Jouni Haapala: ”Jag hade en period då jag var helt klar med punken”

Det känns lite märkligt att slå mig ner mittemot en person som – trots att han är ett år yngre än jag – har haft ett så stort inflytande på mitt liv, åtminstone musikaliskt. För ‘Le som en fotomodell’ med De Lyckliga Kompisarna var inte bara en skiva jag gillade – det var skivan. Den som öppnade dörren till punken för mig. Den som förändrade hur jag lyssnade på musik, vad jag sökte, vad jag kände. Troligtvis den mest avgörande skivan i hela mitt musikliv, möjligen med undantag för Maidens ‘Number of the Beast’, som gjorde samma sak för min relation till hårdrocken sex–sju år tidigare. Men när jag hörde Lyckliga Kompisarna första gången, sjutton år gammal, var det den första kontakten med punken. Ingången till allt som komma skulle. Och nu sitter jag här med Jouni Haapala framför mig. Han som, femton år gammal, spelade trummor på just ‘Le som en fotomodell’. Som idag inte bara är med i De Lyckliga Kompisarna, utan även sitter bakom trumsetet i Perkele, ett annat av svensk punks största band. 

Jag hade aldrig hört vare sig Strebers, Charta 77 eller något liknande innan – det var ni som kom först. Och jag minns att jag tänkte: Är det ens möjligt att musik kan låta så här? Jag hade knappt lyssnat på amerikansk punk vid den tiden heller. Men där och då öppnades dörren – först till de svenska banden, sedan vidare till den amerikanska scenen. Bad Religion,  NoFx, Social Distortion, hela paketet. Det blev starten på en musikalisk resa som kom att definiera otroligt mycket för mig, och som nog varit med och gjort mig till den som jag är idag. Le som en fotomodell är fortfarande en av svensk punks stora klassiker, och jag tycker att den håller otroligt bra än i dag.

“Tack, vad roligt att höra. Det känns kanske lite fel att säga det själv, men jag tycker också att Le som en fotomodell är en riktigt bra skiva. Av allt jag har varit med och spelat in genom åren är det nog också den som har streamats mest, eller i alla fall sålt allra bäst. Det är nästan alltid den som folk känner igen direkt – många nämner Hockeyfrilla , men bland dem som är lite mer insatta i punkscenen är det oftast Le som en fotomodell som kommer upp.”

Historien om Jouni och De Lyckliga Kompisarna började i början av nittiotalet, på den lokala scenen Hunddagiset – spelstället som tog vid efter legendariska Ultrahuset. Det var där han lärde känna Martin “Mart” Hällgren, som i princip spelade med alla band som fanns då, inklusive DLK – De Lyckliga Kompisarna. En av de kvällarna stod Jouni i publiken när DLK gick på scen. Ingen i bandet såg särskilt punkig ut – men så drog de igång Vi är De Lyckliga Kompisarna, och något klickade direkt. Jouni och Mart började umgås, och när DLK:s dåvarande trummis hoppade av fick Jouni frågan om han ville hoppa in. Svaret var givet. De repade hemma i Tumba, i Marts pojkrum i föräldrarnas radhus – hur grannarna stod ut är fortfarande ett mysterium. Men det var där allting tog fart.

“Martin var trummis i flera band, och jag tycker fortfarande att han är fantastisk. Lyssnar man på Total Egon och det han gjorde på den tiden så finns det otroligt mycket att hämta och inspireras av – jag lärde mig enormt mycket, inte minst i hur man kan tänka kring fills och arrangemang. Jag såg ett gammalt klipp från ett rep från 90-talet för inte så länge sedan, och min första tanke var faktiskt: ”Herregud, vad fel jag spelade!” Men så var det ju – man lärde sig efterhand, och blev bättre med tiden.

Mart blev också en nära vän. Båda mina föräldrar är musiker, så han hängde mycket hemma hos oss.  När vi började spela tillsammans var jag femton och Mart några år äldre, och vi befann oss såklart på en helt annan plats i livet jämfört med nu. Jag var punkare ut i fingerspetsarna – kompromisslös, väldigt bestämd med hur allting skulle låta, se ut och fungera. Jag hade köpt hela paketet: kläderna, håret, attityden – allt.

Men sånt där behöver man inte hålla fast vid i längden. I dag kan jag hämta influenser från precis vad som helst. Förut, när man var råpunkare, fanns det ändå en massa oskrivna regler – punk skulle vara öppet och fritt, men i praktiken var det ganska snävt. Det fanns en tydlig mall för vad som ansågs rätt och fel, vad man fick göra och inte göra.”

Upplever du att punkscenen har förändrats med tiden? Att den i dag är mindre dogmatisk, mer öppen och kanske lite mjukare jämfört med hur det var under 90-talet?

“Jag hänger ju inte i punkscenen på samma sätt längre som jag gjorde förr, när man var ute varje helg, gick på spelningar varje fredag, lördag, och gärna en onsdag också. Då levde man i det, umgicks med sitt gäng, sina polare; det var hela ens värld.

Jag har svårt att säga exakt hur det är i dag, men känslan är ändå att scenen mår bra. Jag hoppas att det är så. Det känns i alla fall så för mig. Den svenska punkscenen i dag upplever jag som levande, öppen och väldigt schysst. Jag spelade med Perkele på Mimfest för ett tag sedan, och året innan var jag där med DLK – båda gångerna var det fantastiskt roligt. En riktigt varm stämning, grymma band och en stark publikupplevelse. Och kanske handlar det också om att man själv har blivit äldre. I dag lyssnar jag på det jag vill, och om någon tycker att det är fel så bryr jag mig inte.”

Det verkar finnas en stark känsla av gemenskap på den svenska punkscenen i dag. Men om man blickar tillbaka – fanns det inte också en råare, mer oförutsägbar sida tidigare?

“Jo, det gjorde det. Det var nog lite annorlunda på 90-talet. Det fanns andra element då – som Ultima Thule och hela vikingarockgrejen som på något sätt smög sig in i punkscenen. Det kunde bli rätt stökigt på vissa spelningar. Folk dök upp enbart för den typen av musik.

Jag minns en gång när vi spelade i Nyköping – då drog de ur kontakten mitt under ‘Troll och Häxor’. Sånt hände ju, och man var lite rädd ibland. Jag var inte så gammal då – kanske sjutton – och man kände verkligen: fan, det här är inte särskilt kul.”

De Lyckliga Kompisarna slog igenom på allvar med debutskivan ‘Le som en fotomodell’ 1991. Uppföljaren Tomat, med Ishockeyfrisyr (“Hockeyfrilla”), kom två år senare, och därefter lämnade Jouni bandet. 1997, efter ytterligare två fullängdare och en liveplatta lades bandet ned.  

“Jag var ganska less på att spela punk och kände att jag ville prova något annat. Jag började ta trumlektioner, försökte utveckla mig och testa nya uttryck. Sen gled jag in på att spela mycket slagverk, och det ledde till att jag hamnade i helt andra musikaliska sammanhang än jag någonsin hade planerat. Jag pluggade musik här i Sverige, och på min  skola upplevde jag att det var väldigt mycket jazzpoliser. Allt jag hade gjort med DLK eller inom hårdrock viftades bort, som om det vore löjligt, som att det inte räknades. Musik skulle vara svårt. Man skulle ha ångest när man spelade och öva åtta timmar om dagen. Det var en helt sjuk inställning.

Det gick så långt att jag till slut knappt vågade spela. Jag blev rädd – kände att jag var så jävla dålig. Särskilt på jazz, som aldrig varit min grej. Jag försökte, men insåg till slut att det här inte var min värld. Men vi hade slagverk två timmar i veckan, och där hade jag en lärare från Kuba. Han introducerade mig till salsa – till hela den där världen med flera slagverkare som spelar tillsammans. Vilken sväng, vilken kraft! När skolan sen tog slut visste jag inte vad jag skulle göra. Jag sökte massor av folkhögskolor och musikutbildningar – kom inte in någonstans. Jag var helt vilsen. DLK fanns inte då, jag hade inget band, ingenting. Och då sa läraren bara: ”Stick till Kuba!” Jag fattade ingenting först, men han tipsade om några skolor där – så jag drog. Jag pluggade slagverk och trumset där i ett år.” 

När han kom hem från studierna på Kuba lossnade allt på ett nästan överrumplande sätt. Ryktet spreds snabbt – folk hörde att han hade varit där och pluggat slagverk, och plötsligt ringde telefonen. Det var alltid någon som behövde en slagverkare. Inom kort var han involverad i en rad olika projekt: han spelade salsa i flera år, gjorde studiogig och fick jobbet som slagverkare på Darins första stora turné efter Idol, sommaren 2005. Fem spelningar i veckan – det var intensivt, men också ett kvitto på att han hade hittat rätt.

Sedan följde en lång period av tv-produktioner, där han bland annat spelade i Let’s Dance-orkestern under hela elva säsonger. Det var förstås en helt annan musikalisk värld än DLK eller Perkele, men det spelade egentligen ingen roll – musik är musik, och glädjen i att spela finns där oavsett genre. Och även om han inte vill låta skrytsam, säger han att det bandet verkligen var bra – stort, tajt och med en full blåssektion som gav ett rejält tryck i ljudbilden. När det låter så pass fett, då är det kul att spela – även om låtarna inte alltid tillhör ens personliga favoriter. Man gör musiken levande ändå.

“Det var alltid en nerv i det – direktsänd tv, du visste att det satt musiker hemma i soffan och lyssnade noga, letade efter fel. Typ: ‘Det där var ingen samba!’. Men det var jävligt kul också. Ibland blev man nästan lite som ett fan själv. Jag kunde stå där och spela och tänka: ‘Hur fan hamnade jag här?’ Det kunde vara två miljoner tittare en kväll – det är rätt mycket. Och när man tänker på det, så blir man medveten om att minsta lilla fel faktiskt hörs. Och allt var live. Man satt där, läste noter och lirade. Så när dagen var över kände man ofta: ‘Haha, jag klarade det!’ Helt galet, alltså. Men väldigt kul.

Och det är ju också så att all musik jag spelat genom åren har gett mig någonting. Allt jag gör idag är färgat av det. Jag hämtar inspiration från allt när jag spelar trummor – olika tekniker, olika stilar, olika sväng, olika referenser. Det är en skön känsla, att känna sig helt öppen och bara plocka det som passar, det man gillar. Och det bästa är att jag fortfarande känner att jag kan utvecklas. Jag fyller 50 snart och har spelat trummor sedan jag var sex–sju år. Ändå fortsätter jag att lära mig, att bli inspirerad. Det är fan riktigt kul. Jag är glad att jag en gång i tiden valde att börja spela – det har gett mig väldigt mycket i livet.

Jag hade en period då jag var helt klar med punken. Jag snöade in på klubbmusik, spelade i ett houseband och lyssnade nästan uteslutande på drum and bass och house. Punken kändes väldigt långt borta. Men ändå fanns den kvar någonstans i bakgrunden. Man hörde en låt, blev påmind, och så började det liksom smyga sig tillbaka. Till slut började jag återupptäcka allt det jag en gång gillade. Jag tror att det är en ganska naturlig resa för många – att man går vidare, tröttnar, testar nya uttryck, och sedan kanske hittar tillbaka.

Eller så gör man inte det. Men det viktiga är att man får göra sin grej. Och en av de bästa sakerna med att bli äldre, tycker jag, är just det: att kunna lyssna på vad man vill, spela vad man vill, och helt enkelt strunta i vad andra tycker.”

De Lyckliga Kompisarna. FOTO: Pressbild

Efter tio års uppehåll återuppstod De Lyckliga Kompisarna 2008, nu med Jouni åter på trumpallen. Sedan fem år tillbaka spelar Jouni även trummor i Perkele, men efter många år som respekterad ensemble- och studiomusiker är han nu inte längre beroende av musiken som inkomstkälla, utan har valt en tryggare väg.    

“Jag har ett vanligt jobb vid sidan av också, där jag har varit i tolv år nu, och det känns faktiskt rätt skönt. Jag har försökt satsa helhjärtat på musiken i många år, men det är ju en jäkla osäkerhet i det. Ibland har det gått skitbra, ibland har det varit riktigt tungt. Jag orkar inte leva hela vägen ut i det längre. Till slut kände jag att jag behövde något mer stabilt. Så jag skolade om mig lite, och idag tycker jag faktiskt att jag har hittat en perfekt balans”

Jag är dålig på att sälja mig själv. Det är något man måste vara rätt bra på om man ska leva helt på musiken – man måste kunna ringa runt, snacka in sig, ta plats. Och jag är inte den personen. Jag gillar inte att skryta eller stå och prata om mig själv på det sättet.  Jag pratar gärna om det jag gjort, så länge det sker på rätt sätt. Men vissa har det där naturligt – de tar för sig, och det är ofta de som också spelar mycket.”

Det var inte enbart jubel som mötte De Lyckliga Kompisarna när de efter mer än ett decennium i dvala valde att återförenas. För även om bandets låtar hade vuxit till klassiker i mångas öron, fanns det också en annan sida av återkomsten – en som färgades av missunnsamhet, hårda ord och ifrågasättanden. Och trots att Jouni Haapala snart kan blicka tillbaka på en karriär som sträcker sig över 35 år, är det fortfarande sådant som sätter sig. Han bär en genuin yrkesstolthet och en känslighet inför det han gör – kanske just för att musiken alltid har varit så mycket mer än bara ett jobb. 

“Jag blir fortfarande ledsen när jag får en dålig recension. Jag minns särskilt tiden efter återföreningen med DLK; det blev mycket prat och spekulationer om varför vi gjorde det. Folk skrev att vi bara gjorde det för pengarnas skull, att vi såg ut som tanter, att det vi gjorde var dåligt och att allt var skit. Till slut kände jag bara att jag inte orkade läsa mer. Jag tar det så jävla personligt. Att en enda persons åsikt kan rasera något man lagt hela sitt liv på. Någon som bara slänger ur sig: ”Det där var inget bra, och du hade dessutom fula brallor.” Det är faktiskt helt absurt.

Jag fattar dig helt. Recensent är egentligen ett märkligt yrke. Jag har haft turen att slippa det själv, men hela grejen att få betalt för att kritisera någons stil, eller vad de gör på scen – det känns orimligt i grunden. Jag gjorde en intervju med Mart en gång i tiden, och då sa han något som fastnade hos mig: att många låtsas som att de inte sågade ‘Le som en fotomodell’ när den kom. Att de hånade den då – men senare kallade samma personer skivan för ett klassiskt punkalbum och hyllade den.  

“Sånt där verkar ju faktiskt vara ganska vanligt – det finns ju mängder av exempel på skivor eller band som blev totalsågade när de kom, men som långt senare hyllas som klassiker. Folk glömmer lätt bort att det inte alltid varit självklart vad som skulle slå igenom eller uppskattas – ofta tar det tid innan musik får den status den förtjänar.

Just när det gäller Le som en fotomodell minns jag inte exakt hur responsen såg ut när den släpptes, men jag vet att jag sparade varenda recension. Det var ju första gången man blev omskriven i en tidning – det kändes svincoolt! Men i dag ser verkligheten helt annorlunda ut. Det blir inte alls lika mycket recensioner längre, åtminstone inte i traditionella tidningar – den delen av musikjournalistiken har tappat i betydelse. Mycket av snacket har flyttat ut på sociala medier och andra plattformar, och det är där reaktionerna kommer i dag.

“Under pandemin satt jag hemma och gjorde en massa egna låtar — mest för att ha något att sysselsätta mig med, för att fördriva tiden och hålla kreativiteten igång. Jag spelade in allt själv, spelade alla instrument, sjöng, mixade och lade upp det helt utan några som helst ekonomiska baktankar. Det var bara en kul grej: ”Här, lyssna om du vill — jag tjänar inte en krona på det här.”

Och ändå ska det in folk och skriva elaka kommentarer. Det tar så otroligt hårt. Jag blir verkligen så där uppgiven: ”Men… titta inte då.” Det är ju helt frivilligt. Ingen tvingar dig att lyssna. Stäng av. Kolla på något annat.

Måste man verkligen lägga tid på att skriva: ”Fan vad dåligt du sjunger” — eller något annat som bara är till för att förlöjliga och trycka ner? Det är just den grejen som kan göra sociala medier så fruktansvärt tröttsamt ibland. Det är så förbannat enkelt att kritisera, att såga, att tycka till om allt och alla — oavsett om man har något vettigt att säga eller inte.

Och till slut… ja, man kommer till en punkt där man bara känner: ”Vet du vad? Jag skiter i det här.”

Jag förstår att det måste vara riktigt tungt ibland, men jag tycker om den där hudlösheten hos dig. Jag tror faktiskt att jag hade haft svårare att relatera om du varit en sån som bara sa: ”Det där rör mig inte alls.” Jag uppskattar när människor vågar vara mänskliga. Men samtidigt är det ju så att i dag har varenda person en plattform – alla kan tycka till om allt, hela tiden. Och det är ju baksidan av det.

“Precis. Det finns absolut mycket positivt med det också – det är ju inte bara negativt. Men det blir så jäkla lätt för folk att bara kasta ur sig saker, utan att tänka på vad det faktiskt gör med den som står bakom. Till slut kände jag bara: ”Fan, jag orkar inte mer.” Det var inte värt det längre. Och när pandemin väl tog slut rann det där projektet bara ut i sanden.

Jag började spela med Perkele också mitt under pandemin, så det tog jättelång tid innan vi ens kunde stå på scen tillsammans för första gången. Vi gjorde ett gig i Tyskland, minns jag. Kaos. Alla skulle testas för corona – det tog en evighet. Sen kom det där med olika pass, reseintyg, allt möjligt. Efter det spelade vi en gång i Sverige. Jag minns att jag tänkte: ”Fan vad skönt.” Jag hann även göra några andra gig, men sen stängdes allt ner igen.

Och då tappade jag det helt. Jag slutade till och med lyssna på musik. När jag satt i bilen på väg till jobbet, där jag annars alltid hade musik på, stängde jag bara av. Jag orkade inte. Det blev för mycket. Men där och då var jag faktiskt jävligt tacksam att jag hade mitt vanliga jobb. Hade jag inte haft det, hade jag nog varit rätt körd. Det blev ändå ett slags ankare – något att göra, något som höll ihop vardagen.”

Perkele. FOTO: Privat

Just nu är det framför allt just Perkele som upptar Jouni Haapalas musikaliska tid. Bandet håller på att spela in en ny skiva som är planerad att släppas till hösten, och i samband med det planeras både musikvideor, releasespelningar och ett gäng gig. Det är fullt upp med andra ord. Eftersom bandet är baserat i Göteborg och Jouni själv bor i Stockholm, kräver det också en hel del logistik för att få allting att fungera.

Perkele känns, jämfört med mycket annat du gjort, mer avskalat och rakt på sak. Inte enklare nödvändigtvis, men mer direkt. Och det menar jag absolut inte som en förolämpning – det finns en styrka i enkelheten. Vad är det som tilltalar dig rent spelmässigt i just det uttrycket?

“När jag var liten lyssnade jag mycket på Ebba Grön, Dag Vag och sånt. Sen gled det över i hårdrock på 80-talet – Van Halen, Kiss, hela det paketet. Och det där har killarna i Perkele också med sig – den där blandningen av punk och hårdrock finns tydligt där. Och just i Perkele tycker jag att jag får väldigt mycket utrymme som trummis, särskilt eftersom vi bara är tre i bandet. Då gäller det verkligen att fylla ut ljudbilden och bära mycket av energin. Det är fullt ös hela tiden, och man är helt slut efteråt. Så även om musiken är rakt på, så kräver den mycket. Det är kul som fan.”

Verkligen – och som sagt, det är absolut inte menat som en förolämpning, utan snarare en hyllning till den kompromisslösa energin som bara slår rakt ut. Och på tal om influenser – jag blev så jäkla glad när jag läste en gammal intervju där du nämnde Maidens tre första plattor som viktiga för dig. Jag älskar Clive Burr och det där tidiga soundet de hade.

“Jag känner precis likadant, jag tycker fortfarande att det där materialet håller så fruktansvärt bra. Det lustiga är att jag egentligen är rätt dålig på att lyssna på ny musik. Jag vill liksom lägga min lyssningstid på sånt jag verkligen tycker om – musik som betyder något för mig på riktigt. Och därför blir det väldigt ofta de där gamla grejerna jag alltid återvänder till. Gamla liveinspelningar med Maiden, med Clive Burr – och jag blir fortfarande inspirerad av det. Nästan mer för varje gång jag ser det. Det är som att han blir yngre varje gång man tittar – energin, svänget, det där drivet. Och varje gång jag lyssnar på de två första Maiden-skivorna slås jag av hur otroligt punkiga de faktiskt är. Idag skulle det där nästan kunna räknas som punk – men då var det ju metal, samtidigt som punken befann sig på sin allra mest kompromisslösa topp.”

Finns det några tydliga höjdpunkter i din karriär? Specifika tillfällen som verkligen sticker ut och som du bär med dig lite extra?

“Jag har varit med om några helt absurda grejer genom åren. Som till exempel att jag spelat med Liza Minnelli. Det var i samband med en julgala-turné där man varje år samlade olika artister i ett husband – jag minns inte exakt vad turnén hette, kanske Show of Christmas eller något i den stilen. Det var jag, Jan Malmsjö, Carola och Liza Minnelli i samma show. Bara det är ju rätt galet. Visst, det gick inte särskilt bra – hon var inte i form alls – men ändå… det är ju lite ballt att kunna säga att man har gjort det.

En annan sån grej var när jag spelade med Gloria Gaynor. Man hör första frasen i I Will Survive och bara: ”Shit, det här är ju på riktigt.” Det var faktiskt riktigt häftigt. Samtidigt var det ett rätt märkligt sammanhang. Vi i bandet repade samma dag som giget – vi träffade henne inte alls innan. Vi drog igång introt, hon kom ut på scenen, körde sju–åtta låtar, och först efteråt – när hon var nöjd – fick vi komma backstage, hälsa och ta en bild.

Sen har jag fått göra andra riktigt roliga inhopp också. Jag hoppade in med No Fun At All ett par gånger – det var sjukt kul, jag har alltid gillat dem. Men det var också ett sånt där sammanhang där man lägger ner hur mycket tid som helst på att få det riktigt bra. Det är inte bara att kliva upp på scenen – det handlar om 25 skitsnabba låtar med taktbyten var och varannan takt. Men just därför är det en så jäkla bra känsla när man kliver av scenen och känner: ”Fan, jag satte det här.” Man blir stolt över sig själv.

Jag hoppade även in med Mimikry vid ett tillfälle, och det var också sjukt kul. Vi körde på O’Learys i Västerås. Snabbt in, upp på scen och sen hem. Vi repade samma dag, en enda genomgång i en replokal vi fick låna i Västerås – och sen var det bara att köra. Och visst, det blir alltid något litet misstag här och där, men det är känslan efteråt som räknas. Att kunna tänka: ”Fan, jag gjorde det.

Vi gjorde ett gig med DLK i Haninge, på ett kulturhus – en söndag dessutom. Vi hade inte direkt höga förväntningar, tänkte att kanske 20–30 personer skulle dyka upp om vi hade tur. Men så kommer det flera hundra. Fullsatt. Och det sjukaste av allt – publiken kunde varenda jävla textrad. Det stod 15-åringar längst fram som sjöng med i låtar som släpptes för över 30 år sedan. Det var helt overkligt.”

Det måste ju ändå vara en speciell känsla – att veta att man faktiskt lämnar något efter sig. Något som lever vidare.

“Ja, verkligen – det är så himla roligt. Jag har haft med mina barn överallt genom åren, ända sen de var små. Turnéer, spelningar, backstage – de har hängt med på allt. En gång ville min dotter följa med på en spelning för att två av hennes kompisar visade sig vara stora DLK-fans. Det blev en sån där rolig kontrast: jag är ju bara hennes vanliga, gamla pappa – men för dem var det liksom ”Wow, det är Jouni! Vi måste ta en bild!”  Men föräldrar är ändå alltid bara föräldrar – hur mycket musik man än spelar, så är det nästan omöjligt att impa på sina egna ungar.”

Vi kommer också in på hur lite av rocklivet som egentligen är särskilt glamoröst. I Sverige är det få artister som har lyxen att ha anställda roddare – de allra flesta får bära sitt eget gear. För Jouni är det en självklar del av paketet. Visst, möjligheten finns ibland att få hjälp, men då riskerar man att gå back på spelningen. Och ska man hålla på med det här livet måste man också gilla helheten – även logistik, bärande och riggande.  Efter att ha spelat i band i decennier har han sett båda sidorna: ibland har han varit med på turnéer där han inte behövt röra ett finger, andra gånger har han fått lasta in trummor själv, köra egen bil, leta parkering och släpa upp grejer för trappor. Men det är inget han hänger upp sig på. Han har aldrig fastnat i tanken att det finns en viss ”standard” han förtjänar – han tar det som det är, varje gång.

”Jag tror verkligen att det där är nyttigt – att inte bli för kinkig med vare sig utrustning eller förutsättningar. När jag pluggade i Havanna, på Kuba, var trumsetet jag övade på fullständigt katastrofalt. Men det var det som fanns att tillgå. Och då lärde man sig att jobba med det man hade – att anpassa sig, hitta ett sätt. Man fick det helt enkelt att låta bra ändå.”

Finns det någon faktisk uppsida med det där – eller är det bara ett önsketänkande från min sida? Att man på något sätt skulle bli en bättre musiker av att spela på sämre grejer?

”Nej, jag är helt övertygad om att man faktiskt kan bli bättre av att spela på sämre utrustning. Självklart – ett dyrt trumset låter fantastiskt, det är inget att hymla om. Men den verkliga konsten ligger i att få ett dåligt trumset att låta bra. Det sitter i själva anslaget – i hur du slår, hur du hanterar instrumentet, hur du stämmer ett gammalt, trött skinn. Behärskar du det, då kan du få nästan vad som helst att låta riktigt bra.

Med Perkele har vi bra grejer, där är det inga problem. Men ibland får man helt enkelt spela på det som råkar finnas – särskilt när man är ute med andra band och gästar. Jag minns ett gig i Spanien, med det där iranska bandet jag spelade med under flera år. Trumsetet vi fick där var fullständigt hopplöst. Man hann knappt tänka annat än: ‘Det här går inte.’ Men vad gör man? Man får lösa det. Och till slut får man det att fungera ändå.

Och egentligen är det samma sak oavsett instrument – det handlar inte bara om vilken utrustning du har, hur dyra grejerna är eller hur de är stämda. Väldigt mycket sitter i hur du spelar, hur du träffar, hur du kommunicerar med det du har framför dig. Det handlar också om att kunna anpassa sig. Spelar du på en liten scen inför en liten publik, då kan du inte ligga och dundra på som om du stod på en stor festivalscen. Det handlar om att lyssna in, om att höra de andra. Musik är en kollektiv sak.

Det där var verkligen något jag lärde mig när jag pluggade musik: om man befinner sig i en miljö där det är lite ljud på scen – börja inte med att höja allt. Tvärtom – sänk. Utgå från det. För om alla bara höjer sig själva, då försvinner all dynamik. Till slut har du ingen balans kvar. Bara kaos.”

Den där klassikern, ”this one goes to eleven”, finns ju alltid med i bakhuvudet.

“Exakt! Men det funkar ju liksom inte så i verkligheten, haha. Man lär sig det där med tiden. Det klassiska tänket att ”mer är bättre” håller liksom inte när det gäller livesound. Allt handlar om att lyssna in sig, att anpassa sig efter situationen, hålla balansen. Det tar ett tag att fatta, men till slut sitter det.”

Apropå att det nu gått över 30 år sedan Le som en fotomodell släpptes – ni spelar ju fortfarande många av de låtarna live. Känner du ibland att du måste hålla tillbaka? Du är ju en betydligt mer rutinerad och tekniskt skicklig trummis i dag än du var 1992. Blir du någonsin sugen på att omarrangera materialet, eller strävar du efter att hålla dig så nära originalen som möjligt?

”Jag försöker faktiskt spela så likt originalen som möjligt – med samma stil och känsla som jag hade då. Jag anstränger mig verkligen för att ligga nära hur det lät på skivan. Men visst, vissa låtar, som till exempel Dricka sprit och hålla käften, var ju bokstavligt talat det snabbaste jag kunde spela på den tiden. Det var mitt max. 

Idag har jag ett helt annat register, så där handlar det istället om att hålla tillbaka. Jag måste aktivt tänka på att inte dra iväg.  Jag har så mycket energi i kroppen – särskilt live, när adrenalinet kickar in. Då blir det lätt att jag gasar på för mycket utan att ens märka det. I mitt huvud känns det långsamt, men så ser jag på de andra i bandet att de tittar på mig som för att säga: ”Vad fan håller du på med?” Och det är först då jag fattar att jag kanske ligger lite för högt i tempo – när jag börjar bli trött i armar och ben tidigare än jag borde. Då inser jag: okej, jag har nog skruvat upp det lite för mycket.”

Finns det något kvar på din musikaliska bucket list? Någon dröm du ännu inte har förverkligat?

”Ärligt talat — just nu känner jag mig väldigt nöjd med tillvaron. Jag har inga specifika mål kvar på det där sättet. Så länge jag är frisk i både kropp och huvud vill jag helt enkelt fortsätta spela. Det som har hänt med Perkele hade jag faktiskt aldrig riktigt förväntat mig — men det blev ändå som en dröm som slog in. Jag åkte till Göteborg bara för att jamma med dem, mest som en kul grej,  och det klickade direkt. Vi var egentligen bara Facebook-kompisar innan och hade aldrig pratat ordentligt, men det var som att vi hade känt varandra i hela våra liv.  Jag är otroligt glad över att få vara med. Jag trivs fantastiskt bra med grabbarna, och jag gillar verkligen musiken. På den nya skivan som vi har spelat in har jag lagt ner mycket tid och tanke på mitt trumspel — verkligen försökt hitta små detaljer, göra det roligt att lyssna på, vara kreativ och hitta tillbaka till det där lekfulla som jag älskar.

I sommar kliver jag in igen med Electric Banana Band, bland annat på Gröna Lund. Jag kunde inte vara med förra sommaren, men jag har ändå spelat med dem i över tio år vid det här laget. Vi stod faktiskt på Stora Scenen på Grönan för kanske tio år sedan också, och det var helt fantastiskt kul. Det är alltid ett rent nöje att spela med det bandet. 

Samtidigt är det också en sån där grej som fortfarande känns fullständigt overklig för mig. Jag minns så tydligt första gången det hände – jag stod hemma i köket när telefonen ringde. ‘Tjena, det är Janne Schaffer.’ Och jag tänkte direkt: ‘Vad fan är det här?’ Han frågade om jag ville spela slagverk med Electric Banana Band den sommaren, och jag svarade så klart direkt: ‘Ja, lätt!’ Sedan skickade han några datum – ‘Första giget är Sweden Rock, och innan dess ska vi göra Nyhetsmorgon.’ Jag sa bara: ‘Jajamen, absolut!’ Men när vi hade lagt på stod jag kvar där i köket och tänkte: ‘Det här måste vara ett skämt. Det här kan inte vara på riktigt.’ Jag var tvungen att gå in och kolla upp det – och jo, det var verkligen han.”

Trazan och Banarne är ju några av de största hjältarna från vår generations barndom. Ikonerna. De där namnen som definierade en hel generation.

Ja, verkligen! Jag minns när vi skulle göra Nyhetsmorgon första gången med Electric Banana Band. Det var så jävla tidigt – man var trött som fan, försökte få på sig den där jävla dräkten… och plötsligt står man där, mitt i det.  Och så kommer de – Lasse [Åberg] och Classe [Möllberg] – i full Trazan och Banarne-mundering. Jag bara: ”Vad fan händer? Ska jag verkligen stå här och spela med det här gänget?” Det var så overkligt. Och det är ju just det som är livet – hur fan hamnar man i vissa grejer? Man står där och tänker: ”Hur gick det här till?” 

Jag vet att det har varit några punkare genom åren som haft åsikter – som när jag var med i Let’s Dance-orkestern till exempel. Typ: ”Hur fan kan du vara med där?” Men vad spelar det för roll? Det är väl bara kul om man får göra saker som är roligt?”

Jag tycker verkligen att det är så det ska vara – jag blir genuint glad när folk gör det de själva vill. Som när Nicke Borg från Backyard Babies lägger upp en bild på sig själv i ridhjälm, sittandes på en häst. Jag tänker bara: ”Good for you!” För det är ju precis det som är grejen – att följa sin egen väg, inte leva upp till vad man tror att andra förväntar sig.

“Ja, exakt. Det är verkligen så. Och det är väl också något som kommer med åldern – man börjar göra det man själv vill och bryr sig inte lika mycket om vad andra tycker. Men med det sagt: jag bryr mig fortfarande. Jag har en otroligt stark yrkesstolthet. Jag vill inte gå upp på scen och känna att jag inte behärskar det jag ska göra. Jag vill inte kliva av ett gig med känslan att det var halvdant. Jag vill verkligen leverera. När folk kommer för att se mig spela, då ska det vara bra. Punkt. Jag vill inte stå där och hafsa igenom något halvhjärtat.

Jag övar fortfarande – varje vecka, nästan varje dag – bara en liten stund för att hålla igång tekniken. Och även om vi spelar mycket, till exempel med Perkele, så går jag alltid igenom låtarna i förväg. Jag tänker igenom strukturen, övergångarna, hur jag ska lägga upp det. Jag vill vara helt förberedd. 

Och en grej jag faktiskt är lite stolt över: jag tror inte att jag någonsin har ställt in ett gig. Jag har spelat sjuk, spelat bakis, spelat full – men aldrig ställt in. Det är ändå något jag tycker man får vara lite stolt över.”

Apropå arbetsmoral berättar Jouni att han några år tidigare drabbats av en ministroke. En sån där sak som inte lämnar några synliga spår, men som man bär med sig resten av livet. En påminnelse om skörheten i tillvaron. Ett memento mori. 

“Det hände i samband med träning; jag höll då på med kampsport, så det kom inte som en fullständig chock, ingen blixt från klar himmel. Men plötsligt försvann talet, och jag kunde inte läsa. Det var var riktigt obehagligt, men lyckligtvis gick det över snabbt och lämnade inga bestående men. Läkarna konstaterade att det var en TIA — en lindrig form av stroke. Jag hade verkligen tur. 

Tre dagar senare stod jag på scenen på Malmö Arena, inför ett fullsatt hav av människor. Jag spelade med Alcazar, Jerry Williams och flera andra. Jag minns hur fruktansvärt nervös jag var innan. Inte för att spela inför publik — det är jag van vid — utan för att jag inte visste om kroppen skulle lyda mig som den alltid gjort. Tänk om koordinationen var borta? Tänk om något inte fungerade längre? Men allt gick bra. Jag klarade det. Och det är en sån där sak som blir kvar inom en efteråt. Man bär det med sig, som en påminnelse.”

Samtidigt som det på något vis inte förvånar att just Jouni Haapala bär på en arbetsmoral av sällsynt kaliber, vittnar hela den där historien ändå om en disciplin på absolut svartbältesnivå. Och kanske är det just därför det känns extra fint att han återhämtade sig helt – inte bara för musikens skull, utan för att han är en sådan där människa det är omöjligt att inte tycka om. En varm, ödmjuk och genuin person som man vill bara gott.

Avslutningsvis – Skulle du kunna tipsa om några andra band? Sånt du tycker fler borde upptäcka – det behöver inte vara nytt, äldre grejer funkar minst lika bra.

“The Stranglers – det är ett av mina absoluta favoritband. Jag tycker de är för jävla bra. De borde verkligen fler lyssna på. Det är så jäkla mycket där – både rått och snyggt på samma gång. Sen måste jag ju tänka lite, för jag är sån där som ofta lyssnar på samma saker om och om igen.

Om jag ska ta något mer aktuellt, så är det faktiskt min dotter som har introducerat mig till en del grejer. Hon har till exempel lyssnat mycket på Lana Del Rey, och jag tycker också att hon är svinbra. Vi ska faktiskt åka till London i sommar och se henne live, jag och dottern. Det är sånt där jag aldrig hade lyssnat på själv annars. 

För några år sen såg vi Billie Eilish tillsammans. Jag hade hört henne genom dottern, sett dokumentären och var faktiskt rätt imponerad redan innan. Men jag gick in i det med inställningen att det mest skulle bli kul att se – jag hade inga större förväntningar. Men alltså… den konserten. Det var en av de bästa jag någonsin sett. Jag blev fullständigt blown away. Så jäkla bra. Skitsnygg scenproduktion, allt var genomtänkt och otroligt proffsigt. Och publiken – herregud, vilken publik! Helt galen, på bästa möjliga sätt. Så det är också ett tips – lyssna på vad kidsen lyssnar på ibland, man kan bli rätt överraskad.”

Det är något särskilt med Jounis ödmjukhet – hur han hela tiden väjer undan för stora ord, hur han pratar om musik med mer kärlek än självförhärligande, hur han alltid verkar bära med sig den där glädjen som fick honom att börja spela från början. Det är vackert. Och klädsamt.  Men i min bok får man faktiskt vara lite mer kaxig om man heter Jouni Haapala, även om han själv inte vill det. För vi pratar om en trummis som, vid femton års ålder, satt bakom trummorna på ‘Le som en fotomodell‘ – en av Sveriges genom tiderna bästa punkplattor. Vi pratar om en musiker som har stått på scen med Liza Minnelli, Gloria Gaynor och Electric Banana Band. Som har spelat allt från punk till iransk pop, från house till salsa, – och aldrig ställt in ett enda gig på över trettiofem år. 

Jouni Haapala har inte bara varit med – han har bidragit. På riktigt. Till scenen, till känslan, till det som får svensk rock att leva vidare. Han har skrivit in sig i den svenska musikhistorien och han kan, med all rätt, luta sig tillbaka med den meriten i ryggen.

TEXT: Erik Rosenberg
FOTO (Där inget annat anges): Therese Billing