The Libertines: The Libertines (2004)

Älskar, älskar inte. Älskar, älskar inte? The Libertines pucklar på varandra så blo’n sprutar, och oxeltänderna ryker. Månne är svek och destruktivitet de bästa drivkrafterna för att skapa vital rock’n’roll.

Sången på brittrockarna Libertines andra platta var släpigare och mer sluddrig än någonsin tidigare, och visst var ‘Libertines’ en spretigare platta än ‘Up the bracket’, men min svaga förhoppning började ändå övergå i tro på att bandet faktiskt var the real deal. I mångt och mycket var det speedad slackerrock som kvartetten levererade även på uppföljaren, men i några fall tog de ett steg bort från grundkursen och hittade nya vägar att undersöka.

Ibland glimtar ekon av historisk musik fram bakom den rättframma rock’n’rollen. Inte historisk som i Clash eller Stones, utan mer i den fåra av medeltida vismusik som David Eugene Edwards lekte med i Wowen Hand. Fast där Edwards höll i det tunga allvar han alltid levererade oavsett om skeppet hette Wowen Hand eller 16 Horsepower, levererade Libertines tonerna med en glimt i ögat. En glimt som sa; “Gilla det om ni vill. Vi skiter faktiskt fullständigt i vad ni tycker”. Sen fortsatte de att trakassera varandra

Slyngelrock. Heroinpop. Whatever. Kalla det vad ni vill. Förjävla bra är det i alla fall. OCh ändå är det så simpelt.