Den svenska ängsligheten nådde sin peak i mitten av 90-talet, en tid då den popkulturella eliten dikterade vad som var rätt och fel. Killinggänget, Expressen Fredag, Pop och en handfull musikjournalister satte agendan, och den falska individualismen var egentligen bara en kamp om att vara stå längst fram och posera för denna jury. Mitt i detta föddes Monster, ett band som inte verkade bry sig ett skit om de oskrivna reglerna, utan bara gjorde det de tyckte var riktigt jävla bra. Och som dessutom gjorde saker som dessutom var riktigt jävla bra.
Monster var aldrig ett band för en tydligt definierad publik. De var för rörliga, för stilistiskt rastlösa. Punkens energi, soulens melodier, skans rytmer och en öppenhet mot allt som gick att kombinera. Och en briljant känsla för och kärlek till rockhistorien. Men hur länge vi än skulle stå och diskutera vad Monster egentligen är, och hur mycket jag än förstår att man inte MÅSTE kategorisera allt, så var Monster punk. Punk är en attityd, en riktning, en rörelse. En brand i ens inre. Och den branden var tydlig i varje del av Monster.
”Det låter som att sju killar står och spelar sin egen låt och sen skriker osynkat in i samma mick, men slutresultatet blir jättebra” som min kompis Christer uttryckte det om Monster. Jag förstår vad han menade, även om det så klart var en stretch. Även om Monster verkligen var ett band som var större än summan av delarna, så slog varje bandmedlems individualism ständigt igenom, på ett positivt sätt. Åtminstone när det kom till det musikaliska. Anders Wendin, Viktor Brobacke, Glenn Sundell, Gustav Bendt, Christoffer Roth och Per Nyström skapade tillsammans något som var större än summan av dess delar, men som ändå var beroende av just de där delarna för att brinna så intensivt som de gjorde.
Den där svårkontrollerade, ohämmade energin strömmar genom blåset, genom gitarrerna, genom den studsiga rytmen och föder inte sällan en storbandslik atmosfär, om än ett storband som mer är en cirkus i en för trång lägenhet än en väldresserad orkester i ett konserthus. Och i musiken en känsla av att allt är på väg att kantra mot anarki, men ändå hålls ihop på något sätt.
Den där storbandsattityden är något som får mig att bitvis tänka på Mighty Mighty Bosstones, även om Monster varit än mer fria i sina influenser, och dessutom hade en mer ungdomligt stökig approach. Bandet är i mina ögon också det närmaste vi kommit till ett svenskt The Clash, om man vill dra den linjen. För precis som Clash var Monster ett band som inte såg några motsägelser i att plocka in olika influenser och låta dem samexistera. Anders Wendin har ofta jämförts med Joe Strummer i sin sångstil. En röst som mer handlar om känsla och betoning än om ren teknik. Ett sätt att sjunga som i Monster alltid tycktes ligga precis på gränsen mellan ilska och eufori, mellan agitation och hängivenhet.
Monster existerade i ett halvt decennium, hann med en rad EP:s, singlar, en samlingsskiva och två fullängdare. Men det var på Rockers Delight som de brann som klarast. Det är en renodlad urladdning, där varje låt känns som en nödvändighet snarare än en utfyllnad. Tretton låtar som var och en bär på en egen energi men ändå sitter ihop som en helhet. Rytmerna, blåsarrangemangen, gitarrerna och den där febriga sången som aldrig riktigt landar i något förutsägbart. Inga omvägar, inga transportsträckor, bara tretton riktigt jävla fina rockpärlor.
Och det är väl där Rockers Delight blir som mest intressant. Inte som ett genreverk, utan som en dokumentation av ett band som under en kort period lyckades samla sina influenser och sin kreativitet i en form som aldrig kändes utstuderad. En vitalitet som verkade komma från att de inte bara spelade rock, utan kastade sig in i den, som om de visste att lågan inte kunde brinna för evigt.
Monster var ett band som samlade människor med en egen drivkraft. Det är en uppsättning musiker som efter Monster på olika sätt skulle lämna avtryck i den svenska musikhistorien, men i Monster möttes de i en gemensam punkt.
Låtarna på Rockers Delight är direkta, men med lysande fina arrangemang, och det finns en genomgående känsla av att skivan är gjord för att fungera live, att det är rörelsen snarare än perfektionen som är viktig. Texterna är genomgående snygga, enkla men precisa. I min bok har Monster aldrig handlat om lyriken, utan om soundet, attityden, och stämningen. Rockers Delight är inte en platta som lastas med stor ideologi, men det finns ett temperament i den.
Ibland är det de band som brinner kortast som lämnar de mest intressanta spåren. De som fanns där, som skapade något på sina egna villkor, och som sedan gick vidare utan att försöka upprepa sig själva. Monster var ett sådant band. Rockers Delight är det starkaste dokumentet de lämnade efter sig.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar