Det är ödsligheten i musikalisk klädnad. Många stora konstnärer har försökt definiera den kala ensamheten i konsten.
Ett svartvitt fotografi.
Det ligger ett hästkadaver vid foten av askberget. Gamla hjulspår i sanden från en Chevy Pick-up leder fram till en barack. Mannen till höger på bilden har hittat en gammal spansk gitarr. Med den beskriver han utan någon brådska en värld som känns definierad av aska, sten och damm.
Det är grovhuggna, enkla musikaliska gester som leder oss fram till ett audiellt bildspel ljuvare och mer komplext än vad som är försörjningsmässigt försvarbart för en musiker anno 2005.
Han är William Elliot Whitmore.
Som små, små detaljer fyller andra instrument i de vita fläckarna i en ljudbild som samtidigt lyckas vara både öde och laddad av berättarlust.
Det är beskrivningen av en värld som rymmer många, men lockar få. Bakom den sittande W E Whitmore ser vi Woody Guthrie, Ralph Stanley och David Eugene Edwards. Alla har de med de förutsättningar som blivit givna dem beskrivit Amerika ärligt, naket och med en rakbladsvass självinsikt.
Kanske är det just jämförelsen med D E Edwards som lägger sig bäst tillrätta på den grusiga stigen. Efter att 16 Horsepower nu somnat in, känns Ashes To Dust som en ny byggsten i en berättartradition som allt för sällan står att finna i vår samtid.
Det är vackert på samma sätt som bara en begravning kan vara. Där sorg och vemod lämnar hopp om framtiden.
När det enda som återstår av världen som vi kände den är damm, sand och sten, står vi där och ser på civilisationens slut till tonerna av Ashes To Dust.
FOTO: Chris Casella
Rockfabriken 
Lämna en kommentar