Social Distortion: White Light, White Heat, White Trash (1996)

Social Distortions femte album är en skiva om ensamhet. Om förhållanden som faller sönder, en barndom som aldrig helats och en omvärld där såväl moral som mänsklighet börjar lösas upp. Mike Ness pendlar mellan raseri, frustration och ren förtvivlan där han står i mörkret och ger oss varje textrad utan något hopp om ljusning. Vi lyssnare står som utanför ett fönster och tittar in på en tillvaro som går sönder i realtid.

Ness’ texter rör sig kring självförakt och självrannsakan. Det är inte bara personliga relationer som faller sönder; det finns också en känsla av ett samhälle som förlorat sin själ. Ness är inte längre en av alla punkare som revolterar mot världen. Här är han en man som förlorat fotfästet. En man som brottas med sina egna demoner.

Musikaliskt är White Heat råare och mer direkt än sina föregångare. Det finns en tyngd i produktionen som drar in lyssnaren i mörkret. Det är trasigt, desperat och ett sökande efter någon form av rening. Men samtidigt är det också så fantastiskt bra, och vackert, i mörkret. Mike Ness klär sin klagosång i en rock’n’roll av Guds nåde. Även om Gud bara är närvarande ett par av låtarna, är det som om Mike Ness skapat sakral musik för existensialismen, för tvivlet och för rädslan att allt som finns är hopplöshet.

Här finns ingen försoning, ingen upplysning, bara ett näst intill olidligt djupt och tungt vemod. Skivan känns ofta som en evig jakt på kickar, bara för att sedan upptäcka att det inte finns någon verklig lindring. Och Ness verkar i varje mening vackla mellan ilska och förtvivlan i frustrationen över sin maktlöshet.

Mike Ness ger oss symptomen, men har inget botemedel. Inget hopp. Social Distortion har alltid präglats av en viss svärta, men här har varenda jävla illussion om hopp, räddning eller någon form av lycka kastats över bord. Visst, på ytan finns ett par spår som ändå handlar om något annat än hopplösheten eller frustrationen. Men paradoxalt nog är det Ness övertygelse i trasigheten som gör att vi egentligen inte tror på ett lyckligt slut i hans berättelser.

White Heat är ett album om ensamhet, inte bara i relation till andra människor utan också i relation till sig själv. Men jävlar i mig vad bra det är. Fastän Social Distortion i min bok är ett av historiens bästa band, möjligen det bästa, har de bara gjort två mästerliga plattor på sju försök. Kanske två och en halv. Men ”White Light..” och efterföljande ”Sex Love and Rock’n’Roll” är så orimligt bra och ojämförbara med något annat bands verk att de lyfter Distortion till en egen nivå. Och fastän kön av sångare som försöker både låta som och se ut som Mike Ness är orimligt lång och fortsätter att växa är det ju faktiskt bara att konstatera att ingen annan egentligen ens är nära. I en genre som Mike Ness både skapat och är obesegrad i är ”White Light, White Heat, White Trash” det definitiva verket. Det är ogenomträngligt mörkt, men mästerligt i varje sekund av det.