Hellacopters slog mig rakt i magen med Supershitty to the Max! redan vid öppningsspåret Gotta Get Some Action Now. Innan dess var Nicke Andersson ”bara” trummisen från Entombed i mina ögon. Och Entombed var ju egentligen inte min grej, även om jag de facto gillade Ride, Shoot Straight and Speak the Truth när den kom (året efter Hellacopters debut).
Men Hellacopters var något annat. Det var ett statement. Det var rock på ett sätt som hade saknats så länge i Sverige. Rocken återhämtade sig fortfarande från det övergrepp grungen begått på hela genren, på ett globalt plan. En kulturell pandemi. Och här var Hellacopters, som ett reningsbad för alla som längtade efter riktig rock’n’roll igen. Inledande spåret Gotta Get Some Action Now! blev ett soundtrack till mitt liv för den tjugoåriga, trasiga killen jag var då. Och Hellacopters blev en viktig del av min tillvaro. När de sedan följde upp med Payin’ the Dues tog de allt som var bra med debuten och gjorde det ännu bättre. Samma intensitet, men en högre lägstanivå på låtmaterialet, och en attityd som fortsatte peka finger åt allt som inte var rock.
Nicke har alltid varit intressantare som kreatör och stilikon än renodlad musiker för mig. Hans inverkan på rockmodet i Sverige kan inte underskattas. Alla skulle ha truckerkeps, denimjackor och en frisyr som skrek ”jag bryr mig inte, men ändå”, och Nicke personifierade hela grejen.
Något hände med Hellacopters efter Payin’ the Dues. De blev polerade, och jag vill inte säga tråkiga, men de förlorade lite av det där oslipade kaoset som gjorde de första skivorna så elektriska. Det kändes som att de gick från att vara MC5 till att vara Stones – fortfarande bra, men för städat för min smak.
Nicke har visat gång efter annan att han är en av Sveriges bästa låtskrivare när det kommer till rock, även om det inte alltid riktigt är min kopp te längre. Men Payin’ the Dues är och förblir en milstolpe, ett mördande bra album som visar exakt hur bra både Nicke och Hellacopters var när de visade hur saker skulle låta.
Lämna en kommentar