Gyllene Tiders självbetitlade debutalbum släpptes våren 1980, men det var med uppföljaren Moderna Tider som kom året efter som Per Gessle inte bara markerade sin position som ett av landets mest begåvade låtskrivare, utan också lämnade ett permanent avtryck på den svenska pophistorien.
Föregångaren innehöll förvisso de numera klassiska Gyllene Tider-låtarna Flickorna på TV2 och Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly. Och även om den sistnämnda är en briljant snickrad popsång där Gessle rätt snyggt fick namedroppa några av sina influenser i rockhistorien hade skivan inte jättemycket mer att bjuda på. Men det spelade ingen roll, Gyllene Tider hade presenterat sig för Sverige. Och sen kom Moderna Tider. Bandets andra album är inte bara deras absoluta prime, utan i min bok även Gessles (inte sällan med Mats ”MP” Persson som låtskrivarpartner ska sägas). Och med det sagt tycker jag att Gessle både med Roxette och sedan som soloartist – i synnerhet på skivan Mazarin – har levererat fantastiska låtar långt, långt efter GT:s första era.
Moderna Tider är ett album som på många sätt satte standarden för mycket av det som skulle komma från Gessle under karriären. Plattan, som släpptes 1981, står i skarp kontrast till den samtid den föddes ur: I ett Sverige som slets mellan sjuttiotalets ideal och åttiotalets yta. Just där kom Gyllene Tider med en nästan perfekt förpackad hjärta-och-smärta-lyrik ackompanjerad av melodier på samma nivå som Ramones eller Beach Boys i deras A-game.
När man lyssnar på Moderna Tider är det omöjligt att inte dra paralleller till Noice, som samtidigt som GT gjorde sitt intåg på den svenska musikscenen. Jag vet inte hur mycket banden själva upplevde detta, och hur mycket som var en mediagrej. Noice med attityden och förmågan att gestalta mörkret, nästan som språkrör för stadens unga som den vuxna omgivningen glömt eller vänt sig bort från. Nätterna i staden. I kampen mellan Noice och Gyllene Tider om attityd och svärta var det ingen tvekan om att Noice bar hem den segern, men det är också i jämförelsen som Gessles styrka blir uppenbar: han är en långt bättre låtskrivare än alla andra i samma genre, och det blev väldigt tydligt på Moderna Tider. Det finns ingen annan skiva av vare sig Noice eller Gyllene Tider som är i närheten i nivå, vare sig när det kommer till toppar eller som helhet. Materialet är bitvis enkelt, nästan simpelt och kanske rentav banalt – men ändå sitter det där. På ett närmast perfekt sätt.
Samtidigt är det också i Moderna Tider som vi ser ett intressant dilemma i Gessles låtskrivande; den närmast oöverträffade råtalangen i att skapa melodier dras ibland ned av en minst sagt monumental ojämnhet i textförfattandet. Som värst är lyriken på en pekoral och pubertal skämskuddenivå och även om det oftast inte faller så långt ned är texterna lätta, enkla och för det mesta lite fåniga. Men samtidigt glimrar han till då och då på ett smått fantastiskt sätt. Textrader som ”En del står stilla fast fötterna går fram. En del mår illa fast de har guld i varje tand” tillhör det bättre jag jan kan komma på inom svenskspråkig musik, liksom ”Andra tar koks för att kunna elda på. För dyrt och alldeles för fegt, du brinner bra ändå!” Det är både smart, annorlunda och mångfacetterat, och visar att Gessle faktiskt har en riktigt hög verkshöjd i sig även när det kommer till texter. Men också att han ger sken av att ibland nästan inte bry sig om vad han sjunger till sina melodier.
Jag inbillar mig att det mest handlar om att han tycker att det är roligare att skriva musik än text, och därför inte lägger lika stor vikt på lyriken. Att han tycker att popmusik handlar om melodier, och att texten är sekundär. Allt det här är givetvis en ganska stretchad killgissning från min sida, men det känns också rätt symptomatiskt för en artist som framhållit Ramones som en av sina främsta inspirationskällor.
Man skulle lätt kunna avfärda Moderna Tider som ytligt när det kommer till texterna, men det vore ett misstag. För vad Gessle och hans kamrater lyckades fånga var en universell känsla av att vara ung och oviss om framtiden. Albumet är en spegling av en ålder när varje känsla är den största och viktigaste i världen.
Det är också en skiva där Gessle (och Persson) med en närmast oöverträffad känsla för melodier skapat poplåtar som står oförstörda över tid. Hälften av spåren tillhör de absoluta svenska popklassikerna, och bandet visar en mognad och en dynamik de inte var i närheten av på någon annan skiva. Även det inte är ett perfekt album i det att det finns ett par transportsträckor, och att nivån på lyriken är något ojämn, står Moderna Tider likväl som en av de största prestationerna i den svenska popens historia.
FOTO: Carl Bengtsson
Rockfabriken 
Lämna en kommentar