Jag kommer på mig själv med att tänka på regissören Wes Anderson när jag hör Strevellna. Det finns en likartad nyfikenhet och lekfullhet i Andersons skapande, som jag också tycker mig känna i musiken. En vilja att tänja på normerna för vad som förväntas av en genre eller en specifik kulturyttring. Wes Anderson är en av de bästa inom film i frågan, och Magnus Larnhed, tidigare frontman för det numera nedlagda hardcorebandet 59 Times The Pain, visar att han också vill och dessutom faktiskt kan tänja och genreöverskrida på ett föredömligt imponerande sätt. För metalprojektet Strevellna är nämligen Larnheds personliga äventyr mer än ett konventionellt rockband om jag förstått rätt. Men redan när jag skriver metal i fråga Strevellna skaver det i mig, om än bara lite. Strevellna i sig skaver inte på något sätt, tvärtom, det är en fantastiskt angenäm bekantskap från början till slut. Men att sätta en etikett på det, apropå det genreöverskidande jag pratade om tidigare, känns lite som ett besudlande.
Varje gång jag försöker likna musiken vid något annat, känns det som ett otillbörligt försök att förenkla och reducera detta skapande, som sker med en magnifik fingertoppskänsla för hårdrockens traditioner, samtidigt som det bryter mot normer som allt för många håller som genrens oskrivna lagar.
Strevellna är absolut metal, även om musiken allt som oftast verkar kasta sig mot väggarna i den box som är hårdrock som vi känner det. Och det är egentligen inte heller musikaliskt konstigt eller svårtillgängligt. Mer mångbottnat, oförutsägbart och dynamiskt. Och det finns hela tiden en inneboende känsla att Strevellna kan få för sig att ta en helt annan musikalisk rikning bakom nästa hörn, men när det hörnet väl passeras infaller istället känslan av förståelse. En polett som trillar ner. En aha-upplevelse när man förstår hur snyggt allt sammanfogas.
Det finns paralleller till Tobias Forge och Ghost på flera plan, inte minst denna nämnda förmåga att kunna flytta sig över epoker och stilar inom hårdrocken, men även om jag verkligen är imponerad av Forges verkshöjd kan jag ändå tycka att Strevellna är mer introspektivt och mindre effektsökande, på ett positivt sätt. Här känns det hela tiden som att Larnhed gör saker för att han vill mer än för att han kan. Och samtidigt visar exakt vad han kan. Och det är imponerande. Och det här är en utveckling som jag tycker visar sig än mer på Strevellnas andra album, ”Revoldom”, jämfört med debuten ”Aldrigheten”. Uppföljaren är ännu mer konsekvent och sammanhållen, utan att på något sätt bli statisk eller förutsägbar. Det är fortfarande en musikalisk upplevelse som stakar ut sin egen väg i en genre som annars ofta präglas av referenser och igenkännbara mallar.
Strevellna är musik som förtjänar din fulla uppmärksamhet som lyssnare, och när du väl ger det får du tillbaka också. Jag blir sällan förtrollad av musik, men det finns just något trollbindande i det här. Magnus Larnhed bjuder in oss till sin värld av atmosfär och detaljer, en värld där teknisk förmåga och progressiv variation blandas med tillgänglighet på ett sätt som nästan aldrig upplevs i vare sig svensk eller internationell hårdrock. För oavsett hur mycket jag staplar ord om hur dynamiskt och komplext det här är, så blir det aldrig några som helst avsteg från det som jag håller som viktigast med rockmusik. Att det ska gå rakt in i mig på ett direkt sätt. Jag vill inte behöva lära mig att tycka om något. Det ska ta mig med storm från början. Och det gör Strevellna direkt. För att sedan växa.
Varje låt på Revoldom berättar sin egen historia. Av tidigare nämnda skäl var min plan jag inte dra för stora paralleller till genrer och andra artister eller skapare, men likväl har jag gjort det från första stycket i den här texten, så det är ju den hästen jag red in på. Och samtidigt som jag bär med mig våndan av att inte vilja reducera Strevellna till jämförelser är det så lätt att göra just det, och det i sig är enkom på grund av Larnheds förmåga att skapa klassisk rockmusik över ett pärlband av genrer. Stråkarna, gitarrerna och den försiktiga sången tidigt på skivan får mig att flyktigt tänka på operametalrockarna i Falconer, för att sedan kastas in i något som känns som en uppsymfad version av tidig metal a la Metallica eller Maiden pre 1983. Sen tas vi med på en resa över i stort sett alla hårdrockens element, med inslag av såväl döds, power och åttiotalets hårmetall. Vid något tillfälle är det dessutom som att Larnhed, utan att göra någon grej av det, visar att det går att göra vishårdrock på svenska utan att det blir Stiftelsen av det hela.
Och jag har inte ens berört lyriken i det här. För hur mycket jag än skriver om den fantastiska nivån på det musikaliska skapandet, variationen och dynamiken i det, så har det faktiskt gjorts förr. Såväl av Ghost som av andra band. Om än sällan, och nästan aldrig lika bra som Larnhed gör det. Men när melodierna kläs i språk lyfter det här från sällsynt till unikt. Det är nämligen i texterna som Strevellna mest tydligt blir något helt eget. Larnheds förmåga att bygga en helt egen språkvärld är inget mindre än monumentalt. Orden är noggrant utvalda men känns aldrig konstlade eller pretentiösa. Larnhed verkar inte nöja sig med existerande språkliga uttryck utan bygger istället nya när de behövs. Tänk dig att James Joyce möter Ola Magnell, snarare än något fantasyeskt, men samtidigt är det något helt eget. Larnhed bygger ett eget stilistiskt universum på ett sätt jag aldrig sett tidigare. En komplex musikalisk uppbyggnad, där varje del känns som en självklar pusselbit i en större helhet. Texterna är samtidigt personliga och allmängiltiga. Ord du aldrig hört tidigare, därför att Larnhed skapat dem just för detta, blir förståeliga och rimliga från första stund. Varje låt har sin egen identitet, samtidigt som de binds samman av en gemensam vision och en otvetydig kärlek till musiken.
Från den imponerande debuten Aldrigheten har Larnhed tagit ett kliv framåt och levererat ett mästerverk i mina ögon. Det är förvånande att såväl Strevellna som albumet Revoldom har flugit så mycket under radarn som det gjort. Det är ett verk som kommer att stå sig och fortsätta fascinera långt efter att årets spellistor bytts ut. Och jag hoppas att vi får höra mycket mer av Strevellna framöver. Revoldom är nämligen en skiva som i rättvisans namn borde anses som en milstolpe inom svensk metal, och som varje person som gillar hårdrock borde ta del av. Och det är inte allt för jobbigt för mig att utse Revoldom till årets svenska skiva alla kategorier. Eller vad fan, ta bort svenska i den meningen.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar