Under en, om än relativt kort, period på nittiotalet var Dia Psalma ett av Sveriges absolut största rockband. Och även om man inte ska ta ifrån sångaren Ulke och hans bandkompisar att de bildade skola för hela den svenska genren av folkmusikpunk som växte fram under decenniet, var det ändå med Strebers som allt började. Samma Strebers ur vars aska de kvarvarande medlemmarna (Ulke, basisten Ztikkan och livetrummisen Stipen) bildade just Dia Psalma. Tillsammans med framför allt Asta Kask lade Strebers grunden för den massiva trallpunkvåg som kom i början av nittiotalet. Eller snarare :Asta Kask är i min bok patient zero för hela genren, men Strebers tog över stafettpinnen och utvecklade ett tvåtaktspunksound som kopierats av oräkneliga band sedan dess. De sprang ur samma tradition som Asta, men musiken strippades än mer på humorn, blinkningarna, utsvävningarna. Tills i princip bara vreden fanns kvar.
Strebers hade en enorm påverkan på mig. Det var en svärta som jag dittills inte hört någon motsvarighet till i svensk musik. En direkthet, ett mörker som var som ett rop på hjälp. Och mer punk än nästan alla andra svenska band som jag hört, såväl före som efter dem.
Kaos & Skrål 85–87 är inte bara ett samlingsalbum, det är än mer en unik bit av den svenska punkhistorien, som visar på en stilbildande strävan som skulle få enorm påverkan på senare generationer av band. Det är de första kapitlen i historien om en av Sveriges viktigaste punkakter. Strebers var och är inte ett val för de som ville ha något polerat. Bandet skapade en egen definition av frustration och ilska, och även om de direkta melodierna är centrala i merparten av bandets låtar känns ursinnet mer besläktat med råpunkband som AntiCimex och Mob47 än med trallpunkens efterföljare. Den avskalade ljudbilden och de minimalistiska låtkonstruktionerna lyckades fånga en desperation och ett ursinne som var unik. Strebers förpackade känslan av uppgivenhet och förtvivlan i sin musik på ett sätt som få andra band lyckades med. Och de visade att det inte behövs någon teknisk briljans för att vara relevanta, och förändrande.
Jag vet att många skulle framhålla senare verk av Strebers framför dessa, och visst är även samlingen Kallt stål / Varmt blod briljant, men för mig är det som gjordes innan och som ledde fram dit än mer direkt och kompromisslöst. I stort sett varje låt på Kaos & Skrål träffar ens inre på ett skärande sätt. Direktheten är total, men den blir aldrig pekoral. Och frustrationen och ilskan blir aldrig effektsökande eller poserande.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar