Wilmer X: 13 våningar upp (2005)

Ossler var borta, men Nisse, Jalle och kompani spelade vidare som om Ossler aldrig funnits. Den snart tjugo år gamla skivan 13 våningar upp är inte helt igenom fläckfri. Partiella inslag av gubbig saggighet, viss förkärlek för att gräva ned sig i såsiga downtempolåtar med slätstrukna texter, och det finns fortfarande drag av ett Wilmer X som något decennium tidigare var en grå parentes i svensk rock. Dessa partier är i minoritet på skivan. Mestadels är det busbra rock med både fyndiga och allvarliga texter. Dessutom är det svårt att inte älska låttitlar som ‘Tuff puck att svälja’, ‘Blind mans bluff’, och ‘Bara muskelminnet kvar’.

På ’13 våningar upp’ tillät Wilmer X sig själva ibland också att vara politiska på ett sätt som man vanligen inte förknippar med bandet. De hade gjort en lång resa sedan ‘Vem får nu se alla tårar’ (Vilket i och för sig är en fantastisk låt). Efter vissa avstickare kändes det som att cirkeln var sluten. Forna Wilmer Pitt var med ’13 våningar upp’ tillbaka där de började. Ett angeläget rockband som gick sin egen väg. Visst, det var en av 2005 års mest konventionella rockskivor. Ändå är det en unik produkt så till vida att man återanvände gammal skåpmat i ny förpackning. Det är inte i råmaterialet avkastningen ligger, det är i förädlingen. Och bättre än så här blev aldrig Wilmer X.