Årets svenska låtar 2024

Precis som många andra har jag också försökt mig på att sammanfatta musikåret som gått. För att bjuda på en något annan vinkel än alla andra gör jag det i Årets bästa svenska rocklåtar. Max en låt per artist. Det blev en fin mix av unga och gamla musiker, punk och hårdrock. Svenskspråkigt och engelskt. Men bra som fan är de allihop. Det är ju ändå årets bästa svenska rocklåtar. Så without further ado från mig, och utan inbördes ordning, här är de.

Intensiven Band ft. Hurula – “Vi dör som kopior men föds som original”

Musikaliskt rör sig Intensivens lågmälda låt ”Vi dör som kopior men föds som original” i det melodiska mollrocklandskap som Intensivens sångare Adam Nilsson gjort till sitt, och som känns igen från hans tidigare band. Här finns framför allt tydliga ekon av Tysta Mari, om än i ett annat lugn – känslan av att varje ton bär på en sorg, men också där stråk av hopp då och då bryter igenom skymningen. Det är dock i mötet mellan Nilsson och Robert Hurula som låten verkligen får sitt djup. Hurula bär med sig ett arv från sitt tidigare band Masshysteri, vars känsla för melodi och textens kraft fortsätter att eka genom hans karriär. Nilsson sjunger med en direkthet och en desperation som nästan skaver, medan Hurulas mer melodiska approach tillför ett ljus till låtens annars mörka grundton. Det är inte bara en fråga om teknik eller ton, utan om hur de båda lyckas bära den enkla men vackra texten med en känslomässig närvaro som är svår att ignorera.

“Vi dör som kopior men föds som original” skriker inte efter uppmärksamhet, men vågar ändå vara både skör och självsäker på samma gång. Det är en berättelse om autenticitet och identitet, och musiken blir ett slags soundtrack till sökandet efter oss själva. Och det är så jävla vackert.

Devil’s Cigarette – “Last Night in Brighton”

Det är något nästan överrumplande med hur Devil’s Cigarette till synes utan tillstymmelse till ansträngning visar upp en både djup och självklart musikalisk förståelse för rockhistorien, trots att medlemmarna i bandet knappt nått ålderna att få komma in på merparten av Sveriges rockklubbar.

“Last Night in Brighton” känns som om den kunde ha dykt upp direkt från protopunkens och garagerockens storhetstid, men utan att vara en ren kopia. Här hörs tydliga ekon av band som MC5, The Stooges, The Saints och Sonics Rendezvous Band, men det känns aldrig som om de försöker imitera. Istället låter de som om de själva vore en del av den eran – fast med en egen ton och energi som gör att låten känns fräsch och relevant även 2024.

Istället för att inspireras av mer moderna revival-akter som Hellacopters, känns det som att Devil’s Cigarette gräver sig rakt ner till rötterna till garagerocken och protopunken, och de visar att de inte bara förstår historien; de äger sin egen tolkning av den. “Last Night in Brighton” handlar inte om att uppfinna något nytt, utan om att hitta sin egen röst inom en tradition. Detta är en briljant hyllning till musikhistorien samtidigt som det är en blick framåt.

Dynazty – “Devilry of Ecstasy”

Det är inte ofta jag hittar något att säga om den här genren – melodisk hårdrock som drar åt AOR-hållet är inte på nåt sätt min kopp te. Allt som oftast känner jag mig avskärmad från det hela; den överdrivna produktionen får musiken att glida av utan att lämna något intryck. Det finns inget som berör, inget som skaver. Ändå är Dynaztys “Devilry of Ecstasy” en låt som lyckas bryta igenom mina fördomar och träffa något inom mig. Det är verkligen inte så att jag plötsligt blivit ett Dynazty-fan, not even close, men här finns något, trots att bandet inte på något sätt gjort avkall på det sound som är deras signum.

Och varför fungerar det för mig just den här gången? För att låten har en en brutalt bra melodi som bär den. Det är en melodi som är större än produktionen, som lyckas bryta igenom all perfektion och nå fram. Den stora, nästan pompösa refrängen är byggd för att eka i arenor, och jag blir tvungen att släppa min skepticism och i ärlighetens namn rätt tråkiga attityd gentemot bandet. Det är som att Dynazty här har skapat en låt som är så medveten om sina pretentioner att den omfamnar dem fullt ut, och på något sätt känns det ärligt. Det finns inget försök att tona ner eller gömma sig; det är så väldigt mycket “more is more”, och just därför fungerar det.

Jag kanske aldrig kommer att bli ett Dynazty-fan – det är fortfarande för mycket AOR för min smak – men “Devilry of Ecstasy” är en låt som är svår att ignorera. När det är så här bra, kan jag till och med ta den där överpolerade produktionen. Det är inte en låt som bryter ny mark, men det är melodiöst, storslaget och för mycket på precis rätt sätt.

The Baboon Show – “Forward in Reverse”

När Håkan Sörle lämnade The Baboon Show för att satsa på sina andra projekt, Mando Diao och det i mina ögon orimligt överhypade Korslagda Kukar, var det svårt att inte undra om det skulle innebära slutet på en era. Sörle har varit en central del av Baboon Shows låtskrivande, och hans avhopp kändes som ett potentiellt hårt slag mot bandets identitet och verkshöjd. Men med “Forward in Reverse” visar The Baboon Show att de fortfarande är samma kvalitativa kraftpaket som tidigare, och farhågorna om ett band i utförsbacke och utan musikalisk motor verkar vara obefogade.

Det här låter som The Baboon Show när de är som bäst, med frontande Cecilia Boströms förmåga att förmedla energi och attityd i varje ord. Refrängen är ett av låtens starkaste kort. Det är den typen av melodi som man kan föreställa sig eka över festivalscener, sjungen av en publik som lika mycket älskar bandet som själva känslan av att vara en del av något större.

Låten fungerar också som en föraning om vad som komma skall. Detta, titelspåret från det kommande albumet, tyder på att bandet fortsätter på samma bana som tidigare, även utan Sörle. The Baboon Show har alltid haft en förmåga att göra punk som är både lättillgänglig och genuin; en balans som bandet även denna gång visar att de hanterar med bravur.

Hyrda Knektar – “Sveavägen 68”

När det gäller att sjunga punk på svenska är min högst subjektiva åsikt att det gör sig allra bäst på stockholmska. Och få behärskar detta lika bra som Stefan Lundblad i Hyrda Knektar. Ofta spottar han ur sig sina textrader med en frustration och ilska som inte behöver skämmas för sig ens i jämförelse med internationella ikoner som Mike Ness eller Lars Frederiksen. Och i förra årets fantastiska rage-anthem “Sveavägen 68” blir det tydligare än någonsin varför Hyrda Knektar är ett band som hör till de allra främsta inom punkgenren i Sverige. Låten är en av 2024 års mest träffande skildringar av svensk politik och samhällsklimat. Texten riktar sig rakt mot Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68, men dess budskap är större än så. Den inledande versen är briljant, och kan nog apellera till ett rätt brett spektrum av människor oavsett polisitk färg.

”På Sveavägen 68, vet de ingenting om oss,
inte vilka vi är, vad vi gör eller var vi kommer ifrån.
Färgen är inte deras, och rosen har vissnat bort,
och det finns inget där att hämta, inte för nån”

Musikaliskt är det här Hyrda Knektar när de är som bäst. Det är en musikalisk darwinism där de bästa elementen från decennier av stockholmsk punk har destillerats till ett sound som känns både tidlöst och relevant, och där alla skavanker från genren skalats av. Det går en rak linje från sjuttiotalets replokaler av de första pionjärerna just till Hyrda knektar, som i mina ögon förvaltar det svenskspråkiga arvet bättre än i stort sett alla andra samtida band.

Det är också en imponerande musikalisk prestation. Med sina sju medlemmar lyckas Hyrda Knektar skapa en dynamik där varje medlem i bandet fyller sin roll, och tillsammans bygger de en ljudbild som är lika detaljerad som den är kraftfull. Och ur det levererar man ett nutida stridsrop i form av fantastiska ”Sveavägen 68”. Det här är punk när den är som bäst: kompromisslös, uppriktig och relevant.

En Svensk Tiger – “Systrar och bröder”

Postpunkens kyliga atmosfär, med sin strama enkelhet och melankoliska undertoner, är själva grunden för vad En Svensk Tiger gör. De lånar från traditioner av socialrealism och samhällskritik, samtidigt som de tydligt placerar sig i en modern kontext. Men det vore fel att reducera En Svensk Tiger till bara postpunk. Det plockas friskt från både här och där. Bandet blinkar också tydligt mot den svenska proggrörelsens arv, särskilt Göteborgsscenen med Nationalteatern som sin kanske mest uppenbara referenspunkt. Eller kanske än mer Nationalteatern möter Joy Division i en nutida kontext.

Samtidigt känns det som om bandet också gärna skulle peka finger åt såväl de genres som de brukar etiketteras med som hela musikbranschen i stort. Det är just den motsägelsen som gör dem så intressanta. De är en del av det svenska musikarvet, men de vägrar att låta sig definieras av det. Hela deras musik bär på en särskild attityd, en avmätthet som gränsande till arrogans. Trion från Göteborg verkar måttligt intresserade av att bli förstådda, och utstrålar en fuck off-attityd som känns både frustrerande och magnetisk, och som fött en hatkärlek i mig som bara växer ju mer jag lyssnar.

En intressant sidonotering är att bandet under 2024 även gjorde en fantastisk cover av Lasse Dahlqvists ”Jolly Bob från Aberdeen”, som även den hade kunnat nosa på den här listan. Men jag föredrar att premiera bandet för deras egna verk, och Jolly Bob får nöja sig med en nominering till årets bästa cover.

Anyhow, ”Systrar och bröder” var det just den här texten skulle beröra. Låten är ett stridsrop som påminner om proggens storhetstid, men samtidigt känns En Svensk Tigers låtar aldrig som en nostalgiövning. Och det gäller i högsta grad även ”Systrar och bröder”, som på bästa tänkbara sätt bär bandets signum. Jag har inte kunnat bestämma mig för om det finns en inneboende tidlöshet i låten, eller om trion i likhet med sin hållning till scenen bara ställer sig utanför att låta sina låtar dateras av sin omvärld. Oavsett vilket är det vackert, minimalistiskt och vemodigt på samma gång, men levererat med en punkig allsångsattityd.

Bombus – “Leave and Let Die”

Jag är egentligen inte något jättefan av muskelrock. Musik som andas svenska män med stora överarmar, tribals och helskägg. Men det är svårt att inte gilla Bombus. Förra årets album ”Your Blood” låter inte sällan som resultatet av att Lemmy förgripit sig på Judas Priest och Accept samtidigt, och bäst är det i ”Leave And Let Die”. Det är pompös och storslagen metal, massor av testosteron, grabbighet och aggressiv energi. Men det finns också en elegans och en dynamik i musiken som jag tycker allt för ofta saknas i genren, liksom en utveckling och en rörelse framåt i det Bombus gör.

Bombus är ett bra exempel på att grabbig muskelrock faktiskt kan vara både intelligent, stilfull och elegant utan att göra avkall på den råa energi som faktiskt är det som apellerar till stora delar av lyssnarna av den här typen av hybrid av metal och rock’n’roll.

Eclipse – “Apocalypse Blues”

Eclipse är ett band som egentligen inte borde vara min grej. Deras genre – polerad, ofarlig arenahårdrock – är sällan något som riktigt griper tag i mig. Det är musik som nästan alltid känns för säker, för ofarlig, och som ofta saknar det där som verkligen griper tag eller kittlar.

Men så har vi Erik Mårtensson, sångaren som är en personifiering av begreppet musikalisk motor. Han har en förmåga att skriva melodier som inte bara är catchiga, utan som också har ett djup och en tyngd som ger låtarna liv långt bortom deras polerade yta. Han kan konsten att få det enkla att låta stort, att skapa refränger som inte bara fastnar utan som golvar dig med sin självklarhet. För mig har Eclipse inte gjort något album som varit i närheten av att golva mig, och förra årets Megalomanium II var inget undantag. Men Mårtensson har en förmåga att leverera en handfull låtar per album som är så pass starka att de står ut från det jag annars tycker är en jämntjock massa av radhus-metal.

“Apocalypse Blues” är en sådan låt. En solid melodi, en episk refräng, och en massiv och tung produktion. Det är arenahårdrock i sin renaste form, och det är svårt att inte bli imponerad av hantverket. “Apocalypse Blues” är inte en låt som förändrar mitt förhållande till genren, men det är en låt som visar varför Eclipse är ett av Sveriges största band inom melodisk hårdrock, signerat Erik Mårtensson när han är som bäst. Det är också en påminnelse om att musik inte alltid behöver skava för att vara bra. Och för mig, som vanligtvis inte tilltalas av det här och som brukar veva vilt med käpphästen att musik ska beröra och stanna kvar, är det nog det största berömmet jag kan ge Eclipse.

Crazy Lixx – “Midnight Rebels”

Crazy Lixx fortsätter att hålla sleazerockens fana högt. Det bandet släppt under 2024 låter precis som jag förväntar mig, och haft förhoppningar om. Det lovar gott inför det kommande skivsläppet, ”Thrill of The Bite”, med releasedatum på alla hjärtans dag. Hittills är tre av albumets låtar släppta på Spotify, och bäst blir det i “Midnight Rebels”, med en refräng som känns hämtad från ett soundtracksalbum till en high school-film från åttiotalet. Allt sagt med kärlek, för jag gillar verkligen det här.

Jag gillar att Crazy Lixx inte försöker göra något annat än det de genomgående visar att de är riktigt bra på, och fortsätter att etikettera sin musik med ett signum som känns igen vilka avsändarna är, oavsett om det står 2007 eller 2024 på produktionsåret.

Bra rockband finns det ett gäng av i Sverige. Men få är bättre än Crazy Lixx på att hitta den riktiga retorkänslan i hårdrocken utan att det låter trött och daterat. Mycket tack vare starkt låtmaterial och bra produktion. För mig handlar Sleaze så väldigt mycket om starka melodier, allsångsrefränger och en jävla partykänsla, och Crazy Lixx gör det med briljans. De behöver inte överraska – de behöver bara vara sig själva. Och med “Midnight Rebels” gör de exakt det. Det är inte banbrytande, men det är heller inte poängen. Det är bara riktigt, riktigt bra.

Strevellna – “Lev Revoldom”

Av alla låtar på den här listan var nog Strevellnas svårast att sätta ord på. Det här något eget. Något unikt i Rocksverige. Magnus Larnhed, sångare i numera nedlagda hardcorebandet 59 Times The Pain, står bakom detta projekt som vandrar mellan genrer som power metal, symfonisk metal och thrash. med en touch av både death och prog. Eller? Varje gång jag försöker hitta referenser att landa Strevellna i känns det som att jag begår någon sorts övergrepp på Larnhet och hans verk. Det är inte ofta ordet förtrollande faller in i mitt huvud när jag lyssnar på metal, men just här känns det träffande. Det är musik som kräver att man lyssnar, men som också ger mycket tillbaka. Och det är normbrytande och nydanande, samtidigt som man hela tiden slås av hur bra Larnhed kan sin hårdrock, och hur han besitter en imponerande förmåga att kombinera komplexitet med tillgänglighet.

Och då har jag inte ens börjat beröra texterna. Det är nämligen här som Strevellna sticker ut mest. Larnhed har byggt en egen språkvärld, även om det är svenskspråkig metal i grund och botten. Utan att på något sätt falla in i något som blir sökt eller pajjigt verkar det som att han istället för att leta efter en existerande beskrivning på vad han vill säga helt enkelt skapar ord när de behövs. Och han gör det på ett fantastiskt vackert sätt; det är mer James Joyce möter Ola Magnell än tolkiensk fantasy i språkdräkten. Larnheds texter är fyllda av bilder och symbolik som känns lika mycket som poesi som lyrik. Det är ett tilltal som kombinerar det gåtfulla med det personliga, där varje ord känns noggrant utvalt men ändå naturligt. Det är texter som aldrig blir konstlade eller pretentiösa, trots att de rör sig på en nivå som få andra i genren ens vågar närma sig.

Skivan ”Revoldom” är Larnheds andra under flaggen Strevellna, och från den imponerande debuten ”Aldrigheten” har han lyft sig ytterligare, och levererar vad jag anser är Årets bästa svenska rockskiva. Jag låter ”Lev Revoldom” exemplifiera det här monsteralbumet, men mest för att jag faktiskt sa att jag bara skulle ta en låt från varje artist. Ni kan lyssna på vilken låt som helst från skivan, det är magnifikt i varje beståndsdel.

The Headlines – “Piss and Love”

Skåningarna i The Headlines har för många flugit under radarn på ett tämligen förvånande sätt. Det här är nämligen ett band som har massor av rutin kombinerat med förmågan att skriva riktigt bra streetpunk som står sig bra i jämförelse även med internationella motsvarigheter. Senaste skivan Homewrecker är ett riktigt sympatiskt hantverk, packat med mängder av pärlor till låtar. En av mina första tankar går till Interrupters, men det finns känslor av Ramones, Rancid, Distillers och massor av andra band, och åter igen: Headlines står sig bra i jämförelsen med dessa. När vare sig Tysta Mari eller Stilett finns kvar i matchen längre, håller jag nog detta band som den svenska streetpunkens främsta fanbärare.

Och i lyxen att kunna välja bland ett flertal riktigt starka starka låtar från en grym platta landade jag till slut i att “Piss and Love” fick vara med här. Allsångsrefrängerna, dynamiken, samspelet, texten. Det är briljant utfört från start till mål. Och Headlines verkar bara bli bättre och bättre ju fler år som passerar. Att åldras med värdighet är en färdighet i sig, men att göra det och samtidigt inte verkar åldras är inget annat än en konstform.

Lastkaj 14 – ”Vägskäl”

Jag kan fortfarande få lite skamsköljningar för att jag inte förstod hur jävla bra Skumdum faktiskt var i konkurrensen av dåtida svenska punkband när de dök upp. Men när jag, sent omsider, upptäckte Lastkaj 14 tog jag mig an att faktiskt ge även Skumdum upprättelse och ge dem en ny chans. Bägge banden frontas / frontades av Pierre ”Stryparn” Pettersson, och det finns oundvikliga likheter mellan dem. Men det finns också skillnader. Föga förvånande har Stryparn, precis som vi andra, blivit äldre och snittåldern på medlemmarna i Lastkaj 14 är betydligt högre än den var i Skumdum under deras prime. Och det märks i musiken, där Lastkaj både besitter en annan tyngd och en annan mognad än den mer ungdomliga energin tidigare nämnda band. Men det finns också en svärta och ett vemod i Lastkajs musik, som jag tycker ger dem en egen identitet i genren i Sverige. Och den har inte på något sätt minskat på 2024 års album ”Djävulskorset”.

“Vägskäl” är en av de långsammaste låtarna på albumet, och lite valde jag den på den här listan just för att den sticker ut. Kvalitativt finns det nämligen ett helt gäng spår till jag hade kunnat kasta in här. Djävulskorset är något av det bästa bandet har gjort, med endast Becksvart som möjlig utmanare. Att bandet har tre sångare som faktiskt kan sjunga utnyttjar man även nu till fullo, och just ”Vägskäl” andas mycket av den soloskiva som gitarristen Kapten Grå släppte för inte allt för länge sen.

Lastkaj 14 har en förmåga att fånga både det stora och det lilla i sina texter och melodier, och “Vägskäl” är inget undantag. Det här är Lastkaj 14 när de skalar av, låter tystnaden tala och låter känslor ta plats utan att behöva skrika. Det är bara ännu en av många påminnelser om att Stryparn, Kapten Grå, Bulten och Dr Dille har en fantastiskt fin och imponerande range och dynamik i sitt låtskrivande, en styrka som är alldeles för sällsynt i den fåra som slentrianmässigt (och felaktigt) inte sällan etiketteras som trallpunk.