Mimikry är ett band som har åldrats med mig, och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har följt dem sedan de skivdebuterade för ett kvartssekel sedan, och under de mer än trettio år de har funnits som band har de hunnit släppa nio fullängdsalbum, starta en egen festival och spela ett oräkneligt antal konserter. Trots det långa loppet känns de mer relevanta än någonsin, och som att de inte har peakat som band ännu; att de har mycket mer kvar att ge. Jag fick en pratstund med bandet innan de klev upp på scen i Västerås, på en de punkkvällar som den outtröttlige eldsjälen Daniel Marklund med bravur arrangerar på O’Learys i Västerås, under flaggen PAFF – Punk And Fest Farm.
Logen är trång, och om några timmar ska Mimikry inta scenen, efter att förbanden Krigsstigen och Misconduct värmt upp publiken. Basisten Mia Mästerbo sitter längst in i logen, och uppmanar de andra att göra plats åt mig, så att jag kan slå mig ned i mitten av rummet. Johan Åsberg och “Apan” Andersson hamnar på varsin sida om mig med sina gitarrer i händerna, medan Jonas “Heavy” Stentäpp sitter på en bänk bredvid dörren. “Hjalle” Östman, bandets sångare, sätter sig på bordet i rummet, mitt emot bänken där jag sitter. Jag erbjuds både tilltugg och dryck innan vi sätter igång med själva intervjun.
Trots att vi aldrig tidigare träffats känns det på något märkligt sätt som att jag redan känner dem. Som att sitta och prata med ett gäng bekanta människor som jag tycker om att träffa, även om vi inte känner varandra särskilt väl. Det finns en omedelbar värme, en avslappnad jargong och en genuin känsla av samhörighet – och det är nog bland annat just det som har gjort Mimikry till ett band som betyder så mycket för så många. Att de känns “vanliga”. Det där amerikanarna kallar “guys next door”. Plus det faktum att de är ett grymt liveband med en fantastisk backkatalog av låtar med berörande texter och smittande allsångsrefränger, så klart.
Jag har följt er sedan starten, och det känns som om ni bara blir bättre och bättre för varje år som går. Och när jag säger det låter det – helt felaktigt – nästan som om jag tycker att ni inte var bra från början. Men det känns som att både ilskan och energin i er musik bara växer med åren.
”Eller så har vi helt enkelt blivit mer kräsna – kanske till och med lite gubbsura,” säger Heavy, efter att först ha inflikat att han inte tycker att de var särskilt bra från början. ”Vi har blivit bättre på att se vad som faktiskt inte håller måttet. Förr släppte vi nog igenom mer än vi gör idag – kanske har vi lärt oss något på vägen.”
Betyder det att skapandeprocessen tar längre tid numera?
”Ja, men också för att vi har mindre tid,” fyller Hjalle i. ”Det är en kombination av saker. Livet. Eller så är vi bara mer kräsna – det är nog egentligen det som är den största skillnaden.”
”Om man vill göra ett album men bara har sju låtar som känns tillräckligt bra, då kanske man förr släppte igenom fem till bara för att fylla ut skivan. Idag hamnar fler låtar i papperskorgen än tidigare,” säger Heavy. ”Just nu verkar jag dessutom bara kunna skriva låtar som inte håller måttet,” tillägger han med ett skratt. Det ska snart visa sig under vårt samtal att det finns en specifik låt han syftar på.
”Det är sant att fler låtar idag fastnar på whiteboardtavlan utan att någonsin lämna den,” konstaterar Hjalle. ”Förr var det mer självklart – en låt som var skriven var en låt som vi använde. Nu kan vi lika gärna välja att lägga den åt sidan.”
Social Distortion kan ju spela en låt live i flera år innan Mike Ness bestämmer sig för om den ska få en plats på en skiva. Har ni någonsin låtit en låt mogna på det sättet?
Heavy skrattar. ”Vi borde verkligen göra det. Det låter som en smart strategi. Vi har väl nästan alltid kunnat låtarna lite för dåligt när vi spelar in dem, och de skulle förmodligen bli bättre om vi gav dem mer tid live innan vi gick in i studion.”
Hjalle nickar. ”Ja, men vi kanske är för rastlösa för det. Och så är det ju inte särskilt kul att spela låtar live som ingen har hört.”
Hur ser skapandeprocessen ut, var börjar en låt någonstans? Är ni med allihop på vägen?
”Oftast börjar det med mig” svarar Hjalle, “men ibland kommer Heavy med en låt. Nu har vi egentligen inte gjort något nytt sedan Apan kom tillbaka, men han har i alla fall också försökt. Sen får vi se om det tar sig förbi whiteboardtavlan eller inte,” tillägger han med ett skratt. ”Men ofta börjar det med någon akustisk, visaktig idé från mig, och sen försöker vi omvandla det till en riktig låt.”
“Efter det kan det gå åt två håll – antingen blir det krystat och svårt, eller så händer det där en gång av tio, när allt bara flyter och låten funkar i fyra olika versioner som alla låter bra.” säger Heavy, ”Då blir det snarare ett angenämt problem att bestämma om den ska gå i tvåtakt eller fyrtakt. Men oftast är det knepigare, för många av de låtar Hjalle skriver fungerar utmärkt på akustisk gitarr, men kan lätt kännas för mycket som dansband om man spelar dem rakt av, eller så blir de helt enkelt för tråkiga. Det är nog en hel del låtar som har stannat kvar på din gitarr, Hjalle.”
”Ja, vi har väl också kommit fram till att vi inte ska kämpa emot låtarna längre” menar Hjalle, “Förr gjorde vi det betydligt mer – en låt kunde vara bra från början, men vi ville tuffa till den, och då blev den istället sämre. Numera försöker vi snarare följa låten dit den vill. Tyvärr innebär det att många av de låtar jag skriver inte riktigt håller för att göras hårdare,” konstaterar han roat. ”De funkar som de är, men vi kan ju inte släppa en skiva med tolv Winnerbäck-softisar. Det vill vi helt enkelt inte. Det är nog den stora skillnaden de senaste tio åren – att vi har slutat trycka in låtar i en mall bara för att de ska låta tuffare. Sen har vi förstås också slitit arslet av oss för att få vissa låtar att sitta.”
Ni har känt varandra så jäkla länge nu, är det lättare eller svårare att kritisera en låt nu mot förr?
”Det är lättare att göra det nu utan att någon blir sur,” säger Heavy.
Hjalle håller med. ”Jo, och det är också lättare att vara självkritisk nu, tycker jag – åt båda hållen. Förr kämpade man mer för sin låt, stod på sig och ville få igenom den till varje pris. Nu kan man istället tänka ‘Det här är en jävligt bra låt’ bara för att några dagar senare inse ‘Nej, den var rätt värdelös.’ Och då kan man skratta åt det istället för att bli frustrerad.”
Händer det ofta att ni är oense?
Hjalle funderar en stund innan han svarar. ”Egentligen inte när det gäller om en låt är bra eller dålig, men nu ska jag avslöja en liten hemlighet – vi var faktiskt lite oense om en låt av Heavy på den engelska skiva som vi jobbar med och som fortfarande inte är klar. Det händer att vi har låtar där åsikterna går isär, men jag skulle ändå säga att vi har väldigt högt i tak.”
Heavy skrattar lite åt Hjalles kommentar om hans låt. ”Det är ju när det handlar om specialfall, som just den här låten, som det kan bli lite diskussion. Vi har en idé om att ge ut några låtar på engelska, barqa för att testa. Det går skittrögt, och jag har ingen aning om vi någonsin blir klara. Men till det har jag skrivit en helt ny låt, och jag är så jävla säker på att det är en hit – problemet är bara att ingen annan i bandet har fattat det än.”
Vad gör du då om den skulle ratas och inte kommer med på Mimikry-skivan? Blir det soloprojekt eller tar du den till Dökött?
Heavy skakar på huvudet. ”Nej, då försöker jag få något annat band att spela in den, som kan spela den så bra som den ska vara. Då skyller jag på bandet – de har inte gjort den rättvisa,” säger han och skrattar.
”Ja, där har vi heller ingen ‘vi-bryr-oss-faktor’. Nu är det ju i och för sig bara Heavy som har andra band att ge det till,” säger Hjalle med ett leende.
”Men jag tänker såhär – om den inte blir så bra i Mimikry som jag tror att den kan bli, då kommer jag också att höra det. Vi kommer inte att behöva bli osams om det”, fyller Heavy i.
”Det svåra är egentligen att sälja in en vision,” säger Hjalle. ”När man skriver en låt hör man ibland slutresultatet tydligt i huvudet, men att få fram det i replokalen är en helt annan sak. Plötsligt är låten tio mil bort från den där visionen man hade. Då kan man tappa lite självförtroende, för man vet att om ni bara hade varit Social Distortion hade det här blivit så jävla bra.” Han skrattar. ”Om jag hade spelat med dem istället för med er, då jävlar hade vi gjort världens bästa låt.” Han skakar på huvudet. ”Lite så kan man tänka ibland. Men sen inser jag att det är roligare nu, och att det faktiskt inte är så jävla noga. Det finns ingen prestige i vem som gör vad – men det tror jag i och för sig aldrig att det har funnits.”
Min egen relation med den svenska punken inleddes på allvar under nittiotalets första år, efter att ha hört De Lyckliga Kompisarnas fantastiska album “Le som en fotomodell”. Under några intensiva år avverkades en mängd av de svenska punkbanden både på skiva och live, och idag är de flesta av dessa band mer en nostalgisk återblick än något jag aktivt konsumerar, även om flera av dem de facto fortfarande existerar. Det finns dock undantag, där Mimikry är ett av de mest framträdande. Och troligen är en av de stora orsakerna att de hela tiden fortsätter att utvecklas.
Tar inte folk punken mer på allvar idag? Kring 1992-93 var det ju så väldigt ocreddigt att lyssna på svensk punk. Men idag finns det ingen töntighetsstämpel alls på att lyssna på band som er, Hyrda Knektar, Lastkaj 14 och så vidare. Och ni har ju egentligen inte förändrats stilmässigt, även om ni har utvecklats som band.
”Jag tror ju att mycket färre saker är töntiga idag,” säger Hjalle. ”Jag har tonåringar och de lyssnar inte på punk, men de tycker inte heller att punk är töntigt – de bara skiter i att det finns. Förr hade man Aftonbladet eller ZTV som satte agendan, men idag rör sig alla i sina egna medier och kretsar. Man bryr sig helt enkelt inte. Om jag till exempel inte lyssnar på gangstarap… ja, det är väl i och för sig just det folk kan ha åsikter om, men annars finns det ingen som direkt dömer någon för vad de lyssnar på. Det är mer ‘Jaha, du lyssnar på sånt där? Okej.’”
”Jag tror att vi som lyssnar på punk får vara ifred på ett sätt som vi inte fick förr, och det tycker jag faktiskt är lite tråkigt”, fortsätter Hjalle, “Det hade varit roligare om det stack ut mer, om det skavde någonstans. Jag och Apan pratade om de här punkbåtarna – det är ju ett gäng medelklassmänniskor som lägger en halv månadslön på att åka iväg och supa på en båt. Det är ju inte punk egentligen. Det är Sweden Rock för punkare.”
”Beror inte en liten del av det du säger på att det inte är någon som orkar längre, för att alla har blivit gamla?” inflikar Heavy, “På den där båten är ju folk ganska gamla. Vi sitter här nu. Jag fyller femtio snart, och du,” säger han och pekar på mig, ”du säger att du är ungefär lika gammal. Du var yngre och hade starkare åsikter för trettio år sedan.”
Ja, det var ju i den här diskussionen vi började det här samtalet. Och jag tycker det känns som att ni både är argare och mer politiska idag än när ni var när ni började.
”Ja, idag är det väl mer underbyggt,” funderar Hjalle. ”När vi släppte våra första plattor försökte vi mest härma Strebers och Dia Psalma, skriva låtar om kvinnomisshandel för att de hade gjort det. Vi var tjugo år, hade ingen livserfarenhet och försökte bara låta som våra förebilder. Nu kan vi skriva om saker som faktiskt betyder något för oss på riktigt. Det är nog den stora skillnaden – vi har varit late bloomers. Jag kan bli imponerad av folk som redan vid tjugo år skriver poetiska och genomtänkta texter. Det klarade inte vi. Jag ska inte säga att vi var posörer, men vi var efterapare, och det var vad det var. Nu kan vi tycka saker och ha något att backa upp det med. Samtidigt är det mycket krångligare att ha starka åsikter idag, för världen är inte lika svartvit längre. Men som du säger – nog fan finns det mer att vara förbannad eller less på idag än det gjorde då.
Svensk punk har ju alltid varit rätt mycket medelklass. Ingen av oss här har vuxit upp i fattigdom eller i någon utsatt förort. Vi är ganska välbärgade svennebananer. Det är svårt att vara arg på riktigt när man är tjugo och har fått gå i gymnasiet, fått inackorderingstillägg, haft en egen lägenhet och fått körkortet betalt av sina föräldrar. Vad fan hade vi att gnälla på? Förr var man arg för att det var coolt. Nu är man arg för att man har insett att det faktiskt finns saker som är åt helvete. Så ja, vi är nog argare och har mer energi idag.”
Jag tycker att många av era tidiga låtar fortfarande är svinbra, och verkligen håller.
Heavy skakar på huvudet. ”Om du frågar mig, så är det lätträknat med riktigt bra låtar på de tre första skivorna.”
Vilken var den första låten som ni fortfarande på riktigt tycker är en riktigt jävla bra Mimikry-låt?
Heavy funderar. ”‘En flicka som är stark’ kanske? Den är ju bra.”
”Jag måste bara flika in”, bryter Åsberg in, “Mitt yngsta barn har börjat upptäcka punk. Han lyssnar mycket på Ebba Grön och en massa annat, och när han väl sätter på Mimikry är det nästan alltid de äldre låtarna han fastnar för. De nya tycker han inte är lika intressanta, av någon anledning. Jag vet inte varför. Jag kan tipsa honom om olika band, men jag försöker att inte påverka för mycket – han måste hitta sina egna grejer.”
Hjalle lutar sig tillbaka. ”Ja, men det är väl ofta så. Jag tycker ju om Slayers Reign In Blood, och att allt de gjorde efter det är tråkigt. Men Slayer själva kanske tycker att de gjorde sin bästa skiva 2009. Det är väl tyvärr så, även om det finns några undantag. Vi har fortfarande inte gjort vår ‘Painkiller’.”
Judas Priests ‘Painkiller’, som Hjalle refererar till, kom 1990, och var bandets tolfte skiva, och framhålls ofta som ett av deras bästa album, trots att den släpptes 21 år in i deras karriär.
“Men om jag ska svara på din fråga om den första riktigt bra låten,” fortsätter Hjalle. ”så skulle jag nog säga ‘Kan inte ta den’ från Kryptonit-plattan. Jag minns att jag redan då kände – och har känt flera gånger sedan dess – att det var första gången som jag tyckte att jag gjorde en bra låt på riktigt.”
”Texten hade ett djup som jag inte lyckats få till tidigare. Vi växte upp i en kultur där allt skulle vara så jävla töntigt, så att skriva en låt som kom lite härifrån,” säger Hjalle och lägger handen på hjärtat, ”och inte härifrån,” fortsätter han och pekar på huvudet, ”Det var en stor grej. Den ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, för det var första gången jag skrev en låt utan att oroa mig för att bli retad av mina kompisar.”
‘Det kryper under askan som ni täckte jorden med
Röster viskar, ögon ser som inte skulle se
Dekoren väcks till liv i det vi en gång kallat hem
Alla ord som inte skulle sägas, sägs igen’
“Kan inte ta den”, Mimikry 2004
Har det varit någon gång i bandets livstid som det har varit nära att ni har lagt av på riktigt? Att ni känner att ni inte har något mer kvar att ge?
”Jag tror inte det,” svarar Hjalle. ”Jag hade en period där jag sa att jag inte ville träffa de andra på ett år, men de sa i alla fall aldrig att de ville lägga ner. Och de skaffade ingen ny sångare, så de andra får väl svara på hur nära det faktiskt var,” säger han med ett skratt. ”Jag var inne i en deppsvacka och behövde ett break.”
Heavy nickar. ”Vi startade ‘Definitivt’ istället, och spelade covers. Vi var inte lika less som Hjalle var, utan ville ut och dricka öl och spela punk.”
Hjalle suckar lätt. ”Livet kom emellan, jag orkade helt enkelt inte. Jag sa till de andra att de fick göra precis som de ville, men att jag själv behövde ett år utan spelningar. Om de ville skaffa en ny sångare fick de göra det – men helst inte, tror jag att jag skrev. Fast ärligt talat minns jag inte riktigt.”
Åsberg flinar. ”Vi frågade Ebbot, men han ville inte. Han var lite upptagen.”
”Så vi bytte bara ut Hjalle mot Roger, och så spelade vi covers för att få spela lite.” ler Heavy.
Roger är lika med Roger Reinstam, kanske mest känd som gitarrist i punkveteranerna De Lyckliga Kompisarna, och tillika en god vän till medlemmarna i Mimikry. Bandkonstellationen ‘Definitivt’, har endast existerat i liveformat på olika arrangemang som Mimfest och Örebro Punkfest, och där framfört klassiska svenska punklåtar från band som Dia Psalma och Radioaktiva räker, för att nämna några.
En annan mångårig vän till Mimikry är Anders “Apan” Andersson, som spelade gitarr i Mimikry mellan 2007 och 2010. Apan är nu är tillbaka i bandet igen sedan ett par år tillbaka, efter att tidigare gitarristen Anders Brandström tackat för sig.
Är Mimikry samma band som när du var med senast, Apan?
“Det sjuka är att jag nästan blev lite besviken,” säger Apan med ett snett leende. ”De frågade om jag ville vara med igen, och jag kom ner till replokalen, taggad och förväntansfull. Sen tog det tio sekunder – och allt var precis som vanligt. Inte besviken på riktigt, utan mer en skön känsla, men det var lite lustigt. Det kändes som om inget hade hänt på tolv år”
”Vi tänkte samma sak. Nu kommer han tillbaka med lite nytt blod. Sen kändes det ändå mer eller mindre direkt som om det var nyss vi spelade ihop sist.” säger Åsberg med ett skratt.
”Det är konstigt hur det funkar” instämmer Apan, ”Det är som om tiden stått still.”
Hur lång tid tog det innan frågan kom efter att Brandström signalerade sitt avslut?
Hjalle ser på Apan. ”Du vet kanske inte om det, men vi hade faktiskt en del diskussioner innan vi frågade dig. Jag tror att det var jag som lyfte idén, eftersom vi hade haft några projekt ihop, och jag sa att jag trodde att du var sugen. Det tog nog inte så lång tid att bestämma oss. Det är ju inte direkt så att det kryllar av gitarrister som vill ut och spela punk, knappt få betalt och lägga ner en massa fritid på det. Det är mycket jobb, och det är ju inte som att man kan säga upp sig från sitt vanliga jobb och leva rockstjärneliv. Vi bollade några namn, men till slut sa vi bara: det är väl klart vi frågar Apan först. Han vet ju precis vad han kliver in i – och att ingenting har förändrats på tolv år.”
Ni har ju sett band både komma och gå, och tillhör ju veteranerna på scenen numera. Hur mår svensk punk idag?
”Är den inte gubbig?”, säger Heavy, men får mothugg av både Åsberg och Hjalle, som kommenterar att det finns massor av bra band och att punkscenen är bättre än på många år. Heavy invänder med att “publiken är så jävla gammal.”
”Ja, så är det ju också”, konstaterar Hjalle. ”Det finns en jävla massa nya band, men problemet är att de flesta av dem inte är nitton år, utan trettiofem plus. Alla de här ‘nya’ banden består av folk som redan varit med ett tag. Vi spelar ju aldrig på fritidsgårdar längre, så jag har ingen aning om hur det ser ut där nuförtiden. Det är därför jag tittar lite på dig, Mia – du brukar ha koll. Jag tycker att det finns mer bra punk nu än för tio år sedan, men de flesta som spelar är, om inte lika gamla som vi, så i alla fall inte tjugo längre.”
Mia slår ut med armarna. ”Jag tycker väl som jag alltid har gjort – det handlar egentligen inte om just punken, utan om att musik går i cykler. Ungefär vart tionde år kommer en ny boom, då dyker det upp massor av band, behovet av replokaler ökar och kommunen börjar prata om att stärka musiklivet. Och nu är vi där igen. Det finns otroligt många band just nu, inte bara inom punken utan även inom hårdrock och andra genrer. Det är en stark period för musik överlag, och det påverkar såklart även punken. Det finns jättemånga bra band där ute, som alla Kafé 44-banden eller Ung punk i Örebro-ligan. De finns, men som allt annat rör det sig i cykler.”
Heavy skakar på huvudet. ”Det var jävligt länge sen det kom fram nåt band som skulle få headlinea på Close-Up-båten.”
”Men där är väl problemet – punken har blivit Sweden Rock,” menar Hjalle. ”Nu har Asta Kask lagt ner. De Lyckliga Kompisarna finns kvar lite grann, och vi håller på av ren jävla envishet… Men är det inte mest att de som bokar band och arrangerar grejer är lata? Det kan ju inte vara så att Charta 77, DLK, Mimikry och Asta Kask alltid ska vara bäst? Men så länge de gamla banden fortsätter kommer ett band som Björnarna aldrig att bli störst.”
Det sorgliga är kanske inte ni som står på scen, utan vi som står i publiken? När jag går ut här ikväll ser jag ju samma polare i publiken som jag gjorde på Smedjan 1993.
Hjalle skakar på huvudet. ”Ja, det är ju inte så jävla många sjuttonåringar som skriker utanför för att de inte får komma in ikväll.” Han nickar mot entrén. ”O’Learys har ju artonårsgräns, men det skiter väl kidsen i”, tillägger han, med åsyftan att intresset för punkspelningarna på O’Learys inte direkt har lockat den yngre publiken.
Åsberg funderar. ”Var det inte mycket mer fritidsgårdsspelningar 1993-1994? Och under age-spelningar? Idag känns det inte som att det är några sådana. När spelade vi för femtonåringar senast?”
Hjalle invänder, och och säger att det känns på flödet på Facebook som att det visst finns band som är ute och gör spelningar för den yngre publiken, och får medhåll av Mia som påpekar att de i alla fall gör många fler såna gig än vad Mimikry gör.
Hjalle suckar. ”Jag tror framför allt att vi har blivit jävligt bekväma med att komma in i en loge där det finns pilsner och rödvin,” konstaterar han. ”Det är inte riktigt lika lockande att åka till Huddinge fritidsgård, spela klockan åtta, blåsa innan giget och ha plasttossor på sig som man sen slänger. Vi har gjort det där. Och rent krasst – det är ju också mycket sämre betalt. Jag tror att de där spelningarna fortfarande finns, men…”
”Men inte i samma grad,” inflikar Åsberg. ”Och det är väl inte på vårt ansvar heller?”
Hjalle rycker på axlarna. “Det är väl bara att se sig omkring. Alla här inne har väl ungar som är mer eller mindre i tonåren?” Han pekar på Åsberg. ”Dina ungar kanske lyssnar, men annars går de väl knappast på punkspelningar. Min dotter var helt desperat för att få tag på en biljett till Västerås stadsfest. Jag har ingen aning om vilka band som skulle dit, men det var ju inte Asta Kask i alla fall. Det kan vi nog vara säkra på.”
Hur oroliga ska vi vara för musikens utveckling med det politiska klimatet i Sverige?
”Jätteorolig!” utbrister Mia med emfas. ”Politikerna har aldrig tidigare skurit så här hårt i både folkhögskolor och studieförbund. Om tio år kommer det inte att se ut som det gör idag. På riktigt – det kommer inte att finnas något svenskt musikunder eller någon musikexport, det går inte. Det är här allt börjar, det är här folk växer upp och får sitt stöd. Det är därför det pratas om det svenska musikundret och inte det norska,” fortsätter hon. ”För vi är de enda som har studieförbund och en sådan här struktur. Det är så vi har byggt upp det i Sverige.”
”Om jag ska vara lite Johnny Rotten här” säger Hjalle, “Vad skulle han ha sagt? ‘Era bortskämda jävla svin’. Jag är egentligen emot de här nedskärningarna, men samtidigt… har vi det kanske lite för bra i det här landet? Kanske behövs det någon jävla Elon Musk-douche som bara går in och rensar hela skiten? Om vi nu säger att vi gillar punk.”
Han skakar på huvudet. ”Ibland hör man att hiphopen är den nya punken. Men nej, det är den ju inte. Punken har alltid slagits för att något ska bli bättre, medan de där verkar trivas i sin ankdamm och bara vilja bli mer och mer kriminella – om jag får generalisera lite.”
Hjalle skakar på huvudet. ”Det kommer ju för fan inga nya punkband längre. Det du sa om att vi är argare nu – det är ju ett resultat av något. Och jag säger inte att det är fel, jag tycker egentligen att det är bra. Men tänk på det här: vi fick allt gratis. Vi fyllde i lite listor till Studiefrämjandet, och sen fick vi precis allt vi behövde. Så när man var sjutton kunde man skrika om hur jävla orättvist allt var, trots att man egentligen fick allting serverat.” Han skrattar kort. ”Nu är vi på väg in i ett läge där det kanske inte blir så längre. Då kanske det föds jävligt grym punkmusik istället. Då får vi i alla fall se det positiva i det.
För jag tror inte att Ebba Grön fick gratis instrument av Studiefrämjandet. Men ska jag vara ärlig, så tycker jag egentligen inte alls det jag säger nu – jag tycker bara att det är en spännande tanke. Ibland tror jag faktiskt på att riva ner allt och bygga upp det från början igen.”
Mia skakar på huvudet. ”Mmm… Nej, jag tror ju inte riktigt på det.”
Hur länge kommer ni att drivas av att göra och spela musik med Mimikry? Kommer ni att göra det här om tjugo år?
”Vi pratade om åldrande på vägen hit” säger Heavy, “och då konstaterade vi att det fan är tur att vi inte är hårdrockare, för de åldras betydligt sämre. Men jag tror att man kan se ut så här,” säger han och gör en svepande gest över sig själv, ”när man är sjuttio också, och att det inte kommer att se helt idiotiskt ut. Jag tror det är lugnt. Vi kommer nog fan att hålla på tills den första av oss dör.”
Åsberg ler. ”Vi har ju hållit på för länge nu. Man kan ju inte hålla på i trettiofem år och sen bara ‘nej men, nu slutar vi’.”
Hjalle inflikar att man inte vet vad som händer framöver heller, och att halva bandet just nu tycker att det roligaste är att spela live, medan de andra föredrar att skapa ny musik i studion. Heavy och Åsberg skämtar om att de kanske helt enkelt får dela upp sig, där vissa skriver låtar och andra spelar dem. Men oavsett riktning är en sak säker: Mimikry har inga planer på att lägga ner.
Apan skrattar. ”Vi kan väl vara bandet som aldrig slutar.”
Med de orden avrundas vårt samtal, och och några timmar senare går Mimikry upp på scenen efter att Krigsstigen och Misconduct på ett mycket förtjänstfullt sätt värmt upp västeråspubliken åt dem. Föga förvånande river Mia, Apan, Hjalle, Åsberg och Heavy av ännu en briljant spelning, och jag kan själv bara konstatera att de alltjämt är såväl ett av Sveriges bästa punkband som liveband.
Rockfabriken 