Billy och vägen tillbaka

Sommar 2006. Cirkus, Furuviksparken, Gävle. En någorlunda vacker byggnad, en manege i mitten och något hundratal sittplatser runt omkring. Och så står han bara där. Som vanligt iklädd jeanskläder och en brun cowboyhatt. Legendaren Billy Joe Shaver. Eller kort och gott ”Billy”, som han själv presenterar sig som.

Han sträcker fram den stympade högerhanden där bara några fingrar finns kvar, efter sågolyckan i hans ungdom. Det skulle kunna vara en symbol för en ganska väl tilltagen del av uppförsbackar och personliga tragedier i livet, men Billy väljer inte det tankespåret.

“Jag har haft lika mycket som vem som helst, inte mer”

Vi har satt oss ned på den första raden, bredvid manegen. Billy tittar ner i golvet och mumlar. Det har ingenting med samtalsämnet att göra. Han pratar så. Blicken flackar, få stunder av ögonkontakt. Mycket mumlande på den omisskännliga och tysta, och ibland svårförståeliga sydstatsdialekten.

Att Billy inte är något household-namn för de flesta passar hans personlighet väl. Inget i Billys livsgärning andas bekräftelsebehov. Samtidigt finns det en meritlista här som inte låter skämmas för sig. Fullkomligt okänd för inte bara allmänheten utan även countryscenen i sig träffade han Waylon Jennings. Resultatet av det mötet, om än i en något långdragen process som innefattade både hot om stryk (från Shaver), och ett visst mått av ghostande (från Jennings), blev att Waylon Jennings spelade in skivan Honky Tonk Heroes. Samtliga låtar utom den sista på albumet har Shaver som upphovsman eller medkompositör. Från den punkten har han varit en av countryns mest respekterade låtsnickare, vars verk har spelats in bland annat av Elvis Presley, Johnny Cash och Kris Kristofferson. Och även om Shaver själv inte varit någon av de kommersiellt största när det kommer till vare sig biljett- eller skivförsäljning, är han en av outlawcountryns stora ikoner även som artist. “I’m listening to Billy Joe Shaver, and I’m reading James Joyce” sjöng Bob Dylan en gång i tiden.

Billy Joe Shaver gör sig inget omak att vara till lags, le eller fästa mig någon visuell uppmärksamhet. Han svarar på de frågor jag ställer, varken mer eller mindre. Fyra decenniers karriär har fått Billy att fokusera på viktigare saker än att vara inställsam mot mediafolk. Han har aldrig månat om publiciteten kring sin person. Samtidigt är han inte otrevlig på något sätt, utan svarar så gott han förmår på de frågor jag ställer. Han funderar, prövar ord, och väger dem innan han levererar svaren.

“Det finns många som har det värre än mig, brukar människor säga. Det får väl mig inte direkt att må bättre, men det får mig att inte känna mig utpekad i alla fall. Jag har Jesus med mig i hjärtat. Jag klarar mig.”

Billy har vandrat med Jesus i många år nu, och det är i den tron han hämtar sin kraft. Ett orubbligt men rätt avspänt förhållande till Guds enfödde son. Eller ”Gillar du inte Jesus kan du dra åt helvete” som Billy själv formulerat det. Det är antagligen den tron som räddat honom från att gå ned sig totalt, och som får honom att resa sig igen, efter varje ny smäll. Han har förlorat sin mor och sin fru genom sjukdomar. Sonen Eddy, som var en kollega och stark inspirationskälla gick bort genom en överdos heroin på nyårsafton år 2000.

“Det är saker som sker, förstår du. Eddy och de andra är på ett bättre ställe nu. Jag är inte orolig”

Sonen finns ständigt i Billys medvetande. Någon timme efter vårt samtal står Billy på Furuviks scen och dedikerar Billy sången ”A Star In My Heart” till Eddy. Sedan skivan ‘Tramp On Your Street’ har Eddy varit en oskiljbar del av Billys karriär. Sonens instrumentala talang och Billys låtskrivande lät sig inte stoppas av de skrala ekonomiska förutsättningar som Billy alltid dragits med, både privat och yrkesmässigt när albumet spelades in.

“Vi hade en riktigt tajt budget, så vi kunde inte göra om något utan var tvungna att ta det som det blev. Det är fantastiska låtar, men det blev lite stressat och opolerat. Vi hade kunnat göra dem mycket bättre än vad det blev, men vi fick aldrig chansen till det.”

Att återinspela sina låtar är ett annat karaktäristiskt drag hos Billy Joe. Klassiker som ‘Live Forever’, ‘If I Give My Soul’ och ‘Devil Made Me Do It The First Time’ finns inspelade i ett flertal studioversioner. Och på det tillkommer såväl liveskivor som bootlegs.

“Anledningen till att jag gör det är att det första skivbolag jag låg på gav ut några riktigt bra låtar på skivan ‘Old Five And Dimers…’, och lade sedan ned verksamheten innan skivan släpptes.”

Billy hann med några skivbolag till som gick i konkurs eller lade ner under pågående skivsläpp. Ingen kan anklaga honom för att vara en medvindsseglare. Ändå är han fast besluten att föra ut sin musik till omvärlden.

“Anledningen till att jag fortsatte spela in samma låtar var helt enkelt att de hamnade i soptunnan, och jag ville att folk skulle höra dem. Jag gjorde dem om och om igen, tills de satt. Jag vet förbannat väl att de var bra. Att de fortfarande är bra. Och de kommer tillbaka nu. De kommer upp till ytan.”

Billys självförtroende och medvetenhet om den egna kapaciteten är det inget fel på. Historien talar för sig själv. Alla av de stora outlawlegenderna, plus en hel del andra, Elvis inräknad, har spelat in Shavers låtar. Han går dessutom inte av för hackor i sitt eget musicerande heller. Rösten är fantastisk och unik, och han har en förmåga att omge sig med grymma kompmusiker. Den stora höjdpunkten i karriären är inte heller att ha sett någon annan namnkunnig musiker spela hans sånger, utan ett eget ögonblick på scen:

“Jag spelade på Grand Ole’ Opry. Det är rätt okej. Det är nog det största som hänt mig. I och för sig bara två, tre låtar, men jag spelade”

Han verkar, trots sina sextiosju år, inte ha några planer på att ge upp än.

“Det känns som om det kommer att komma en vändning i branschen. När jag började, var min musik annorlunda än det som gällde då. Den var rätt opolerad och stökig. Jag skriver fortfarande annorlunda, oavsiktligt. Jag är bara mig själv. Det känns som om den verkliga kärnan i musiken är på väg tillbaka, och det är jag med. Jag kommer tillbaka på mitt sätt, till toppen.”

Nu tittar Billy inte längre ned i golvet, på bandspelaren eller upp i taket. Han fokuserar rätt in i mina ögon. Det är inget bullshit. Han vill vara helt säker på att jag förstår vad han menar, att jag förstår att han själv är helt säker på det han säger.

“Jag är helt uppriktig mot dig. Jag försöker inte…jag kan inte vara ödmjuk”

Föga förvånande träffade jag aldrig Billy igen efter den där dagen i Gävle. Det har gått 18 år sedan intervjun, och Billy gick bort för fyra år sedan. Hans ord om att nå toppen igen fick ingen fortsättning, åtminstone inte på det kommersiella planet. Kanske brydde han sig aldrig om det heller. För Billy Joe kändes framgång aldrig som något som kunde mätas i popularitet eller i monetära siffror.

FOTO: Republic Country Club