Borgerlig Begravning: “Vi ska gå ut hårdare på nästa skiva”

Det är inte Borgerlig Begravning som är ovanligt unga – det är vi andra som blivit gamla utan att riktigt fatta det. Intervjun som följer handlar inte om ålder, egentligen. Den handlar om ett av Sveriges bästa punkband just nu. Om Parasit – en skiva som redan känns som en modern punkklassiker. Och om den svenska punkscenen.

Vi har aldrig träffats förut; detta är mitt första möte utanför sociala medier med trummisen Frans och basisten Julian i Borgerlig Begravning. Vi har bestämt träff i en hotellobby i centrala Stockholm, en sån där plats där ljudnivån är oväntat hög trots att möblerna är dämpat designade. Några barn spelar pingis en bit bort, plastbollen smäller mot bordet medan vi försöker hitta det lugnaste hörnet i rummet.

Vi slår oss ner i en fåtöljgrupp med varsin kopp kaffe. Samtidigt kopplar vi upp ett telefonsamtal till Berlin, där Eddie – gitarrist, sångare och tredje medlem i bandet – dyker upp i samtalet.  Alla tre heter Rudström i efternamn. Det är ingen slump. Frans och Eddie är bröder, Julian deras kusin. Det är ett band med familjen som ryggrad, men utan att kännas som ett familjeprojekt. Att det finns musik i blodet är uppenbart – Frans och Eddies pappa Tomas är medlem i svenska industripunkveteranerna Big Fish, och Anders, Julians pappa, har ett förflutet i band som 454, The Chrysler, och Moder Jords massiva. 

Borgerlig Begravning har med rätta fått mycket uppmärksamhet för vad de åstadkommit hittills – inte minst för andra albumet Parasit, en svinbra skiva och ett sound som var både eget och moget. Men en stor del av narrativet kring bandet har ändå handlat om ålder, om “Sveriges yngsta punkband”. En vinkling som i min värld både känns tröttsam och helt ärligt ganska ointressant. 

Elefanten i rummet är väl att alla pratar om er ålder hela tiden. Min första tanke var att ni måste vara fruktansvärt trötta på det. Sen insåg jag också att det här handlar inte om att ni är unga – det handlar om att vi andra har blivit så jävla gamla. 

EDDIE: ”Det är faktiskt väldigt sant. Jag fattar att folk kommenterade det i början, vi var ju väldigt unga då. Men det är lite irriterande att det fortfarande hänger kvar. När vi kom fanns det inte så många andra punkband i vår ålder, så då stack vi ut. Nu finns det en hel del yngre band – och jag tror inte de får samma bemötande som vi fick i början.

JULIAN: ”Jag kunde förstå reaktionerna när jag var elva. Frans var tretton, Eddie sexton. Då var det ju lite anmärkningsvärt. Men idag, när vi spelat så länge och faktiskt gör allt vi gör, så har det snarare blivit ett irritationsmoment. De flesta punkband jag känner till i Stockholm är ungefär i vår ålder nu.”

Hur är punkscenen nu för tiden? Känns det som att den är på väg uppåt?

JULIAN: ”Ja, mycket mer nu än när vi började. Då fanns det bara några få band, och vi spelade i princip alltid med samma människor. Det var ett väldigt begränsat gäng.”

FRANS: ”Ja, när vi började var det väl vi och Jönzzonligan som var unga.”

JULIAN: ”Och Attityd Boys och The Reckless State”

FRANS: ”Vi var ju yngst i gänget. Det fanns inte så mycket annat då. Men nu börjar det dyka upp jättemånga nya band – ganska små fortfarande, men de är definitivt på väg uppåt.”

Hjalle i Mimikry menar att problemet med svensk punks återväxt inte är bristen på band – utan bristen på band som får headlinea. Det handlar inte om att banden är dåliga, det handlar om att de som bokar banden är lata.

JULIAN: ”Det kan jag verkligen hålla med om. Bokningsbolagen bokar Lastkaj 14 och Mimikry överallt, bara för att de vet att samma jävla ölgubbar dyker upp varje gång, oavsett vad som händer. Jag är så jävla trött på det där. Det handlar inte om att nya band är dåliga – det handlar om att ingen vågar ta risken. Jag tror inte det hade behövt ta särskilt lång tid innan ett ungt band faktiskt börjar dra in pengar åt bokarna, om de bara vågade satsa lite.”

EDDIE: ”Det är så jävla sant. Nya band får bara spela på ungdomsgårdar – det är ingen som släpper in dem på ett ‘riktigt’ ställe. Bokarna vill ha säkra kort, band som garanterar ekonomisk vinst. Att boka tre unga band till exempelvis Debaser är för riskfyllt – de tror inte det kommer säljas tillräckligt med öl. Men i slutändan är det ju faktiskt publiken som avgör. Folk borde bredda sina vyer som punkare, och inte bara gå på Charta 77 tre gånger om året. Gå på andra spelningar också, ge det en chans.

Men alla bokare borde inse att de måste locka dit den yngre publiken för att de ska kunna finnas kvar. Till slut kommer ju folk att börja dö. Fler borde ha ungdomspriser på biljetter, som det finns på fotbollsmatcher. Varför måste alla biljetter kosta 300 spänn?     

Jag skulle nog säga att ett stort problem också är bristen på mellanstora spelställen. Det finns bra ungdomsgårdar och större venues med plats för 500 pers – men inget däremellan. Här i Berlin finns det små scener överallt, ställen med alkoholservering som bokar små akter och tar in kanske 50 till 100 personer. Sånt finns knappt i Sverige.”

JULIAN: ”Det är därför Kafé 44 sticker ut. Det är inte en ungdomsgård, det är ett spelställe som prioriterar ungdomar. Jag skulle verkligen vilja se fler sådana platser. Vi ska inte klaga egentligen – vi får ju spelningar. Men det har tagit sex år av att spela runt på ungdomsgårdar över hela landet för att komma dit vi är nu.”

FRANS: ”Jo, men vi har haft ganska mycket tur också. Våra farsor spelar i band, och de har samlat på sig massa kontakter som vi har kunnat dra nytta av.”

JULIAN: ”Ja, men det har ju varit ett stöd – inte en genväg. Det är inte som att de gjort jobbet åt oss.”

EDDIE: “Nä, vi har inte blivit curlade, om man säger så. Vi har gjort allt själva. Och även om situationen på den svenska scenen är som den är, så känns det inte hopplöst. Det föder snarare ett driv. Man vill göra saker själv – som när vi anordnar spelningar i vår replokal. Det är sådant som håller allt levande.”

Hur ser det ut inom bandet när det gäller roller och ansvar? Har ni någon inarbetad dynamik – och hur fungerar det rent praktiskt när någon vill boka er? Diskuterar ni sådana förfrågningar tillsammans, eller tackar ni bara ja direkt?

EDDIE: ”Vi har inga fasta roller som vi har pratat om. Men det blir ju alltid en naturlig dynamik i ett gäng. Det faller på plats av sig självt.”

JULIAN: “Det går lite i perioder, men det är ni två som är mest drivande. Merch, svara på mejl, hålla koll på det praktiska. Jag har nog aldrig bokat en spelning i hela mitt liv.”

FRANS: ”Vi har en chatt på Snapchat där vi lägger in grejer som kommer in, typ ‘det här har vi fått – kan vi?'”

JULIAN: ”Det är aldrig så att vi säger nej för att vi vill göra något annat den helgen. Om vi är lediga, så kör vi.”

EDDIE: ”Förr tackade vi ja till precis allt, men nu har vi börjat ställa lite fler krav. I början var man bara glad att få spela, och det är vi fortfarande – men vi har blivit lite mer selektiva.”

JULIAN: ”Det har hänt att vi har sagt nej om vi har vi spelat på ett ställe som känts jättekonstigt och fått frågan igen.”

FRANS: ”Ja, eller om vi spelat på ett ställe bara en eller två månader tidigare kanske vi tackar nej den här gången. Man vill ju inte att det ska bli samma sak hela tiden.”

JULIAN: ”Det är väl en del av taktiken för att växa. Att inte bara gå tillbaka till samma ställen hela tiden. Folk tröttnar till slut. Det är ingen som hade velat se oss spela på Grand en gång i månaden – även om vi gjorde just det ett tag, mest för att hålla igång under pandemin.”

Har ni någon uttalad bucket list? 

JULIAN: ”Vi brukar säga flygplan”

EDDIE: ”Att headlinea genom Sverige, det skulle jag säga. Har man gjort det, då är det väl inte så mycket mer man vill uppnå i livet.”

FRANS: ”Vi sa för några år sen att målet var att spela på Punkbåten – och det gjorde vi ju. Så då blev nästa mål att få spela på stora scenen där. Det är väl det jag tänker på nu.”

JULIAN: ”Ja, eller att göra en riktig spelning på Punkbåten. För när vi fick spela så var det ju mest som en gratisbiljett in. Vi spelade tjugo minuter, klockan ett på dagen, när alla var jättebakis. Det kändes inte riktigt som på bilderna man sett.”

FRANS: ”Fast det var väldigt kul. Men det var ju inte direkt som vi hade föreställt oss.”

EDDIE: ”Det var den sämsta sloten av alla band på hela resan”

FRANS: ”Nja, Vänsternäven var ju innan oss, men de fick i alla fall stora scenen.”

Ni har hållit på i sex år nu. Känns det som att drivkraften är densamma som när ni började? Eller har den förändrats?

FRANS: ”Mitt driv har alltid varit att jag tycker det är så jävla roligt att spela, och det tycker jag fortfarande. Så ja – samma driv, absolut.”

JULIAN: “Det är väldigt till och från, men jag tänker bara att man vill fortsätta tills folk inte vill ha det man gör längre. Så länge vi ser att det finns folk som gillar det vi gör så kör vi”

Svensk punk hamnar så ofta i redan upptrampade spår – antingen klassisk trallpunk, eller så är det Iggy, Rancid eller någon annan tydlig mall som spökar i bakgrunden. Men ni har ett eget sound från början, och det gör ju er extra intressanta, att ni inte låter som något annat.  Hur ser skrivprocessen ut? Jag vet att det låter pretentiöst, men ni fattar vad jag menar: var börjar en idé – och hur blir den till en färdig låt?

JULIAN: ”Just nu finns det väl egentligen ingen tydlig process, och det är kanske det som gör det så jävla svårt att skriva till Borgerlig Begravning. När man väl är igång går det hur lätt som helst – så fort man kommer med en låt och vi börjar repa den, är den i princip färdig. Men att sätta sig ner med inställningen ‘nu ska jag skriva en Borgerlig Begravning-låt’ – det funkar inte. Det är som att det finns osynliga ramar för hur det ska låta, men man kan inte riktigt förklara dem. 

Det blir faktiskt sällan bra när vi bestämmer oss för att nu ska vi skriva. Det fungerar inte riktigt på det sättet för oss, utan det kräver att någon redan har något – en idé, ett riff, något litet som sätter igång processen. Då rullar det igång.”

FRANS ”När vi skriver nytt handlar det oftast om att någon av oss har spelat in något själv tidigare. Något som redan finns där i bakgrunden innan vi ens kommer till replokalen.”

EDDIE: ”Det har ju hänt att man sitter och dricker kaffe på morgonen, tar fram en gitarr och bara börjar lira. Men det är verkligen undantag. I regel finns det alltid något innan som vi bygger vidare på.”

FRANS: ”Och när man väl har ett riff och tar med det till replokalen – då går det snabbt. Man lägger på trummor, testar lite, och helt plötsligt är det en färdig låt.”

JULIAN ”Det var som när ni hade skrivit Pyramiden, och vi sågs för att repa den första gången. Jag hoppade bara in och la ett ‘woh-oh-oh’ i kören – och så var den klar. Det är ofta så. Har man bara någon idé om hur man ska göra arret, så händer det direkt. Det är ju ändå tvåtaktspunk – antingen är det bra eller inte.”

EDDIE: ”Vi är ganska kräsna; vi skriver inte dåliga låtar. Det börjar oftast med att någon av oss kommer med en idé, vi testar den i replokalen, och om alla tre får gåshud – då vet vi att det är något. Men om den inte träffar direkt, då lägger vi bara undan den. Vi tvingar aldrig fram något.”

EDDIE ”Jag skulle nog säga att det viktigaste med en Borgerlig Begravning-låt är att den har världens fetaste intro. Alla våra intron är långa, och de måste ge gåshud när låten kickar igång – annars är det inte en bra låt. Det handlar om hur trummorna ska komma in på ett coolt sätt. En bra låt börjar med ett bra intro.

”Det tar tid att skriva för oss. Just för att det måste vara skitbra, annars får det vara. Det är tråkigt ibland – men det är också därför alla låtar på Parasit håller en så hög nivå. Det är svårt att välja en favorit. Som när vi ska pitcha låtar till Spotify – vi kan aldrig bestämma vilken som är ‘hiten’.”

JULIAN: ”Nä, och låtarna från första skivan låter ju inte direkt bra inspelningsmässigt, men det finns en anledning till att vi fortfarande gillar att spela majoriteten av dem live. Det är för att både vi och publiken fortfarande tycker om dem. Men jag tror att det var med Parasit som vi hittade vårt sound på riktigt. Man kan höra vissa paralleller till låtar från första skivan, men Parasit satte verkligen vad Borgerlig Begravning låter som.”

EDDIE: ”Parasit är så jävla bra att vilket bokningsbolag som helst borde boka en turné med oss direkt”. 

Ja, vi måste ju prata mer om Parasit. För helt ärligt – det är en av de bästa svenska punkplattorna på väldigt länge. Helt fantastiskt jävla bra. 

Efter en kort tankevurpa där jag – helt ärligt – glömmer bort att bandet faktiskt släppte en hel fullängdare (‘Gör vad du vill’) innan Parasit, kommer jag in på något jag tänkt mycket på: det där med ”perfekta” skivor. Inte nödvändigtvis favoritskivor, utan album där det inte finns en enda svag låt. För mig är Parasit en skiva som är där och petar. Löjligt jämn, med en lägstanivå som de flesta band bara kan drömma om.

EDDIE: ”Ja, vad kul att du tycker det. Det är faktiskt det första släppet jag verkligen känner mig stolt över. Jag måste verkligen säga att jag också tycker att den är jävligt bra. Jag tycker det är jävligt bra låtar på första skivan, men jag är inte särskilt nöjd med soundet på den. Jag tycker inte om att lyssna på den, men jag tycker fortfarande att det är kul att spela låtarna live.”  

JULIAN: “Man kan väl säga att den första skivan innehöll de första riktiga ‘Borgerlig Begravning’-låtarna”, säger Julian, “men allt på den är inte klockrent. Men det är ju kul att vi på de senaste spelningarna spelat fler gamla låtar än tidigare. Till exempel ‘Ju mera man har’,  som vi inte har kört på jättelänge. Och ‘Gatulopp mot döden’. De låtarna fick en nytändning för mig på Katalin och Kulturhuset, när man märkte att folk gillar dem fortfarande.”

När bandet börjar prata om hur de hittade sitt sound med Parasit, går mina tankar direkt till Rancid – hur de lät på sin första skiva, innan Lars Fredriksen kom med i bilden. Det är en bra platta, men det var först på Let’s Go som Rancid, som vi känner dem idag, verkligen satte sig. Det blev ett helt annat band, ett med ett tydligt och eget uttryck. 

JULIAN: ”Jag håller med. Jag tycker att det är låtarna mellan första skivan och Life Won’t Wait som definierar det riktiga Rancid-soundet. Men jag gillar också den där svarta med skallen – den som bara heter Rancid, från 2000. Den gjorde de efter den där reggaeskivan [‘Life Won’t Wait’], Den är en sån jävla käftsmäll.”

EDDIE: ”Jag köpte faktiskt Let’s Go på vinyl förra veckan. Den har jag lyssnat mycket på på sistone. Den är ju stört bra.”

Om ni fick välja en låt var som ni önskar att ni själva hade skrivit – vad skulle det vara? Säg en låt som kunde ha varit en Borgerlig Begravning-låt, även om den inte är det.

JULIAN: ”Jag säger Poison Heart med Ramones. Det är kanske inte en låt jag skulle ha gjort som Borgerlig Begravning. Men jag säger den ändå.”

EDDIE: ”Jag säger ‘My Heart Will Go O’n med Celine Dion. Nej, jag skojar. Jag säger nog Big Bang med Bad Religion.” 

FRANS: “Men fan, det där var en skitsvår fråga. Det finns ju så mycket bra musik.”

Borgerlig Begravning är ett band med ett sound som inte går att placera i något färdigformat fack – och det är heller inget de eftersträvar. Trots att influenserna kommer från en mängd olika håll, både nutida och historiska, har de aldrig haft någon ambition att efterlikna något specifikt band. Visst, de allra tidigaste låtarna kan ha haft drag av Asta Kask, men utvecklingen mot något eget gick snabbt. Det var tydligt redan från början att de ville stå på egna ben.

Initialt spelade de några covers – mest för att fylla ut setlisten på den allra första spelningen. Men ganska omgående började de skriva eget material, och det dröjde inte länge innan det var det som tog över helt. Det fanns ett enda rep där de bara körde covers, men det var innan bandet kändes ”på riktigt”, mer som ett test än ett faktiskt avstamp.

Sättningen föll också snabbt på plats. Peppe Rudström, bror till Julians pappa och till Frans och Eddies mamma, hoppade in som basist till en början – mest för att ingen annan ville ta den rollen. Han har själv ett musikaliskt förflutet i flera band, bland annat The Chrysler. Men det var en parentes, och ganska snart formades Borgerlig Begravning till det de är i dag: ett tremannaband bestående av kusinerna Julian, Frans och Eddie – där varje medlem hittade sin plats både musikaliskt och kreativt. 

Trots att Borgerlig Begravning ofta förknippas med arvet från Big Fish – inte minst för att Frans och Eddies pappa, Tomas, är en del av det legendariska bandet – finns det få direkta musikaliska kopplingar mellan grupperna. Det är en jämförelse som ständigt dyker upp, men den känns mer symbolisk än ljudmässig. Däremot finns det en ideologisk tråd som löper mellan generationerna: i texterna, i livssynen, i perspektivet på samhället. Det är där släktskapet märks, men det är också där Borgerlig Begravning lyckas stå på egna ben utan att förneka sina rötter. Deras texter har en tydlig egen ton, ett uttryck som går att känna igen direkt. Eddie själv erkänner att han är starkt inspirerad av Big Fish-sångaren David Giese som textförfattare. Den influensen hörs inte som en efterapning, utan snarare som ett eko i texterna – ett slags släktskap i språk och innehåll, men förankrat i en helt egen röst.

Apropå att ni nämnde Bad Religion tidigare finns det något där som jag verkligen gillar i ert sound också. De där snygga körerna, de feta trummorna, gitarriffen. Drivet som sitter i samspelet mellan bas och trummor. Jag tycker det finns en tydlig koppling.

EDDIE: ”Ja, där tycker jag vi skiljer oss från andra svenska punkband. Just den där Bad Religion-influensen – det tycker inte jag att så många andra har. Och det där med att alla sjunger, det är ju något vi alltid har gjort. Det har liksom aldrig varit en grej vi diskuterat, det bara blev så.”

JULIAN: ”Bad Religion-körer har väl varit ett begrepp för oss när vi spelat. På ett eller annat sätt.”

Har ni någon uttalad plan för bandet framåt? Vad händer när Eddie kommer tillbaka till Sverige i sommar?

EDDIE: ”Förhoppningen är att Frans och Julian kommer hit till Berlin någon helg. Då ska vi bara glida runt lite, gå på någon konsert, bli inspirerade. Jag är väldigt taggad på att spela, för att vi inte gjort det på länge. Det känns som att jag kommer att få en nytändning när jag kommer tillbaka. Och vi vill skriva musik. 

Det känns som att vi alla tre är inne på samma spår nu, att vi vill spela lite tuffare musik. Lite argare igen, det är kanske samhällsklimatet som format oss där, nu känns det som att det finns mer grejer att sjunga om. När jag skriver musik vill jag förmedla en känsla, men det behöver inte alltid vara ilska, det kan vara något annat. Det är svårt att skriva musik om man inte känner någonting, och om det finns saker man blir arg över så är det lättare att få inspiration.”

JULIAN: ”Ja, man speglar väl någon slags mental aggression i något som faktiskt existerar. Det är väl det det handlar om. Och det är väl den musikaliska framtiden för oss också. Lite snabbare, lite råare. Jag tycker vi ska gå hårdare på nästa skiva. Jag tycker det är roligare att utvecklas åt det hållet, istället för som till exempel Metallica.”

EDDIE: “Ja, och vi får se vad som händer i framtiden. Just nu känns det som att alla tre är rätt inne på samma musikaliska linje. De tre nya låtarna vi har är alla ganska… korta, arga, tuffa. Fast ändå så att det inte är helt nytt för oss. För såna låtar finns ju på Parasit också.”

JULIAN: “Det låter ju fortfarande som Borgerlig Begravning. Och det är ju viktigt.”

När kommer nästa skiva då?

FRANS: “Det kan nog dröja. Först måste vi skriva klart den”

EDDIE: “Då säger jag 2026, bara för att vara lite uppstickare. Förhoppningsvis spelar vi in under 2025, men om den hinner släppas då, det vete fan. Jag är bara väldigt taggad på att komma hem över huvud taget, och inte jobba så mycket, utan ha lite ork att repa lite oftare.” 

JULIAN: ”Jag ser inte direkt någon poäng i att släppa en skiva med Borgerlig Begravning 2025 heller. Det är inte det som ska prioriteras. När Eddie väl är hemma igen, då vill man ut och lira. Och sen sätta sig och skriva och spela in. Så jag säger också 2026.”

Vad lyssnar ni på just nu? Gamla eller nya grejer – vad vill ni tipsa om? Vad borde folk höra?

Julian tipsar om Swarming Angels & Flies med Sarcator – “black, thrash och dödsmetall”. Frans fyller på med Sodakill som sitt lyssningstips, efter att ha uttryckt viss ångest över hur mycket det finns att välja på. Sen berättar han att han lyssnat mycket på amerikanska punkbandet Descendents på senaste tiden. Eddie flikar in och nämner att han funderar på att se Descendents i Berlin tillsammans med Circle Jerks nästkommande vecka. Samtalet glider över till att nämnda band även är på väg till Stockholm för en spelning på Fållan, med .Negative Approach som förband. Och att Frans ska dit. Både han och Julian konstaterar att sistnämnda också är ett ‘jävligt bra’ band.

Det här är pinsamt att säga – men jag har aldrig riktigt förstått grejen med Descendents, eller medlemmarnas andra projekt ’All’ heller. Jag gillar massor av skatepunk, men det där har liksom aldrig fastnat. 

JULIAN: ”Jag kan inte fatta att man inte gillar All. Jag älskar dem. Skärp dig!”

EDDIE: ”Jag passar på att kasta in ett tips. Eftersom jag är i Berlin nu så måste man ju lyssna på industrimusik som Big Fish. Så då lägger jag in ett tips om Nitzer Ebb. Det är jävligt bra.” 

Med det säger vi hej då till Eddie på länken, och avslutar samtalet. Julian har också kastat in en shoutout till vännerna i Devil’s Cigarette efter att jag lyft dem som ett av de nya, riktigt bra banden som kommit fram på den svenska punkscenen på sistone.  

Det känns mer som att vi rundar av ett samtal än en intervju. Och det är kanske det som är grejen med Borgerlig Begravning – att det aldrig riktigt känns tillrättalagt. Inget poserande, ingen pastisch. Bara tre personer med ett djupt band till varandra och till musiken. Och som dessutom är ödmjuka, roliga och sympatiska att prata med, utan att för en sekund ursäkta sig eller tvivla på sin egen kapacitet. Självförtroendet finns där, och det är klädsamt.

Borgerlig Begravning ger ett hopp om svensk punks framtid. Inte för att de är unga, utan det verkliga hoppet ligger i att de är jävligt bra. De skriver låtar med tydlig riktning, med känsla och integritet. De har hittat sitt eget språk, både musikaliskt och textmässigt. Och de gör det utan att låta som någon annan, men med fötterna rotade i en tradition de respekterar.

Jag ser verkligen fram emot att såväl se dem live som att höra vad som händer på nästa skiva, när den än kommer. Men i väntan på det har jag ett enkelt tips till alla som gillar punk: 

Lyssna på Parasit. Om ni inte redan gjort det har ni en av de bästa svenska punkplattorna på flera år kvar att upptäcka.

Foto: (1) Jesper Hammarström, (2) Therése Billing