Devil’s Cigarettes debutalbum I Wanna Be On TV är en massivt tilltalande kombo av energi och attityd. Från första ackordet bjuds vi på en intensiv resa genom ett landskap präglat av sextiotalsrock, protopunk, garage och actionrock. Det är driv, själ och energi på en nivå som går rätt in i hjärtat på mig.
Skivan känns lika mycket som en ett kärleksbrev till de tidiga pionjärer som byggde fundamentet för den här formen av rock’n’roll, som en programförklaring över ett övertagande av rockscenen från bandet själva. Blinkningarna till band som MC5 och Stooges är tydliga, och det känns även som om ljudskärvor från såväl Sonics Rendezvous Band som Radio Birdman och The Saints ligger strösslade längs den väg Devil’s Cigarrette banar sig fram på. Influenserna må vara tydliga, men istället för att plagiera känns det som att man absorberat dessa element för att skapa något eget. Det finns något paradoxalt i den ständigt närvarande respekten och kärleken till rockhistorien, och respektlösheten i den attityd som får det här att brinna på riktigt. Hela albumet har en inneboende frenesi, med minimala tendenser att varva ner på tempot. Det är en full gas-färd där pedalens enda läge ofta är mot golvet. Det hade kunnat finnas en risk att det blivit överväldigande, men bandet klarar balansgången genom kombinationen av musikalisk talang och övertygande attityd. Och när man väl växlar ner på tempot skapas en dynamik, en synergi i musiken, som lyfter allt ännu en nivå.
I Wanna Be On TV är ett imponerande sammanhållet album, fylld av energi, attityd och kärlek till rockens ursprung. Det är innovativt, kompromisslöst och fräscht, och samtidigt ändå en hyllning till de som gått före. Det finns en tydlig vision och ett passionerat utförande. Och som band är Devil’s Cigarette ännu ett bevis som ger mig en förhoppning om en riktigt bra återväxt på den svenska rockscenen. Deras förmåga att kanalisera urkraften i rock’n’roll gör dem till ett väldigt välkommet tillskott. Min tro och förhoppning är att den här plattan inte bara är en isolerad prestation utan en del av något större – en inledning på en ny vår för svensk rock.
FOTO: David Persson
Rockfabriken 
Lämna en kommentar