Sleazeveteranerna i Crazy Lixx hintade upprepade gånger under hösten om hur det kommande albumet Thrill of The Bite skulle låta, och när det väl släpptes för en dryg vecka sedan lät det exakt som jag förväntade mig. Och det är på inget sätt negativt – tvärtom. För om något ska vara förutsägbart, så är det att Crazy Lixx ska leverera den typ av hårdrock de är kända för. De gör det på ett alldeles föredömligt sätt och det finns ingen skam i att hålla sig i uppkörda hjulspår om man gör det bra.
Crazy Lixx bjuder på en fin insikt i sin rockhistoria och står verkligen på de axlar som byggdes av de stora föregångarna när de skapar sin musik. Jag är så pass gammal att jag var med när det begav sig. På åttiotalet snurrade band som Hanoi Rocks, Mötley Crüe, Guns N’ Roses och Swedish Erotica i min skivspelare, och det är uppenbart att Crazy Lixx har en djup förståelse för den musikaliska tiden de hämtar sin inspiration från, samtidigt som de lyckas hålla sin egen identitet intakt. De kan sin åttiotalshårdrock, och med det även hantverket att ta de rätta bitarna från den eran och pussla ihop dem på ett sätt som inte bara väcker nostalgi, utan förpackat i en modern produktion som tämligen sömlöst fogar ihop dået och nuet.
Rent ljudmässigt är det Crazy Lixx som bandet alltid har låtit, utan att bli ett plagiat på sig själva. Efter tjugo år är det fint att höra att bandet fortfarande plockar fram nya låtpärlor. Har du hört bandet tidigare kommer du varken att bli förvånad eller besviken, och har du aldrig hört dem är den här skivan en fin rekommendation till alla som uppskattar allsångsrock och åttiotalsretro, och vill höra ett band som kan leverera det med bravur.
Med Thrill of The Bite visar Crazy Lixx ännu en gång att de behärskar konsten att hedra sitt musikaliska arv utan att fastna i ren nostalgi. Jag har tidigare skrivit att Crazy Lixx aldrig försöker vara något de inte är, och det är faktiskt deras styrka. De har hållit fast vid sin stil i över tjugo år nu, och har en stark lojalitet till sitt egna uttryck, utan att försöka tvinga fram något nytt för sakens skull. Många brukar ofta klaga på att den här typen av musik inte är förnyande eller världsomvälvande. Men vad fan, det ska ju inte vara det heller. Det är rock’n’roll, och det handlar om att ha kul, att hålla det okomplicerat och ge oss bra musik. Varken mer eller mindre. Och exakt det är Crazy Lixx riktigt bra på att leverera. Om jag hade velat ha något mer intellektuellt eller avancerat, då hade jag kunnat lyssna på Dream Theater, men det står jag gärna över.
Jag hade med en av låtarna som släpptes i förväg, Midnight Rebels, på min lista över årets bästa låtar 2024, och det känns som att Crazy Lixx har goda chanser att få med ännu en låt från detta album på årets lista också. Just nu ligger nog Who Said Rock’n’Roll Is Dead bäst till – ett anthem som på ett smart sätt känns som en hyllning till bland annat Pretty Boy Floyds Rock’n’Roll Is Gonna Set The Night On Fire. Men det är svårt att säga vad som kommer att stå ut när året är över, på en skiva som är ett soundtrack till aldrig döende sommarnätter, ungdomsminnen, fest, och den där alltid närvarande nostalgikänslan. Hatten av för en bra platta.
FOTO: Nils Sjöholm
Rockfabriken 
Lämna en kommentar