Joakim Thåström: Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (1999)

Det är inte det att Thåström fyller sjuttio om bara ett par år som slår an en sträng av obehag i det som är mitt eget åldrande. Att ens idoler åldras är en del av premissen man måste köpa; i synnerhet om mycket av den musikaliska bas man står på kommer från ens tidiga tonår eller till och med tidigare. Mike Ness är bara en handfull år yngre än Thåström, och hans åldrade är helt oproblematiskt för mig, och Distortion är nog ändå bandet jag bär närmast mitt hjärta de flesta dagar.

Jag tror egentligen inte ens det handlar om vare sig Thåströms eller min egen ålder, utan mer det faktum att det går att dra fler och fler paralleller mellan Thåström och Dylan. Eller mer specifikt de (vi) vita medelålders kulturgubbar som följer i dessa gubbars spår. Alla har sin Dylan. Sin skiva som de upptäckte honom med. Sin tolkning av vad han vill säga. Sin något för fasta övertygelse att han förstått artistens inre. Det kryper i mig när jag tänker på det, och jag har med näbbar och klor hållit mig från Dylanismen.

Dit har vi nu dragit Thåström. Vi medelålders gubbar som åldrats tillsammans med honom. Var och en har sin egen Thåström. Och jag är en del av en klubb som jag har så erbarmeligt svårt för. Och lik förbannat står jag där i cirkeln tillsammans med de andra Thåström-gubbarna. Och visst har jag min personliga Thåström.

Fastän jag och mina årsbarn är ett, ett och ett halvt decennium för unga för att på riktigt träffas av den första svenska punkvågen, är det ett faktum att nästan alla sjuttiotalisters första riktiga möte med Thåström är via Ebba Grön. Inte för mig. Jag var elva år gammal när mina föräldrar köpte Blå Himlen Blues. På kassett av alla jäkla format. Idag, nästan fyrtio år senare, håller jag fortfarande den skivan som en av de bättre Thåström skapat. Många tydliga tidsmarkörer till trots är det alltjämt ett fantastiskt låtmaterial än idag. Från den skivan breddade jag ganska snabbt min personliga Thåström-värld, först till det övriga Imperietmaterialet, och sedan utforskade även jag Ebba Grön. Trots att punken nog är den musikstil, och även subkultur som jag kanske identiferat mig mest med genom åren, så har jag alltid hållit Imperiet över Ebba, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Det kanske är så enkelt som att det började just där för mig?

Större delen av mina tidiga tonår ägnades åt hårdrock, och när jag sedan i gymnasieålder övergick till punken fanns Thåström förvisso där, men kanske mer i skuggan av allt annat som kom i min väg. Visst lyssnade jag på soloskivorna som kom på tidigt nittiotal, och jag gav Peace Love & Pitbulls ett tappert försök, även om det vare sig var eller är min kopp te. Thåström blev som en tidigare nära vän som man glidit ifrån. Det är trevligt när man stöter ihop, men inte på nivån att man saknar varandra när man inte ses.

Sen kom ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal”. Det är få skivor som träffat mig så direkt och så fullkomligt oväntat som den gjorde. Visst hade jag förväntningar, men upplevelsen när jag hörde skivan för första gången var paradigmatisk. Det förändrade min relation till Thåström för alltid och på ett ögonblick.

Thåström har ända sedan han debuterade tillhört det absoluta toppskiktet av svenska textförfattare, men på ‘Det är ni som är de konstiga…’ känns det som att han höjde sin absoluta högstanivå än mer. Inledande ”Från himlen sänt” och ”…Ingen neråtsång” kan vara det bästa han någonsin skrivit skrivit. I grävandet i sitt eget inre hittar Thåström något allmängiltigt, något som träffar precis rakt in i ens oskyddade inre. Det känns som att orden letar sig inpå ställen man egentligen inte vill ha dem på. Som att de avslöjar något om en själv, som man stängt in för länge sen, och inte vill släppa ut.

Även musikaliskt är det Thåström i sin absoluta prime. Backad av framför allt namnkunniga trion Chips Kiesby (gitarr), Heikki Kiviaho (bas) och Jörgen ”Jugglo” Wall (trummor) på såväl skivan som den efterföljande turnén hittade Thåström ett sound i låtarna som nästan är obeskrivbart i sin perfektion. Och samtidigt är det så okomplicerat. Det är rock’n’roll. Och det är naket och avskalat. Och i den där enkelheten, som ändå är allt annat än simpel, finns en dynamik mellan de olika låtarna som inte återfinns på någon annan Thåströmskiva. I stort sett varje spår på den här sticker ut från de övriga, och tillsammans blir albumet ett mästarprov av en musiker, som även om man hade plockat bort den här skivan ur hans katalog, tillhör de största vi någonsin fått uppleva på den svenska rockscenen.

Jag fick då, och får än idag, känslan när jag lyssnar på det här albumet, att det är en artist som tar allt han byggt upp under karriären, och på ett närmast perfekt sätt lyckas kombinera det till en storslagen helhet. Varje ögonblick av skivan känns som ett bidrag till den helheten.

‘Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal’ är Thåströms absoluta klimax. Det här är den definitiva förpackningen av den svenska rockens mörka själ, och dessutom ett av dess mest kompletta verk. Alla har sin Thåström. Det här är min.

Foto: Pär Wickholm