Författaren James Ellroy, kungen av hårdkokthet, bestämde sig för att skriva en bok i stackato; att utelämna alla bisatser och samtliga skiljetecken utom punkt, frågetecken och utropstecken. Pretentiöst? Kanske. Dåligt? Inte nödvändigtvis.
Trail Of Dead är ett mycket pretentiöst band. De verkar ha kommit på att det mesta redan är gjort. Då alla melodier redan är författade återanvänder man dem bara på ett nytt sätt. Bryt ned musiken i sina beståndsdelar och du finner inte mycket nytt under solen. Det är hårda gitarrer. Det är ännu hårdare bas och trummor. Det är en något mjukare sång lagt uppe på hårdrockskompet. Inte så lite Carl Orffska tongångar inleder skivan. Efter vägen möts vi av en orgel här. En viola där. En vändning. Ett riff. Det är som sagt var inget vi inte hört förr. Det originella här är snarast kvaliteten. Det originella är förmågan att uppehålla en konsekvent ljudbild som ändå känns oväntad. Det originella är den innovativa talangen som ligger bakom de fantasifulla stölderna. Det originella är förmågan att landa dem i en ändå rätt klassisk rockram. Låter det förvirrande? Ni som följt “trailen” tidigare vet vad jag pratar om. Det är som sagt var intet nytt under solen. För er som inte hört bandet tidigare följer här en kort sammanfattning: Det är experimentell indierock som går förvånansvärt lätt att ta till sig om man gillar rockmusik som kliver över normerna.
‘Worlds Apart’ är bandets fjärde album. Det känns i mitt tycke något mer splittrat än den hyllade föregångaren ‘Source Tags & Codes’. Detta är en splittring som liksom pretentionerna inte är av ondo. Jag skall villigt erkänna att jag inte stod i kön för ovationer till ‘Source Tags’. Det kändes som att det saknades något. Kanske var det en inneboende trygghet i skapandet? Trail of Dead verkade snarare sträva efter omvärldens acceptans än egen harmoni.
På ‘Worlds Apart’ finns det nu plötsligt såväl trygghet och självförtroende. Samt en ödmjukhet och en artig bockning till rockens historia. Ibland dyker en skärva skatepunk upp. Ibland ett eko av Bowie under Ziggy Stardust-eran.
Steget är heller inte speciellt långt till exempelvis Jethro Tull i sina bättre stunder. Trail Of Dead lånar både tongångar och stämningar från proggrocken. Även om de till skillnad från Ian Andersson et consortes har en glimt i ögat när de musicerar. Som indie fast bra kanske man kunde kalla det?
Att lyssna på ‘Worlds Apart’ känns som att åka hem till någon som möblerat sitt hem med samma möbler som du har. Det är bekant trots att det ser helt annorlunda ut. Plötsligt inser du att det faktiskt inte är möbler och utrymme som sätter gränserna. Det är fantasin. En säng i taket. En matta på väggen. En hylla har blivit en lampa.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar