det som att komma hem fortfarande, att komma tillbaka till Fagersta?

”För mig gör det väl inte det. Det är ju hem för ganska många i bandet, de bor ju här ganska många av dem. Men för mig är det väl mer att jag… jag har ju bott i Stockholm i snart sju år tror jag. Så det känns väl mer som att det är hemma. Men å andra sidan, jag har ju varit borta, du vet, fyra och ett halvt av dem. Jag har varit utomlands. Men nej för tusan. Jag gillar att vara här, jag är ju mycket i Fagersta i och med att vi fortfarande har högkvarteret här.”

Hur långt är ni i processen med en ny skiva?
”Vi har kommit ganska långt, men jag är förbjuden att prata om den. Det är bandpolitik. Vi är ganska överens om vad det är vi vill göra, sen är det svårt att få det att… ja, vad ska man säga…”

Man är ju oundvikligen nyfiken på om bandet är lika väldisciplinerade och tajta i planering och replokal som de är offentligt, eller om det är mer gnissel och smutskastning i skapandet. På nåt sätt är ju en del av rock’n’roll-myten interna bråk, bajskastning och sociala splittringar. Om man sen överser från det rent personliga kan ju faktiskt också skapandet må bra av att det blir lite av De slipade knivarnas natt på rockscenen. Ibland är man ju inte mer människa än att man tycker att det är rätt underhållande när ens favoritband hatar varandra internt, man inser att konflikter driver utvecklingen framåt. Nu verkar det i och för sig inte som att Hives hatar varandra ett dugg, utan har varit tämligen eniga om färdplanen för framgång.

” Vi har inte kommit till det stadiet än att vi bråkar så mycket, men det kommer. Tro mig. Ju närmare en färdig skiva man kommer, desto mer bråk blir det helt enkelt. Nu handlar det fortfarande bara om att vi ska göra en så bra grej som möjligt. Sen är det den där sista formen som ska till. Så här ska låten faktiskt gå på skivan. Det är då det kommer bråk.”

»Skivan« är Hives fjärde platta, och den andra på ett stort internationella bolag. Efter att ha släppt två album på Burning Heart, Barely Legal och Veni Vidi Vicious, släpptes skiva nummer tre, Tyrannosaurus Hives 2004 på Interscope. Fortfarande med en klar och tydlig linje med vad de ville, och hur de skulle göra det. Kaxigheten har varit såväl en välsignelse som en förbannelse. Gamla oneliners har ständigt dykt upp och konfrontera dem, som uttalandet om att bara släppa tre skivor och sedan lägga av.

”Det sa vi ju när vi var sjutton år gamla, innan vi gjorde vår första skiva. Sen har ju det hängt med. Men å andra sidan så hade vi väl en poäng då. Det är ju för sent. Vi har kommit på att nu är det för sent att vara Sex Pistols och släppa en skitbra skiva och sen lägga av, nu får man sikta på AC/DC. Man får traggla på i femtio år till, tills folk tycker att det är ganska spännande att man fortfarande finns.”

Ja, vad fan. Jag hörde nya Motörhead häromdagen. De låter ju som de gjorde ’77.

”Ja, precis. Det är ju lite så där… då är ju frågan: är det kul eller är det tråkigt. Jag är ju ett AC/DC-hardcorefan, så jag är ju rånöjd att de gör samma sak fortfarande.”

För mig var det självklart att bandet hade massor kvar att ge även efter tre släppta skivor. Det är en rätt pajig amatörattityd att börja gnälla om debutplattors överlägsenhet, och vikten av att inte sälja sig till kapitalismen. Samtidigt kommer det alltid finnas människor som lägger alldeles för stor vikt vid att vara nere med något sen dag ett, och tror att det är måttstocken för att vara ett riktigt autentiskt fan. Hives fans och bandets första platta verkade inte vara något undantag.

”Det har blivit lite som Woodstock. Det roliga är ju att jag vet hur många som köpte den där skivan när den kom ut. Det var inte så jävla många. Det är kul; jag tycker att det är härligt. Man ska ljuga lite om när man upptäckte ett band. Det spelar inte så stor roll för mig. Det intressantaste är väl mer när folk som inte tycker att man är lika bra nu — det finns ju alltid såna — ska gå fram och impa på en med att de gillade första skivan bäst. Och sen ska man tycka att det är lite häftigt. Dels så var det ju jag som gjorde den där skivan, och för det andra har jag ju gjort bättre skivor. Jag förstår inte hur man kan få för sig att vi som faktiskt gjorde det ska tycka att de är häftiga. Men jag förstår vad du menar, jag gillar också de skivorna.”

För mig behöver det inte stå i något motsatsförhållande. Barely Legal hade sin råa, punkiga attityd med bland annat »A.K.A. I.D.I.O.T.« som i mitt tycke fortfarande står sig som en av bandets bästa alster genom tiderna. Tyrannosaurus Hives bjuder på ett mer maskinellt intryck, med riktigt jävla bra arenarock som »A Little More For Little You« som ett exempel i mängden. Från punk till rock kan man väl säga, för att göra det enkelt för sig?

”Ja, så kan man nog säga. Det har väl lite med hur gammal man är att göra också. Det är svårt att spela rock’n’roll… även om låtarna skulle vara helt vanliga rock’n’roll-låtar. När man är sjutton år kommer det ändå att låta som punk. Det är ofrånkomligt. Å andra sidan är det väl fortfarande där nånstans vi är och rotar. Punk kommer ju alltid att vara den största inspirationskällan. Eller alltid… jag vet inte vad man ska kalla det. Vi började ju med punk helt enkelt, med att alla i bandet gillade punk. Det enda bandet vi kom överens om att alla gillade var nog KSMB”

Frågan blir därmed hur fördelningen mellan punk och mer klassisk rock kommer att se ut på nya skivan, och vilken väg Hives stakar ut för 2007, när skivan lär släppas.

”Det finns ganska mycket låtar, men de är nog inte klara i den versionen de kommer att vara på skivan än. Det kommer väl att flyttas nåt riff hit, och nån textrad dit kanske. Det finns jäkligt mycket låtar. Mer låtar än det nånsin har funnits. Det finns ungefär dubbelt så mycket låtar som det någonsin har funnits till en Hives-skiva, det borde ju teoretiskt betyda att den blir dubbelt så bra. Så nu vågar jag knappt tänka på det.”

Ni är ett av Sveriges mest hyllade liveband. Dels hela grejen med er visuella look, och sen mellansnacket och poserna och allt det där. Är det inte lite som att köpa en motor utan Jaguar till, att köpa en skiva med er då?

”Eeeh… ja, grejen är väl att man kan inte gå på Hivesspelningar varje dag, men köper man skivan kan man ju lyssna på den varje dag. Det är ju det som är skillnaden. Det är klart att det aldrig kommer att vara som att gå på en konsert med oss varje dag, men å andra sidan är det ju det näst bästa. Så vad kan man göra?

Sen är det ju inte så mycket vi som är bra, det är mest de andra som är så dåliga. Jag förstår inte varför alla håller på… hur man kan gå och göra en konsert som är så otroligt ounderhållande, som många band gör. Jag vet inte, men det känns mer som att det är andra som borde skärpa sig.”

Är det så att du kommer till replokalen och säger »Fan grabbar, jag har en skitbra idé. Mitt när vi kör den här låten så fryser vi en minut och sen så kör vi bara«. Och sen går ni och repar in det så att det sitter svintajt?

”Nån gång kan det väl ha hänt. I ännu högre utsträckning så är det väl så att man helt enkelt spelar samma låtar varje dag, och sen så börjar man göra nån grej. Man kanske kastar upp micken i luften och fångar den igen. Sen börjar man göra det mer och mer, och sen ser man hur långt man kan ta det. För att underhålla sig själv medan man spelar en låt som man spelat tusen gånger. Lite mer så utvecklas det, tror jag. Man gör en grej om och om igen. Man märker ju att när vi spelar nya låtar nu då är det ju mer fokus på att spela. Så det är ju något som händer när man har spelat låten en massa gånger.”

Säg att du ska gå och ta en öl med en polare, kan du då känna att »jag är jävligt osugen på att vara Howlin’ Pelle idag. Idag vill jag bara vara Pelle Almqvist« och skita i att du är med i The Hives?

”Jag brukar sällan känna så, men ibland klär jag ut mig till en vanlig person, som Fantomen ungefär.”

Er trummis, Chris, syns ju inte ens när han sitter där bakom. Strumpor syns ju inte, inte kallingar heller. Kör man ett genomgående koncept även på kläder som inte syns? Och gör ni det för att det ska kännas bra eller är det för att det ska se bra ut?

”Mest är det nog för att det ska kännas bra tror jag. Du menar som nyhetsuppläsare som är nakna från midjan och neråt? Nej, det är det faktiskt inte. Några gånger har han faktiskt… han körde en turné utan ena skon för att han hade skadat foten så att han inte fick ner den i dojan längre. Men annars så har vi nog… det handlar mer om att det ska kännas bra för en själv. Men det var en berättigad fråga.”

Det handlar ju lite om fåfänga. Jag tycker att fåfänga är ett positivt ord, jag hoppas du håller med mig. Det finns för mycket sluskar över huvudtaget.

”Ja, för rockband är det ju absolut det. Men å andra sidan är ju sluskarna mer fåfänga än vad vi är ofta. Vi har ju bara bestämt vad vi ska ha på oss. Det är ju de banden som har perfekt slitna jeans och en exakt rätt sliten skjorta. Det är ju de som är fåfänga. Det är ju då man fattar hur mycket jobb de har lagt ned på det, och de måste ju göra om jobbet varje dag, medan vi har samma kläder på oss. Vi behöver ju bara vara fåfänga en gång.”

Om du skulle tvingas välja ett klädmärke resten av livet…

”Ja, då får jag väl leta upp en bra skräddare helt enkelt.”

Kläderna har blivit dyrare, resorna längre, och kontakten med Fagersta något mer sporadisk av naturliga skäl. Hives har till skillnad från många wannabes på scenen aldrig förnekat sitt lokala ursprung. Både Sverige i allmänhet, och Fagersta i synnerhet har varit en tydlig del av identiteten och totalkonceptet. »Delivering punk rock from Fagersta, Sweden since the early nineties« skulle kunna vara en väl så sann bandslogan. Finns det nån tid att hålla sig up to date med vad som händer på den svenska scenen?

” Jodå, det blir lite att man håller sig till samma band. Jag har ju ett radioprogram i USA om svensk musik. Då spelar man ju av naturliga skäl ganska mycket svensk rock, för jag gillar rock och det är svensk musik. Så det finns ju bra grejer, det finns det alltid. Det senaste jag hörde som jag tyckte var riktigt bra, var en ny låt med Robots, »Sign of The Octopus«. Den kom kanske förra året, men den är jävligt bra. Låter lite som Roky Erickson.”

Hives universum har alltid i mångt och mycket byggt på en osviklig känsla för vad som är bra, vad som är coolt, och vad man själv har saknat på scenerna. Det finns en rak linje ändå från Elvis till Hives när det kommer till korrelationen mellan look och sound.

”Jag gillar Elvis. Det gör ju nästan varje människa på jorden. Det är väl världens mest populära artist. Jag är inget undantag.”

När han var smal eller tjock?

”När han var smal. Eller nånstans där i mellanperioden, när han fortfarande var smal, men gjorde lite intressantare musik. Den första singeln är ju skitbra, men när det var lite mer utvecklad musik än att varje låt var en bluestolva. Så jag skulle väl säga Elvis runt 67-68. Jag tycker filmlåtar är bra. Det är många som gillar när han är tjock och svullen och trött. Jag tycker många av de låtarna är skitbra men jag vet inte… Då tycker jag Liberace gjorde den grejen mycket bättre och värre. Om det handlar om dekadens tycker jag att Liberace är roligare. Jag menar, Elvis hade ju talang, det var ju ett jävla slöseri att han blev så där tjock och trött. Liberace hade ju inte det, så då kunde ju han få fåna runt så där. Fast ändå, det är ju så jävla mycket bra låtar där från slutet också, så jag kan inte klaga på det heller.”

Sen kom ju aldrig Liberace ut ur USA. Han är ju inte stor utanför Amerika i vår tid.

”Nej, han ser ju bara rolig ut. Jag vet inte ens om han gjorde så mycket egna låtar heller. Det gjorde ju inte Elvis heller, men om han ens hade låtar skrivna för sig. Han spelade väl mest klassiska grejer.”

Ska man vara krass, så skulle ni kunna sälja riktigt mycket plattor även om ni blev avsevärt mycket sämre, och turnera för riktigt mycket folk. Det har hänt många band som är stora. Tror du att ni har kapacitet att sätta stopp när ni tycker att det inte håller kvalitativt?

”Eh, alltså om jag sa ja skulle jag ju ljuga. Det går ju inte att svara ja på den frågan. Frågan besvarar ju sig själv. Det går ju inte att säga ja. Det finns ju ingen som har det.”

Skulle du kunna se dig själv som en entertainer om Hives la ner? Du har ju uppenbarligen talangen för det.

”Nej, jag får väl gå den vägen jag också. En mer dekadent entertainer. Nåt trött med mycket stråkar, jag tror jag siktar på det faktiskt. Flytta till Vegas, bo i ett sandslott.”

Pelle skrattar högt. Det är klart att det vore en personlig tragedi för Howlin’ Pelle att sluta sina dagar som en nerdekad, knarkande B-entertainer på nån av Bellagios mindre scener, men det skulle tveklöst bara vara ännu en riktigt cool byggsten i mytbildningen kring The Hives.

(Denna text är en omarbetning av en intervju som publicerades i Denimzine 2006)