Jag är inget fan av uttrycket trallpunk, men jag förstår var det kommer ifrån och vad det ska beskriva. Jag var i de sena tonåren när band som De Lyckliga Kompisarna, Charta77, Räserbajs och Dia Psalma slog igenom och blev mer eller mindre mainstream under ett par år. Trallvänliga, ganska minimalistiska melodier och arrangemang, ofta med ett trumkomp i tvåtakt, svenskspråkiga texter som antingen var politiska eller humoristiska – ofta långt över gränsen till tramsiga – och inte sällan flörtande med såväl svensk folkmusik som den svenska vistraditionen i olika former.
Mycket av det har inte åldrats speciellt väl, medan det finns en del saker som över tid visat sig vara ännu bättre än den eventuella cred de fick då. Några band lever kvar, några har tillkommit, och många har lagt av. Och scenen lever ett betydligt mer undanskymt liv än den gjorde för trettio år sedan. Någon större ny våg av svensk trallpunk har egentligen aldrig kommit sedan den förra blåste över i mitten av nittiotalet. Men det behöver ju inte betyda att det inte finns band som bär fanan på ett föredömligt sätt även idag, tvärtom. Mimikry, som hängt i sedan det begav sig, känns som att de bara blir bättre och bättre med åren. Kardinal Synd, Slutstation Tjernobyl och Krigsstigen är andra band i genren som jag gärna lyssnar på. Och dessutom finns ett antal band till som gör fantastisk punk på svenska, men där jag tycker att de ändå mer ligger i andra subgenres av punk, som Hyrda Knektar, Intensiven och Borgerlig begravning.
Lastkaj14 rör sig i detta gränsland som etiketteras ”trallpunk” , både melodiöst och tematiskt, med texter som både är politiska och personliga, och som speglar vår samtid. Samtidigt känns det alltid som att jag förminskar ett så bra band genom att sätta just etiketten trallpunk på dem, de är så mycket mer. Den här motsättningen är dock kanske bara är ett av mina personliga hjärnspöken, jag vet inte om Lastkaj själva har något problem med etiketten. Och det är ju faktiskt inte något av banden i genren som stör mig, utan det samlingsnamn som allt en gång i tiden buntades ihop till. Och som nästan blivit ett slentrianmässigt skällsord för all punk på svenska. Men likväl finns det en genre här, och Lastkaj är ett av genrens absolut bästa band, även om det på albumet Djävulskorset mer än någonsin blir tydligt att deras musik är större än en enda genredefinition.
Kanske är det just i den där skärningspunkten mellan det enkla i det vi kallar trallpunk, och det storslagna och mer komplexa och dynamiska som de hela tiden sträcker sig ut mot, som man finner kärnan i deras musikaliska uttryck. Med risk för att låta mer än en smula pretentiös känns Djävulskorset som en skiva som både förvaltar och utmanar gruppens arv på punkscenen. Det är inte på något sätt så att man gett sig ut på helt nya stigar, det låter i stort väldigt mycket Lastkaj14 om skivan. Men med det sagt känns det ändå som att bandet tagit ett steg framåt i utvecklingen, och det är odelat positivt. Åtta plattor in i karriären (med det här bandet ska sägas, det är en rutinerad kvartett där Pierre ”Stryparn” Petterssons Skumdum troligen är det mest namnkunniga av övriga projekt som medlemmarna varit inblandade i på andra håll) visar det sig att kvartetten levererat vad som i mina ögon kan vara deras bästa fullängdare. Både bredden på låtarna och varje enskild låt i sig är mer dynamisk och omväxlande än på någon av bandets tidigare skivor.
Ju mer jag lyssnar på Djävulskorset, desto mer framträder en fortsatt viljeriktad utveckling: melodiskt är det bekant, men nyansrikedomen förefaller större än någonsin. Redan tidiga album vittnade om en politisk glöd och en fallenhet för melodier som fastnar, men på senare skivor har bredden i bandets uttryck vuxit till något mer komplext och eget, som gör att Lastkaj14 skiljer ut sig från merparten av sina genrekamrater.
Lastkajs styrka i att ha tre frontfigurer i form av Stryparn, Kapten Grå och Bulten, har utnyttjats i ännu högre utsträckning än tidigare, där var och en bidrar med unik karaktär och olika nyanser av patos, ilska och eftertanke. Och längst bak bygger Dille ett gediget trumfundament att stå på. Alla i bandet bidrar på ett väldigt fint sätt. Jag vet inte hur skapandeprocessen ser ut, men det känns som att Kapten Grå tagit mer plats här. Jag tycker mig hitta ekon av hans fantastiska soloskiva som släpptes för inte alltför länge sedan. Samtidigt finns allt som är och har varit Lastkaj14 kvar, här har inga avkall gjorts på bekostnad av det som känns nytt och fräscht. Låtarna är mer varierade än någonsin. Explosioner varvas med trevande visartade spår. Förmågan att skifta tempo och sinnesstämning utan att det känns konstruerat är en av skivans stora förtjänster. Det blir aldrig förutsägbart, aldrig för mycket.
Jag brukar inte skriva så mycket om produktionen i mina texter, men det här känns så väldigt rätt. Varje instrument och varje detalj ligger rätt både i volymen och i rummet. Det finns plats för oväntade små ljuddetaljer som först ger sig till känna efter upprepade lyssningar. Ingenting drunknar i onödigt dis; snarare blir varje litet skav och varje raspande ton till en del av musikens karaktär.
Som alltid står Lastkaj14 för ett mycket vackert textförfattarskap. Det är mörkt, vemodigt, sorgligt, men med hopp någonstans. Politiskt, personligt. Den kombinationen är en av orsakerna till att jag återvänder till deras musik gång på gång. Texterna kastar in lyssnaren i en värld där samhällskritik och självreflektion går hand i hand, utan att det för den skull känns tungt eller överdrivet sentimentalt, och Djävulskorset är nog även på det textmässiga planet det bästa de gjort. Tematiskt är skivan djupt förankrad i en nutid där personliga erfarenheter och samtidskommentarer flätas samman. Det känns som att medlemmarna har lastat in mycket av sina personliga resor i texterna, vilket ger skivan en intim ton som kompletterar den energi och kraft som också kännetecknar bandet.
Jag skulle kunna brodera ut mig i oändlighet om hur mycket jag tycker om den här plattan, men jag tror ni har förstått. All cred till Lastkaj för en svinbra skiva helt enkelt.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar