När The Accidents bildades i Örebro i början av milleniet var det ingen startpunkt. Det var snarare en fortsättning på en historia som redan pågick i replokaler, i skivsamlingar, i spruckna högtalare, på rockklubbar, i små studios, på fester. Bandet föddes i ett sammanhang, men styrde direkt mot något eget. När Poison Chalice, deras andra album, släpptes 2005 hade de redan börjat utkristallisera en hållning som kändes ovanlig, särskilt i dåtidens svenska musiklandskap: en hållning som kändes som ett totalt ointresse för dåtidens trender. Den här texten kanske tycks handla än mer om bandet än om skivan i sig, men Poison Chalice är för mig det bästa uttrycket för vad Accidents faktiskt var.
Killarna i The Accidents är samma generation som mig, och flera av dem har jag korsat vägar med under uppväxten i Örebro. Danny Violence, var redan i ung ålder ett slags mytologisk figur i staden. Jag minns honom från periferin av mitt eget tonårsjag: vi hade gemensamma vänner, träffades ibland, alltid trevlig, men med en coolhet och en swag som vi andra prepubertala kids bara kunde drömma om. Och än i dag känns han som en legendarisk ikon inom örebropunken. Bara att Millencolin gjort en låt om honom säger en hel del.
It takes a lot for a man to stay unbowed
He’s the one and only ”Svag and proud”
Partners we have been in crime
And in music from time to time”
Punk Rock Rebel – Millencolin
De övriga medlemmarna som utgjorde Accidents vid tiden för Poison Chalice var inte heller några obekanta eller orutinerade namn. Rickard Alriksson, Fred Tank och Kimmo Kirvesmäki; musiker med bakgrund i flertalet väldigt respekterade och älskade örebroband. Voice of A Generation, Genocide SS, Charles Hårfager. Inga posörer. Inga tillfälligheter.
Det är inte svårt att få intrycket av att alla hårdare rockband i Örebro på nittio- och nollnolltalet hängde ihop på ett eller annat sätt. Någon hade lirat i ett band med någons brorsa, någon annan bodde två kvarter bort och repade i samma källare. Många band delade medlemmar, eller bytte medlemmar.
Men The Accidents var inte bara ännu ett hårt band från Örebro. Det var ett band som tog de hårda delarna av sin historia, och förädlade dem i rock’n’rollens form. De sneglade inte åt vad andra gjorde. De blickade bakåt, inåt och framåt och hämtade sin energi ur rock’n’rollens byggstenar. Ur den musik de älskade, oavsett vilken genre det var. The Accidents är rock’nr’oll ut i fingerspetsarna. Men det är också punk, rockabilly, country, inslag av actionrock, surf. You name it. Man hör Hank Williams och Link Wray. Man hör Ramones, Danzig, Motörhead.
Samtidigt finns det inget poserande här, inget kostymbyte när scenlamporna tänds. Det här är musik skapad av människor som inte bara spelar rock’n’roll, utan som lever den. Och det hörs. Inte i första hand i attityden, utan i detaljerna. På det sätt låtarna bär sin historia utan att bli museala. Det här är inte retro, det är inte revival. Det är rå energi filtrerad genom en respekt för det som kom före, och en vilja att pressa det ett steg längre.
Att kalla Poison Chalice för ett ”rockalbum” är tekniskt korrekt men kulturellt otillräckligt. Det är ett album som luktar oljefläckad asfalt, men som är byggt med precision. Musiken är snabb, men inte vårdslös. Rå, men inte obearbetad. Det låter som om bandet försöker spela sig fri från allt förutsägbart, men ändå med en så intuitiv känsla för struktur att inget faller isär. Produktionens skrovlighet döljer inte att arrangemangen är genomtänkta – inte för att de ska imponera, utan för att de ska fungera. Allt låter precis så som det måste låta för att hålla ihop.
Är det subtilt? Inte ett jävla dugg. Men det ska det verkligen inte vara heller. Det är alla reglage på max. Stärkarna på elva, och sen full fart framåt. Accidents värld känns som ett parallellt universum där allt som betydde något var om det lät rätt, kändes rätt, och om det svängde med tillräckligt mycket kraft för att välta en mindre bil. Några låtar sticker ut, men inte på bekostnad av helheten. Poison Chalice är ett löpande band av korta, intensiva urladdningar. Det är inte variationen som ger dynamik, utan hur konsekvent de håller fast vid sin linje, utan att bli tråkiga. Poison Chalice är ett sätt att spela rock’n’roll som inte går att låtsas fram. Ett verk av ett band som stod med ena foten i Örebros replokaler och den andra i rockens kanon. The Accidents är aldrig en pastisch, men en hård jävla hyllning till rock’n’rollen. De var, och är, ett exempel på hur rock kan uppstå ur en total övertygelse snarare än ett koncept. På riktigt. Vrålande, svettigt, briljant.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar