Jag lyssnar på Stockholmgänget Diamond and Guns femspårsdebut ‘Making Cash For Heartless Crooks‘ som släppes förra hösten, och kommer på mig själv med att kastas runt på olika emotionella platser i mitt förflutna, utan att någon av dessa låtar för den skull ens var påtänkta när saker hände.
Det är något med sättet Diamond and Guns sätter toner på saker, som gör att jag inbillar mig att det ibland skulle kunna vara ett ljudspår till kvällar, dagar och perioder i mitt liv. Det är avslagen öl och vänskap som en gång kändes som den var okrossbar, och idag inte finns kvar. Det är sol som går ner över ensliga badplatser långt ut på landet. Allsång över en ostämd gitarr. En fumlande kyss mellan två onyktra tonåringar. Det är bilfärder genom storstäderna i natten. Trasiga uppväxter. Det är krossade hjärtan och sorg över möjligheter som fallit ur ens händer. Men det är också lycka och genuin glädje. Nostalgi, fest och band mellan mönniskor.
Jag menar inte att Diamond and Guns sätter ord på allt detta, men för mig så sätter de själva känslan jag talar om. Och den förmågan att faktiskt beröra mig och framkalla känslor är själva kärnan till varför jag lyssnar på musik.
Musikaliskt är det rak och direkt punkig rock, där bandet på sin väg framåt kastar in bitar av valda delar av punkhistorien både här och där. Streetpunksoundet är påtaglig rakt genom hela skivan, mycket tack vare Victor Ekvalls sång, som i mina öron bär en viss likhet med Dropkick Murphys frontman Ken Casey, även om Diamond and Guns stilmässigt drar mer åt band som US Bombs och Distortion. Men jag skulle kunna kasta in en uppsjö av band jag tänker på när jag hör detta. New Bomb Turks, Far From Finished, Born To Lose. Ibland är det en skärva Gaslight Anthem, fast skitigare. Och närhelst Diamond and Guns känner för det tar de ett litet kliv ur streetpunkfåran, och plötsligt tycker man sig höra en nästan skate-punkig passage, eller något mer åt surfhållet, för att sedan flörta med såväl glam som sleaze.
Jag inser att jag kanske låter flummig, men det är svårt att pinpointa exakt vad Diamond and Guns är. Samtidigt är det inget okänt eller obekant. Det är rock’n’roll som drar åt olika håll. Och det är inget annat än odelat positivt i det här fallet; det finns inget självändamål att vara lättetiketterad. Det innebär troligen att du åtstadkommit något som redan är gjort; och då är uppförsbacken genast väldigt mycket tuffare för att bryta igenom bruset. ‘Making Cash For Heartless Crooks’ är en snygg uppvisning i hur man balanserar en punkig och välbekant grundenergi, en tveklös förmåga att skapa melodiösa låtar, och i det väva in klassiska byggstenar från rocken med en egen stilkänsla utan att glida in i något som känns allt för gjort eller förutsägbart. Och framför allt är det en stilstudie i att man kan göra sin egen grej utan att det för den skull behöver vara det minsta tillkrånglat eller revolutionerande.
Diamond and Guns debutskiva behöver inga stora ord eller pretentioner – det handlar bara om bra musik, och det är precis vad detta är. Uppföljaren lär vara på gång, och jag väntar med spänning. Jag tror ni redan har förstått att jag gillar det här.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar