Highride: Highride (2013)

Stockholmsbandet Highrides debutalbum släpptes 2013, och är inget annat än vad det ser ut att vara: rak, oförfalskad rock’n’roll. Men det är också precis vad som gör den så kraftfull. Det här är inte musik som försöker vara större eller mer komplex än nödvändigt. Det är snarare musik för de som förstått att det enkla ofta är det mest effektiva – när det görs med precision, passion och utan att förfalla till poserande. Något i mig tänker att det är åt det här hållet det skulle låta om Mike Ness och Michael Monroe hade varit unga idag och skrivit låtar ihop. Och det är inget dåligt betyg i min bok. Peter Waljus bär en tydlig influens från Mike Ness i sin sång, men till skillnad från många andra som gått den vägen gör Waljus det med ett tydligt eget uttryck.

Låtarna är fyllda av referenser till actionrock, punk, glam och sleaze, med snyggt inplockade element som visar att bandet har gjort sin hemläxa. Highride lyckas hela tiden att hålla det hela fräscht och undviker att falla i nostalgi. Här finns inget föråldrat – bara ett fortsatt driv, med riff som känns slitna på det bästa möjliga sättet. Det är rock som den är tänkt att vara: smutsig, desperat och ärlig, samtidigt som det ändå är ett rejält jävla hantverk. För det ska verkligen sägas. Highride kan konsten att göra musik på riktigt.

Det är riff som hör hemma i garage snarare än på arena, och det är precis där deras styrka ligger. Samtidigt finns det en mer lekfull, nästan självdestruktiv energi. Ted Philips gitarrer sicksackar mellan skärande melodier och kraftfulla riff. Det är en musik fylld av självinsikt och en väl tilltagen portion mörker, men aldrig självömkan. Det är rak och direkt rock för de som redan förstått att saker inte inte behöver sönderanalyseras.

Jag vet inte hur mycket av ljudet som ska tillskrivas rutinerade producenten Tomas Skogsberg, och hur mycket som är bandet själva. Men soundet har fångat bandets essens perfekt. Ljudbilden är rå, utan att vara slarvig. Det är en hård, obeveklig platta som andas bensin, öl och gatstoft. Samtidigt finns det en känsla av kontroll bakom allt. Highride vet precis vad de gör, och de gör det jävligt bra. Det här är en skiva där allt överflödigt är bortskalat, och det som återstår är kärnan av vad som gör rock’n’roll så förbannat bra när det görs rätt.

Highride tar oss på en desperat åktur genom ett mörkt rockuniversum, men ändå med en glimt i ögat hela tiden. I slutändan är den här debuten inget revolutionerande. Det är inte en skiva som kommer att omdefiniera genren eller förändra musikhistorien. Men det är inte heller poängen. Detta är rak, obeveklig rock – punkt slut. Och när det görs så här bra, finns det inget mer att önska. Det är en skiva som är lika mycket ett gatlopp genom dekadens och desperation som en hyllning till en tidlös form av rock som inte behöver återuppfinna sig själv.