The Baboon Show: Punk Rock Harbour (Album 2010)

Jag upptäckte The Baboon Show på allvar när de släppte albumet Punk Rock Harbour år 2010. Före det var de mest ett namn för mig, men den skivan hittade mig direkt. Jag gick snabbt igenom det de tidigare gjort, och har följt allt de gjort sedan dess. Men Punk Rock Harbour är och förblir deras främsta verk för mig. Jag tycker att allt de gjort är bra, riktigt bra till och med, men det här, deras fjärde album, är på en annan nivå. Trots att de fortsatt att släppa imponerande material efter detta album, är det här de når sin hittills högsta nivå.

Redan de första tonerna i öppnande ”A Disgrace” är som ett avstamp i vad Baboon Show har varit sedan dess, vad de är kapabla till.​ The Baboon Show har alltid haft ett distinkt uttryck, men om man ska jämföra dem med andra band, är det numera avvecklade punkbandet Randy som först kommer i åtanke för mig. Och därför är det föga förvånande att jag vurmar för Baboon Show, då jag håller Randy väldigt högt. Det finns en liknande energi och attityd och lekfullhet i bägge banden, men The Baboon Show lyckas samtidigt skapa något eget, något som är just Baboon Show, distanserat från allt annat på den svenska rockscenen.

Med Punk Rock Harbour presenterar de en samling låtar där åtminstone sju eller åtta av de elva spåren är så pass starka att de förtjänar en plats på vilken rockspellista som helst, så skarpa att andra svenska rocklåtsnickare hade kunnat sälja åtminstone en liten bit av sin själ för att ha skapat någon av de låtarna.

Albumet visar på bandets imponerande bredd och dynamik. De rör sig mellan punk, rock’n’roll och inslag av pop, allt sammanfogat med framför allt Cecilia Boströms karakteristiska sång som ger musiken en extra dimension. Men varje del av bandet är i högsta grad bidragande till helheten. Bandet lyckas också skriva låtar med texter i en bra balans av humor, djup, tänkvärdhet och patos. Det blir aldrig för mycket av något av det, och de håller ett flyt i det som varken blir för pretentiöst eller för klichéartat. Lägg till en produktion av Pelle Gunnerfeldt som ytterligare bidrar till ett fantastiskt driv och en finfin ljudbild, och du har en fruktansvärt bra skiva.

Well played, Baboon Show.