Millencolin: Varje album är en pusselbit

Jag började skriva den här texten för en vecka sedan. Innan Örebro gick sönder. Plötsligt kändes det omöjligt att skriva en text som, om än bara delvis, handlade om min gamla hemstad. Jag ska inte fastna för mycket vid det, mest för att jag inte har ord för att uttrycka min känslor. Men jag kan bara konstatera att Örebro har en lokalpatriotism som gör mig rörd, glad och faktiskt stolt. Även om jag ”bara” bott i staden i åtta av mina femtio år i livet, så är en del av mig tveklöst Örebroare. Den patriotismen som finns i stadens människor tror jag kommer att hjälpa Örebro framåt, och att i någon mån läka, som en enhet. En enad stad. Och det finns en rak linje från den lokalpatriotismen till Millencolins status i staden. Och vidare till min kärlek till Millencolin. Örebroarna är stolta över sin stad och de sina.

Aldrig klappar mitt hjärta varmare för min gamla hemstad, än när Millencolin kommer på tal. Trots att det är 37 år sedan jag flyttade från Björkhaga i stadens västra delar, Det forna skatepunkbandet har eldat upp sägningen ’Man blir aldrig profet i sin egen hemstad’, och byggt en ömseisidig kärlekshistoria till sin hembygd som få andra svenska band kan matcha. Och alla som är det minsta intresserade av rockmusik och tillika har någon koppling till Örebro (som jag), lär ha en plats, om än i varierande storlek, i hjärtat för bandet. Min plats i hjärtat för Millencolin är stor.

Jag gillar Örebro av många skäl, och har massor av fina minnen därifrån, och ett av dessa är den fantastiska punkscen som staden födde under nittiotalet. Byggd kring eldsjälar som Danne Wall, Kimmo Kirvesmäki, Mieszko Talarczyk och Peter ”Babs” Ahlqvist. Och av många väldigt fina band som sprang fram där, som Voice of A Generation, Strollers och Accidents, lyste Millencolin starkast.

Under drygt trettio års karriär, och med en musikalisk utveckling som bara fortsätter att imponera och utvecklas, står bandet alltjämt tryggt med fötterna nedgrävda i det som är Millencolin-soundet. Och då är det ändå en tämligen lång resa från första albumet till det senaste, på ett musikaliskt plan. Men det finns en röd tråd och en konsekvens rakt igenom. Kanske för att sättningen är identisk från grundandet fram till nu. Samma fyra örebrokillar som är Millencolin 2025, som de var 1993. Kanske för att det känns så uppenbart att Millencolin alltid lyssnat inåt än utåt när de skapat sin musik. Varje skiva, varje epok, verkar genuint komma från deras egen kärlek till musik snarare än en förväntan på vad fans, bransch och omvärld efterfrågat. Och just därför har fansen fått vad de hoppats på, samtidigt som de fått följa ett band i rörelse framåt. Och jag har varit med på den rörelsen nästan sedan dag ett, utan att förlora min kärlek till Millencolin och deras musik.

Nio fullängdare in i karriären, drygt trettio år in i min kärleksrelation till bandet, tänkte jag göra ett försök att presentera en ranking av bandets album. Det här blir en listning från bra till fantastiskt, och ett konstaterande att alla bandets album tillsammans bildar historien om hur fyra skejtare från Örebro tillsammans blev ett av landets genom tiderna största och mest respekterade rockband. Då kör vi.

9. Life on a Plate (1995)
Även om Life On A Plate fick ett fantastiskt fint mottagande, och på många sätt markerade avstampet för Millencolin som ett internationellt etablerat band, är det ändå bandets svagaste skiva i min bok. Den är inte på något sätt dålig, tvärtom; när den kom visade Millencolin ett nivå och ett sound som inget annat svenskt band var i närheten av. Det var skatepunk på riktigt. Men med det sagt var det lite för spretigt, lite för plojjigt och lite för lätt för mig. Life On A Plate var förvisso en utveckling av debuten Tiny Tunes, men jag saknar den där riktiga energin som fanns på föregångaren. Inledande spåret ”Bullion” håller fortfarande, men sen är det inte så mycket mer som kan slå sig in mot vad bandet levererat i övrigt. Jämfört med andra svenska band i genren är dock även denna platta ett gediget hantverk.

8. For Monkeys (1997)
Millencolin själva har i efterhand beskrivit det här albumet som framstressat – en skiva inspelad under en period där bandet inte riktigt var på en bra plats. Och visst, produktionen har en råare, mer ofärdig känsla än på deras andra plattor, och låtmaterialet spretar. Men samtidigt gillar jag just det där skavet, den ibland något mörka energin som smyger sig in. Jag tycker också att det finns ett par låtar som sticker ut på ett sätt som jag inte hittar på Life On A Plate. Framför allt Twenty Two. en monumental skatepunkklassiker som utan problem kan ställas bredvid genrens största låtar, som NOFX:s Linoleum eller Operation Ivys The Crowd.

Körer och melodier står ut genom hela albumet, och även om några låtar känns mer som lösa idéer än färdiga verk, finns här en grund till något riktigt bra. All in all är albumet inte en av Millencolins mest stabila plattor, men det förtjänar definitivt mer kärlek än det ofta får. Och som har en själ och en intensitet som fortfarande håller.

7. Tiny Tunes (1994)
Millencolins debutplatta relanserades på Epitaph som Same Old Tunes, och var en uppvisning i att svensk punk under första halvan av nittiotalet inte behövde vara vare sig trallpunk eller hardcore. Kvartetten från Örebro var förvisso tydliga med influenserna från amerikanska band som Operation Ivy och NOFX, men samtidigt var det från start tydligt att man hade ett eget uttryck. Bandet ungdomliga glimten-i-ögat-attityd i både framträdande och låtskapande blev något utnyttjat av svenska medier, och gjorde nog att Millencolin fick kämpa lite extra för att komma ur ”plojfacket” som en del svenskar tyvärr placerade dem i. För de var redan här förtjänta av att i högsta grad tas på allvar. Låtarna på debutskivan var gedigna, varierade och fyllda med både energi och attityd. Och inledande Mr Clean har ända från början och med rätta, varit en livefavorit hos fansen. Visst, en del låtar känns en smula daterade idag, men annars är min enda invändning mot debuten egentligen att jag saknar den tyngd och svärta och det djup i texterna som Millencolin visar upp senare i karriären. Men det är ju också en konsekvens av rutin och ålder, och inget som kan begäras av fyra tjugoåringar från Örebro. Tiny Tunes är ett riktigt bra debutalbum, och än mer en definitiv milstolpe i svensk punk.

6. Machine 15 (2008)
Med Machine 15 byggde man vidare på det sound som etablerades på Kingwood, mer komplext, dynamiskt och brett, men jag saknar de riktiga höjder som nåddes på föregångaren även om det finns ett gäng finfina låtar även här. Inledande Machine 15 är Millencolin at its best, men jag tycker inte att någon av de övriga spåren når riktigt lika högt, även om Saved By Hell är en riktigt fin om än hjärtskärande uppföljare till föregående skivans Farewell My Hell, såväl i stil som tematik.

Att bandet tagit in Svenska Kammarorkestern som lägger stråkar på en del av låtarna är för övrigt bara ett plus, och skänker både skönhet och vemod till melodierna. Jag upplever Machine 15 som mörkare än något av de övriga album bandet släppt, såväl före som efter detta.

5. Pennybridge Pioneers (2000)
Öppningsspåret på Pennybridge Pioneers, No Cigar, är fortfarande en riktig jävla banger, och det är välförtjänt att den tillhör bandets mest populära och välkända låtar. Även Penguins & Polarbears är en låt som har åldrats otroligt väl, och känns lika fräsch idag som när den kom för 25 år sedan. Pennybridge Pioneers, än idag av många sedd som bandets bästa platta, bjuder på en tyngd i låtarna som inte fanns tidigare. Det var här, fyra skivor in i karriären, som jag tycker Millencolin började hitta sig själva på riktigt, och det sound som än i dag är synonymt med bandet, även om skatepunken fortfarande var central i musiken. Men det blev jämnare, tyngre, mognare. Nikola Sarcevic och Mathias Färm verkade ha hittat formeln för att skriva ihop. Texterna lyftes flera nivåer, låtmaterialet började få en annan tyngd. Hårdare, rakare. Även om jag inte sällar mig till de som tycker att det här är det bästa bandet gjort, utan tycker att de fortsatt att lyfta sig avsevärt, visade man med Pennybridge Pioneers att Millencolin var och kunde mycket mer än vad de dittills visat, men den fullständiga potentialen hade inte riktigt släppts lös ännu. För mig tog det två år till innan jag var beredd att hålla Millencolin som jämbördiga sina största inspirationskällor från USA.

4. Home From Home (2002)
Efter att ha släppt fyra skivor med ett tydligt punkigt sound, hände något på Home from Home. Bandet har själva sagt att de under skrivprocessen med skivan influerades starkt av Foo Fighters Color and The Shape, och jag är inte förvånad. Det här albumet var mörkare och tyngre än sina föregångare, och det fungerade utmärkt. Home From Home var jämnare än något de tidigare gjort, texterna var mer personliga och komplexa, och det mesta av den goofyness som varit lite av bandets signum – delvis på grund av hur media envisats med att porträttera dem – var nu en gång för alla borta. Home From Home är på många sätt bandets tyngsta skiva, men samtidigt kanske den minst punkiga. I alla fall om man i begreppet punk lägger in den fåra som Millencolin växte fram i. Men likväl är det riktigt, riktigt bra hela vägen, och ibland lyfter det till magnifikt. Monumentala Battery Check på skivan fick dessutom en svensk text, och blev en singel i form av fina Örebrohyllningen E20 Norr, vilken visade att Millencolin är precis lika bra på svenska. I avslutande titelspåret bjuds vi på ett av få gästspel i bandets katalog, när Bombshell Rocks Mårten Cedergran levererar en streetpunkig duett tillsammans med Nikola Sarcevic.

3. Kingwood (2005)
Chips Kiesby-producerade Kingwood markerade ännu en kursändring för Millencolin. Redan när man hör inledande Farewell My Hell inser man att det här är något helt annat. En intimitet och ett mörker större än något bandet tidigare visat upp rullar ut sig, med en text som griper tag och stannar kvar. Även om resten av låtmaterialet inte drar sig lika långt när bort från det Millencolin vi är vana vid, är det ändå en annan komplexitet och dynamik i låtarna än vad som tidigare hörts. Det finns tydliga band till tidigare Home from home, men samtidigt också en mer alternativ känsla än vad som tidigare hörts. Just tidigare nämnda Home… och denna skiva, Kingwood, får tillsammans markera punkten då Millencolin på allvar gjorde transitionen från att vara ett punkband till ett rockband. När man på allvar släppte taget om influenserna från den amerikanska skatepunkscenen, och fullt ut stod i ett eget sound som inte låter sig placeras i ett exakt fack, vare i sig i Sverige eller utomlands. Kingwood är en ojämnare platta än sin föregångare, men topparna är högre. Några av låtarna på denna skiva tillhör bandets absolut finest. Kingwood visade dessutom på en större bredd i låtskapandet än tidigare, och en väldigt imponerande högstanivå i vad man faktiskt klarade att leverera. Lägstanivån hade man redan satt i och med Pennybridge Pioneers, ett par skivor tidigare.

2. SOS (2019)
Bandets senast släppta skiva, SOS, var ljudmässigt en tydlig uppföljare till True Brew, med en föredömligt tydlig vidareutveckling på den skivans sound. Föga förvånande var upplägget också identiskt; Sarcevic och Färm producerade plattan själva, och den både spelades in i bandets egen studio.

Här finns samma återgång till rötterna, samma typ av raka rocklåtar. Den politiska kontexten finns med även här, och samma tyngd och mörker visar sig återkommande i materialet. Millencolin fortsätter att åldras med värdighet, med mycket på hjärtat och ett sound som är självsäkert och välproducerat. Textmässigt blir bandet bara bättre och bättre, och det känns aldrig som att de återupprepar sig eller frestas att återanvända saker från tidigare verk. Kombinationen av hög igenkänningsfaktor samtidigt som de visar att de verkligen kan variera sig är en enorm styrka hos bandet. till och med de enstaka låtar på skivan som skulle kunna vara något av utfyllnad står sig väldigt bra på egen hand; det blir främst i jämförelsen med topparna på skivan som ett och annat spår snarare är riktigt bra än briljant.

1. True Brew (2015)
Millencolins näst senaste skiva firar tio år i år, och den kom sju år efter bandets föregående skivsläpp Machine 15. Det är den hittills längsta tid som förflutit mellan två av bandets skivor, och resultatet blev vad jag håller som bandets hittills största stund i karriären. Det är ett mer politiskt och måhända kanske både mörkare och argare Millencolin än tidigare som träder fram, men utan att göra något som helst avkall på energi och spelglädje. Det finns också en back-to-the-roots-känsla i skivan som skiljer ut den från föregångarna Machine 15 och Kingwood, och snarare gör den mer besläktad med Home From Home. Bandmedlemmarna Nikola Sarcevic och Mathias Färm producerade skivan själva, i bandets egen studio i Örebro.

Den inledande låttrion Egocentric Man, Chameleon och Autopilot Mode är bländande bra, och sen fortsätter bandet utan undantag att rada upp spår som hade tillhört toppen på vilket annat Millencolin-album som helst. Den 34 minuter och 13 spår långa True Brew håller jag som en av de bästa svenska rockplattorna genom tiderna, och det är imponerande att ett band kan stå för en sådan prestation drygt tjugo år in i karriären. True Brew är det definitiva beviset på att Millencolin bara blir bättre och bättre med åren.

Avslutning
Millencolin har gått från att vara ett ungt, lekfullt band till att bli ett av Sveriges mest etablerade rockband. De har genom åren utvecklats och experimenterat, men de har alltid behållit sin kärna och energi. Ingen av deras album är ”dåliga” – snarare är de olika i sitt uttryck och påverkan. Denna ranking är inte en kritik, utan en hyllning till ett band som har blivit starkare med tiden. För både gamla och nya lyssnare finns det en rik katalog att utforska, fylld av minnen och stunder som fortsätter att inspirera och glädja. Millencolins musik är en påminnelse om att äkta passion och dedikation alltid kommer att hitta sin väg.