Perfektion är en konst i konsten. Vad du än tar dig för i skapande, finns det något förtrollande vackert i att slipa på något tills det är komplett. Tills det inte finns några ojämnheter kvar, utan varje del är klanderfritt inpassad för att skapa perfektion av helheten. Hur många album är egentligen kompletta? Där inte bara varje spår på skivan är ren jävla världsklass, utan varje del av varje spår också är det? Där varje sekunds lyssning från början till slut är en sammanhängande, kongenial helhet? Jag inbillar mig att allt för många, för att inte säga de flesta, artister släpper album där de vet att alla låtar inte är lika bra. Och även om de verkligen brunnit för varje låt på albumet, hur många har verkshöjden att skapa trettio till sextio minuters perfektion? På rak hand kommer jag på en handfull såna skivor. En av dem är Rancids ”…And Out Come the Wolves”.
När Lars Frederiksen anslöt till Rancid efter inspelningen av debutskivan var det som att den sista pusselbiten föll på plats. Den energi som Tim Armstrong och Matt Freeman tog med sig in i Rancid från Operation Ivy byggde man vidare på i debuten som förvisso var en imponerande bra presentation för världen, men på uppföljaren ”Let’s Go” fastställde bandet sitt definitiva sound. Mixen av streetpunk, ska och skate, dynamiken mellan Lars och Tim i såväl sång som skrivande, och bandets tryck och känsla, inte minst genom Matt Freemans basgångar, högst troligen omatchade i punkvärlden.
Skulle jag lista historiens tio bästa streetpunkplattor skulle även Let’s Go finnas med, men Rancid visade att de inte var klara där. De tog den formel de skapade med Let’s Go, och höll i allt som var bra, och förfinade det till perfektion. Tills det inte fanns något ögonblick av den minsta tendens till att inte vara komplett kvar. Och av det skapades ”…And Out Come the Wolves”. Nitton oumbärliga låtar, som var och en tillhör det bästa genren någonsin fått till sig. Varje enskilt spår är monumentalt fantastisk punk.
Matt Freemans snabba basslingor är en ryggrad som driver hela ljudbilden framåt. Armstrongs släpiga, ibland nästan trasiga röst kontrasterar perfekt med Fredriksens mer aggressiva melodiska stil, och deras stämmor smälter samman och skapar något större än summan av delarna. Genom hela albumet håller bandet punkens ursprungliga kärna, samtidigt som de introducerar element som ger skivan såväl musikalisk bredd som djup på en nivå som jag upplever omatchad på någon annan punkskiva. Utan att vid ens ett enstaka tillfälle upplevas som poserande eller pretentiöst. Varje låt, oavsett om den är signerad Armstrong, Frederiksen eller de bägge gemensamt, visar på en mästerlig nivå när det kommer till låtskrivande. Och det gäller både musikaliskt och textmässigt. Det går att namedroppa spår efter spår, men det blir på något sätt ganska överflödigt när man kan ta precis vilket som helst av dem. Klassiska Rancid-låtar som Time Bomb och Roots Radical är precis så bra som sitt rykte, men samtidigt håller till exempel As Wicked och Avenues & Alleyways precis lika hög klass. Och, än en gång, det gäller utan något som helst undantag, för samtliga spår på skivan.
Få punkskivor, om ens någon, kommer någonsin att överträffa det Rancid åstadkom med …And Out Come the Wolves. Det är ett mästarprov som fortfarande, nästan tre decennier senare, är lika relevant och lika fulländat som den dag det släpptes.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar