Jag är uppväxt i trakterna kring Örebro, och det var i min generation av sjuttiotalister som en punkscen växte fram där under första halvan av nittiotalet. Det fanns en stilmässig bredd i gemenskapen, där band som One Chord Wonders, Charles Hårfager, Voice Of A Generation, Peepshows och givetvis Millencolin föddes och utvecklades.Dessa band hämtade sina uttryck från den klassiska punkens DNA, oavsett om man gick det brittiska eller amerikanska spåret, eller följde i den fåra av den så kallade trallpunk som mer än något annat var en svensk företeelse. Örebroscenen visade dock på ett föredömligr sätt att den svenska punkvågen på nittiotalet var så mycket mer än svenskspråkig trall.
Och på denna scen föddes även The Strollers. Och de var något annat. De kom med ett sound som mycket mer ekade The Music Machine och The Sonics än Bad Religion, Sham 69 eller Asta Kask. Men fortfarande med en attityd och en energi som var punk, om än med rötterna i sextiotalet snarare än i de följande decennierna. Och det i sig gjorde Strollers till något helt eget. Känslan av en väldigt analog produktion, Henrik Winds farfisa-orgel tillsammans med Mathias Liljas distinkta röst (som för övrigt påminner mycket om Sean Bonniwell i The Music Machine) satte en snygg prägel på bandets ljudbild.
När bandet släppte sin fullängdsdebut Falling Right Down! 1999 visade de också att de hade ett låtmaterial som matchade deras musikaliska talang och potential. Albumet är en gedigen och autentisk shoutout till rockhistorien. I Låt efter låt visar bandet upp en förståelse för garagerockens rötter, med en imponerande kombination av kärlek till musiken och en fuck you-attityd till stora delar av den samtida rockmusiken som försökte vara något helt annat.
Strollers borde ha blivit mycket större. Kanske var det fel tid och plats och fel tid för dem. Men för de som upptäckte dem då, och för de som hittar dem nu, är de ett bevis på att rockmusik inte behöver anpassa sig till tidens trender för att förbli relevant.
Och det är ganska rimligt att dra en rät linje mellan Strollers och nämnda Music Machine. Två band som borde varit mycket större än de blev, och ett uttryck som känns som ett släktskap. En kärleksförklaring, kanske rent av en hommage, utan att vara tillstymmelse till plagiat.
Sean Bonniwell och hans Music Machine har inte fått det erkännande de verkligen förtjänar för sitt bidrag till rockhistorien. Debuten (Turn On) The Music Machine från 1966 är en rockens patient zero för ett specifikt sound som bör kännas igen av alla som kan de mest basala grunderna i sin populärmusikhistoria. Och ändå verkar kännedomen om The Music Machine vara och förbli en väl förborgad hemlighet för de allra flesta som inte trängt sig långt, långt in i rockens förflutna. Men hela Strollers varande känns som en monumental hyllning till Music Machines musikaliska gärning.
.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar