En känsla av vacker ensamhet vilar över varje ackord i Intensivens nya EP Svarta Sånger. Bandet, frontade av sångaren Adam Nilsson från bland annat Tysta Mari och Stilett, vänder sig mot de mörka hörnen. Det är musik som hittar in under huden, som väcker minnen och tankar jag trodde jag lämnat bakom mig. Skärvor av dåliga beslut från mitt förflutna. Men mer än något annat väcks nog min inre ångest, vemodet, av Adams skärande, men monumentalt vackra klagosång. Jag har varit ett stort fan av hans röst sedan jag hörde honom för första gången, i Tysta Mari, men här, med Intensivens musik och texter, växer det till något större. Och det griper tag i mig. Och i det där mörkret de väcker finns det något vackert, en känsla som inte är oangenäm. För hur mycket mörker som än lockas fram måste jag få sagt att jag både gillar Intensiven skarpt, och det de faktiskt gör med mig. För om musik inte berör mig på något sätt är den inte relevant.
Intensiven är givetvis mycket mer än bara Adam Nilsson. Det här är ett band med rutinerade musiker som i sin karriär har spelat sig igenom ett otal lager av aggression, ilska och frenesier, och vars tidigare konstellationer mina vägar korsats med genom åren i olika sammanhang. Både Jon Lindqvists Nasum och Glenn Sundells Monster har på olika sätt varit relevanta i mitt liv. Men Intensiven är, på ytan, varken nära Nasum eller Monster. På Svarta Sånger har ingen bråttom, det finns ingen forcerad energi. Det här är rock som vågar ta tid på sig.
Det finns en känsla av ett sökande i Intensivens vemodspunk. Att ständigt famla efter något, kanske mening, kanske förståelse, och att samtidigt veta att svaren sällan kommer. I ‘Vi dör som kopior men föds som original‘ gästar Hurula, och duetten mellan honom och Nilsson förstärker känslan av uppgivenhet och längtan, en påminnelse om tonårens trasighet.
Det här är inget uppror, utan mer ett socialrealistiskt berättande, där jag vill ta in varje ord i de vackra texterna. På Svarta Sånger är varje låt ett eget kapitel i något som känns som ett sammanhängande narrativ. Det är en återhållsamhet som känns mer som en styrka än en begränsning – en musik som inte döljer sina egna sår. Intensiven gör musik som stannar kvar i mig och väcker känslor som långt ifrån alltid är ljusa, men jag vill inte vara utan det. Smärtan inombords är långt ifrån alltid av ondo. Jag ska inte säga att att Intensiven är så bra att det gör ont, men lyssnandet gör ont ibland, och det är riktigt jävla bra rakt igenom. Och det finns en korrelation mellan de två.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar