LASTKAJ 14: “Det är inte vi som har ändrat på oss”

Västerås. Lördag kväll. Det är några timmar kvar tills Lastkaj 14 ska kliva på scenen i källaren på O’Learys, med Slaveriet och Kålrot som förband till den spelning som arrangeras av Daniel Marklund och PAFF, Punk And Fest Farm. I logens slitna soffa samlas hela bandet – Basisten ”Stryparn”, Gitarristerna ”Bulten” och ”Kapten Grå” samt trummisen ”Dr Dille” för denna intervju.

Jag är väldigt fäst vid i princip allt som Lastkaj 14 levererat, men det var först med albumet Becksvart, och sen med förra årets Djävulskorset som bandet blev något annat för mig. Den fantastiska kombinationen av svärta och ett djup i både text och melodier som är unik på den svenska scenen har gett bandet en särställning på den svenska scenen. Och med nämnda Becksvart visade man på ett sätt som inte gjorts sedan Strebers att trallpunk kan vara obarmhärtigt aggressiv samtidigt som allt har en grund i starka melodier. Men Lastkaj adderar också en produktion och en bredd i sina verk som skiljer dem från till exempel Strebers. Och Djävulskorset är ett steg vidare i en ny riktning från Becksvart, men utan att göra avsteg från djupet som blivit bandets signum.

Jag hinner nätt och jämt sätta mig innan samtalet är igång. Lastkaj är inte ett band man behöver dra orden ur. Tvärtom. Det är som att slå sig ner vid ett middagsbord där konversationen redan är halvvägs in i en historia. Och det är precis där, omgiven av instrumentväskor, ölflaskor och en doft av utebliven ventilation, som det börjar: ett långt samtal om musik, om skapande och om att få saker att hålla ihop utan att själva gå sönder.

Att få åka runt och spela inför en publik som faktiskt hittat till en, som sjunger med i texterna och följer med från stad till stad – det är inget som medlemmarna i bandet tar för givet. Tvärtom. För även om scenerna ofta är små, och banden som spelar på dem bär sitt eget ljud, merch och logistik, så är själva möjligheten att stå där – att över huvud taget kunna turnera – något som blivit allt svårare för många att hålla fast vid.

Särskilt tydligt blev det under den kalla vintern för ett par år sedan, när elpriserna steg dramatiskt och kostnaderna i samhället exploderade. Allt blev plötsligt betydligt dyrare: transporter, uppvärmning av lokaler, tryckkostnader, mat. Den som tidigare kunnat räkna med en liten marginal mellan utgifter och intäkter såg snabbt hur den försvann. För arrangörer blev det ett risktagande att boka band. För publiken blev det ett beslut att prioritera vad man faktiskt hade råd att gå på.

Stryparn: “Vi hörde från många håll att det blev svårare att få spelningar och att publiken svek – men vi märkte knappt av det. Vid merchbordet hörde man förstås hur det såg ut på andra håll. Jag är delägare i Second Class Kids, och Pelle [Second Class Kids] berättade att webshoppen i princip var död. Vi sålde inte ens tio procent av vad vi gjorde tre år tidigare. Och visst undrade vi hur det kunde vara möjligt. Men min hobbyanalys är att vi helt enkelt hade tur – vi hade redan tagit oss över tröskeln. Vi var på väg någonstans. Många andra band – som Björnarna, Sardo Numspa, Fruktansvärld, Slaveriet – var också på väg upp, men de hade ännu inte hunnit bygga en tillräckligt stark publikbas. Så när folk bara hade råd att gå på några få spelningar, då kom de fortfarande till oss – men kanske inte till dem.”

Pandemin några år tidigare hade redan satt mycket av det som är självklarheter i bandlivet ur spel: spelningar ställdes in på löpande band, släppdatum blev meningslösa, planerade turnéer försvann i tomma luften.

Stryparn: “När pandemin slog till hade vi precis varit ute med Asta Kask, gjort en sväng i Tyskland och kände verkligen hur vinden låg rätt. Och så kom smällen: 27 spelningar ställdes in, bara sådär. Samtidigt hade vi släppt en ny skiva – på exakt samma dag som lockdownen infördes. Tajmingen kunde inte ha varit sämre. Vi hade merch för 130 000 kronor tryckt… och plötsligt var allt bara borta. Så där stod vi. Antingen kunde vi lägga oss ner och tycka synd om oss själva – eller försöka göra något vettigt av situationen. Vi valde det senare.”

När pandemin kom och livescenerna stängdes ner, ställde Lastkaj snabbt om. Med inställda turnéer och en osäker framtid valde bandet att testa formatet med livestreamade spelningar – tre till antalet, där de två första genomfördes utan biljettkostnad, men med möjlighet att swisha valfritt belopp. Trots att numret knappt syntes i bild, och flera tittare hörde av sig för att få det bekräftat, gav responsen ett tydligt utslag. Nästan 80 000 kronor kom in – en oväntad men välkommen signal om fortsatt publikintresse.

Första spelningen gjordes dessutom utan trummor. Med kort varsel fick Dr Dille ställa in, och bandet valde att genomföra spelningen ändå. Resultatet blev avskalat, annorlunda – men fungerade. I efterhand framstår det som ett exempel på hur bandet, under pressade omständigheter, lyckades hålla i gång verksamheten. Inramningen må ha varit ny, men grundinställningen var densamma: att försöka göra något av det som gick.

Stryparn: “Sen kom Pelle med en idé. Han sa: ”Du… jag har tänkt lite. Ni är ju typ ett av de största banden nu. Ska vi inte bara köra på det? Under hela pandemin, när någon frågar, så säger vi bara: ‘Lastkaj är Sveriges största punkband.” Så i varje intervju sa vi: ”Jo, men vi är nog det största punkbandet i Sverige.” Vi matade det där narrativet i två år. Och när pandemin väl var över – ja, då var vi fan det största punkbandet. Eller åtminstone trodde folk det.”

Lastkaj må ha planterat fröet själva – men ryktet om deras storlek spred sig. Andra plockade upp det. Plötsligt var det inte längre ett internt skämt – det var en sanning som andra började formulera åt dem. När frågan väl ställs, vilka som faktiskt är störst inom svensk punk i dag – åtminstone om man bortser från internationella namn som Millencolin och The Hives – så är det många som landar i samma slutsats: det står mellan Lastkaj och Mimikry. Det är ingen mallad karriärväg, inget förvaltat arv. Det är en plats de själva byggt upp, Och även om det sägs med ett skratt och med kärlek till scenens veteraner, så känns det som att det med rätta finns en viss stolthet över att ha nått dit – helt på egna villkor.

Efter två decennier på vägarna har Lastkaj hittat sitt sätt att få livet som band att fungera – både praktiskt och mentalt. Det handlar inte längre bara om att boka gig och spela låtar, utan om att bygga en hållbar struktur kring allt det där som gör att de fortfarande orkar, vill och tycker att det är roligt.

Dille: “Nu är vi inne på vårt 22:a år som band, och det rullar bara på. Hela upplägget handlar om att vi ska orka fortsätta spela i det tempo vi gör. Vi vill gå på tidigt, slippa soundcheck – vi kör bara en snabb linecheck – och vi försöker resa med så lite grejer som möjligt. Det ska vara enkelt att bara kliva upp och köra. Då hinner man faktiskt dra iväg och grilla eller göra något annat emellan. Det får inte bara bli ett enda långt köttande – man måste få känna att det är helg också.”

Stryparn: “Jag tror att man måste tänka så – för så fort det börjar kännas som ett jobb, då försvinner det roliga ganska snabbt. För att vi ska kunna leverera och fortfarande tycka att det är kul, har vi valt att spela ungefär varannan helg. Det innebär att vi tidigt fick börja pussla ihop allas liv, framför allt kring barnveckorna. Om det här ska funka i längden måste man hitta ett system. Så vi bestämde att jämna veckor är barnveckor – på så sätt får vi struktur och kan hålla igång utan att det sliter sönder något.”

Eftersom bandmedlemmarna bor utspridda och saknar en fast replokal, har Lastkaj tvingats hitta alternativa sätt att hålla sig samspelta. Repetitionerna sker i praktiken live, under själva spelningarna. Det begränsar också möjligheten till spontanitet i setlisten; att kasta in ett block med flera nya låtar på raken är helt enkelt för krävande. Hade de haft möjlighet att repa regelbundet, säger de, skulle seten se helt annorlunda ut – men så länge upplägget fungerar väljer de att fortsätta på det sättet. Trots att bandet har ett stort låtarkiv är det en överväldigande majoritet av materialet som aldrig spelats live.

”När man ser det ni gör i sociala medier får man intrycket av att ni ger varandra mycket utrymme – att ni lyfter fram individuella projekt och initiativ, även inom ramen för Lastkaj-plattformen. Det är åtminstone den bild jag får.”

Stryparn: “Ja, men precis. Jag tror verkligen att allt hänger ihop – det gynnar varandra, så att säga. Får Kapten Grå frodas, skriva och vara ute och pyssla med sitt, så tror jag att Lastkaj tjänar på det i längden också. För då blir man en gladare prick.”

Dr Dille håller sig helt utanför gruppens närvaro på sociala medier och har varken konton eller insyn i vad som publiceras. Det är de andra medlemmarna som sköter den digitala kommunikationen. De har ett schema för vem som ansvarar för inlägg, medan DM och mail och liknande hanteras av den som råkar se meddelandet först. Utöver sociala medier har gruppen också delat upp andra uppgifter – Bulten har arbetat med bandets stipendieinitiativ, och Dr Dille fokuserar främst på layout och grafisk form, men har svårare att engagera sig i praktiska arrangemang som att boka spelningar på grund av frånvaron av sociala medier.

Stryparn: “Jag har haft hand om ekonomin och bokningarna. Så när vi stod utan bokningsbolag ett tag, fick jag ta den pucken. Vi har ett bra nätverk, men det är samma sak där – det tar tid. Vi spelade med Troublemakers igår, och då sa de: ”Ni har ju ett bokningsbolag, va?” För dem är det ju Blomman [sångare Troublemakers] som sköter allt. Och jag bara: ”Jaha, okej.” Jag skulle ju kunna göra det också. Jag funderade till och med ett tag på att gå ner 20 procent i arbetstid och lägga den tiden på att boka spelningar. Men där är vi igen – när det börjar kännas som ett jobb, då försvinner kulfaktorn.”

Dille: “Då börjar det smyga in sådana där ansvarsbitar som gör att det slutar vara kul. Det som är så jävla bra med oss är att vi har tydliga roller – och jag tror att vi trivs med det. Det har faktiskt aldrig hänt i något annat band jag varit med i, att det fungerar så här bra. Att det är så uppdelat, och att folk verkligen tar ansvar för sina delar.”

Bulten: “Det är inte som i de flesta andra band man har spelat i, där en person gör allt.”

”Det känns som att ni – utifrån det här – är en demokrati, att det verkligen är fyra fjärdedelar.”

Stryparn: ”Ja, egentligen är vi fyra bandmammor och bandpappor som sitter här – vi har alla haft den rollen i tidigare band. Och då vet man både hur man vill att det ska fungera, och hur det inte funkade då. Så nu, när vi faktiskt har chansen, tar vi den. Det gäller även låtskrivandet. När Bulten kom med för tio år sen sa vi direkt: ”På nästa skiva ska du ha med fyra låtar.” Du blev lite paff: ”Va?” Men jo – fyra låtar. Text, musik, åtminstone en idé. Och det hade du ju. Att vara ett band där alla faktiskt skriver texter och musik, som dessutom resten av bandet tycker håller måttet – det är jävligt sällsynt.”

Kapten Grå skrattar till åt faktumet att det redan gått tio år sedan Bulten anslöt till bandet. Doktor Dille konstaterar att låtskrivandet numera är ganska jämt fördelat mellan medlemmarna. Stryparn nämner att när de spelade in Djävulskorset och Trallkrucifixet, som tillsammans omfattade 18 låtar, stod han och Dille för sex var, medan de övriga två bidrog med tre var. Bulten påpekar att Stryparn och Dille också varit med dubbelt så länge i bandet som hon och Grå.

De nämnda skivorna och bandets senaste releaser, Albumet Djävulskorset och sexspårs-EP:n Trallkrucifixet, spelades in under samma session och släpptes under föregående år. Det är bandets åttonde fullängdare, och utöver det har nästan lika många EP:s släppts.

Stryparn: “Vi har kört på samma upplägg varje gång vi spelat in en skiva. Vi använder en studio uppe i Skellefteå som jag var med och byggde någon gång på 90-talet. Den är riktigt bra – enkel att jobba i, och man kan sitta själv och pilla så länge någon bara riggar upp grejerna. Dessutom är den stor, det finns dusch, kök, mikro… Allt man behöver. Första skivan jag och Dille gjorde med Saffran och Stukarn [bägge tidigare bandmedlemmar i Lastkaj 14] testade vi att åka hem första kvällen. Men vi festade till fem på morgonen, vaknade två på eftermiddagen och insåg att vi tappat halva dagen i studion. Det funkar ju inte. Så sen dess har vi alltid sovit på plats. Vi köper uppblåsbara luftmadrasser, jobbar i skift – och bara kör.”

Dille: “Nu har vi dessutom två studios där uppe, så vi kan lägga gitarrer i den ena och andra spår i den andra. Vi kör i skift, dygnet runt”

Bulten: “Men innan vi går in i studion har vi alltid en helg där vi ses och skriver klart allas låtar. Det är inte i en replokal, utan ganska teoretiskt – vi sitter och bestämmer hur allt ska vara. Vi vet ju egentligen inte hur låtarna verkligen låter förrän vi har spelat in dem. Det är först då vi hör dem ordentligt.”

Dille: “Och det är ju skitroligt – vi har två dagar på oss att sätta ihop allt, lyssna på vad alla har med sig och bara: ”Okej, det här kör vi på.” Det fina är att det är helt prestigelöst, vilket också är ovanligt. Det finns ingen prestige i vad det blir i slutändan. Någon kanske säger: ”Jag har den här låten, men ska vi inte skriva om texten så här istället?” Och någon annan: ”Jag har ett annat riff som kanske passar bättre.” Då testar vi det. Eller så säger vi bara: ”Vi vet inte – vi provar.” Vem ska sjunga den här låten? Ja, vi får se vad som passar bäst.”

Stryparn: “Mitt tydligaste exempel på den här processen är låten Skoskav. Det tog två år innan jag kunde sitta och spela den utan att bryta ihop. Och när vi väl körde den sa Dille: ”Äh, jag fattar inte riktigt.” Men för mig var det alltid självklart. Då la jag den i Bultens händer – att skriva om min kanske tyngsta text någonsin.”

Bulten: “Ja, jag fattade typ vad Dr Dille inte fattade, så jag satte mig och skrev om texten. Men när jag gav tillbaka den till dig, Stryparn, sa du bara: ”Men… det här är ju samma sak.”

“Och jag vet att det är fegt. Jag vet att det är ansvarslöst och dåligt
För det är sånt dom säger, Och det kommer att bli fel
På vägen som går framåt går du ensam, Trots att du älskar mig”
-Skoskav, Lastkaj14

Dille: ”Efter det läste jag texten igen och tänkte: ”Jaha, det här är bra. Okej, det här köper jag.” Och jag tror faktiskt att det hade kunnat vara vem som helst av oss som såg vad som behövde ändras. Det hade lika gärna kunnat vara Kapten Grå som tog den pucken och sa: ”Vänta, jag förstår vad det är.” För det handlade om små detaljer – men det är precis sånt vi alla tycker är svinviktigt. Vi är riktiga textnördar.”

Stryparn: ”Och just det där – att vi håller en kravnivå som är sjukt jävla hög, framför allt när det gäller texter. Det är fan inget som passerar om det bara är halvdant. Det var också en av anledningarna till att vi startade Lastkaj från början. Då kändes det verkligen som att trallpunken hade blivit hopplöst jävla ute, att den hade degenererat totalt. Den utvecklades inte – den gick snarare bakåt. Jag sa det redan då: ”Det måste gå att spela trallpunk på riktigt.” Inte som det där jävla sidoprojektet det blivit för många, eller som nåt tonårsbands första grej innan de startar ett taskigt jävla coverband och börjar spela metal. När 90-talsvågen var som starkast – då var trallen fan på riktigt. Moll, snabbt, allvarligt. Det var inget skämt.”

”Jag tycker verkligen att låtarna på Trallkrucifixet och Djävulskorset är fantastiska och med ett djup i dem. De hänger ihop som en berättelse – man kan nästan bara läsa texterna rakt upp och ner som en sammanhängande historia. Blev det mycket gnissel när ni skulle paketera allt till en färdig skiva?”

Dille: “Det går faktiskt väldigt snabbt. Vi tar det där under de två dagarna när vi sätter ihop låtarna. Då kollar vi: vilka är bäst? Vi kan ju ha fyrtio låtar liggande. Vad är mest färdigt? Och vilken känns så här – den här är så jävla bra, den måste vi göra. Sen utkristalliseras det liksom ett gäng låtar. Vi gör ett ganska hårt urval, och såg rätt tidigt den här gången att det ändå skulle bli två plattor.”

Stryparn: ”Jag tror att det här är första inspelningen där alla verkligen känt: fan, vad bra det här blev. Man klev ut ur studion med en känsla av glädje. För min del spelade det ingen roll om mina låtar hamnade på en EP eller i vilken ordning de låg. Någon annan hade kunnat bestämma strukturen på båda skivorna helt fritt, och jag hade ändå varit nöjd – så pass starkt kändes materialet den här gången.”

De övriga i bandet instämmer, och Dille beskriver hur ordningen på låtar tidigare kunde vara en känslig fråga, men att det numera känns mer avslappnat – det viktiga är att bara få ihop det. Stryparn berättar att de en gång var tvungna att byta första bokstaven i titeln Zarkofago, eftersom Grå ogillar när flera låtar börjar på samma bokstav – något han är ganska noggrann med. Grå instämmer och säger att två låtar som börjar på ”S” till exempel inte är acceptabelt. Stryparn nämner att det då handlade om Zarkofago och Skoskav, och att han kom med idén att använda bokstaven Z som en lösning. För honom var det lite på skämt, men Grå gillade förslaget direkt.

Under Speglar och rök-inspelningen var bandet ensamma i studion utan någon producent på plats. Dille minns hur han satt i upp till sexton timmar i sträck och spelade in trummor, för att sedan direkt gå vidare till gitarrer. Stryparn berättar att han inte kunde lyssna på skivan på ett och ett halvt år efteråt – det var förknippat med för mycket stress och obehag. Inför den nya plattan ville de därför ha ett mindre omfattande projekt, färre låtar och ett mer hanterbart upplägg, och med en producent närvarande under hela inspelningen. Men när det närmade sig inspelning lämnade bandets tidigare producent Ronnie återbud.

Stryparn: “Vi har spelat mycket med det norska bandet Anti-Lam Front, och deras gitarrist, Eskild, har jag pratat massor med om ljud och produktion. Han har verkligen börjat satsa seriöst – jobbar numera dagligen med ljud på Trondheims teater. Jag var sugen, men det var mycket annat som pågick. Men när Ronnie ställde in ringde jag Eskild och sa som det var: ”Vi vill att du spelar in och producerar nya plattan.” Och han bara: ”Jaha, när då?” Jag svarade: ”Om tre och en halv vecka. Och du måste komma upp till Skellefteå och bo med oss under tiden. Och han är ju småbarnspappa, så jag tänkte att det där skulle bli svårt.”

Bulten: “Dessutom trodde han ju också att vi skojade när vi sa att vi – och han – skulle bo på luftmadrasser och bara käka mikromat I en vecka, haha.”

Dille: “Han jobbar ju heltid på teatern, men ändå styrde han om precis allt. Och man vet ju – när man jobbar med en tekniker som är mild och inkännande, då blir det en glädje att spela. Det behöver inte vara en dålig producent för att det ska kännas fel, men det finns de som bara styr och ställer: ”Jag drar upp det här, det blir bra”, och man själv står där och känner… nej. Eskild har idéer om ljudbilder, men han fattar vad vi är ute efter. Och att han dessutom jobbar med teater – det ser vi som en stor fördel, särskilt inför Djävulskorset. Vi ville ha något större, något som känns mer som ett spektakel. Något som lyfter.”

Stryparn: ”Det var så jäkla kul, för jag ville verkligen jobba med Eskild. Han är otroligt driven, och jag visste att om han tackade ja – då skulle han göra allt för att det här skulle bli så bra som möjligt. Och han är en så otroligt fin person också. Mjuk, vänlig, rund i kanterna… men samtidigt sjukt kompetent. Jag kände direkt att han var rätt. Han ringde upp bara två timmar efter att vi snackat och sa: ”Familjen är med på det, nu ska jag bara kolla med jobbet imorgon.” På måndagen hörde han av sig igen: ”Yes, det gick bra – jag är med.” Men han sa också att Anti-Lam Front skulle spela i Oslo på fredagen, så han kunde vara med oss söndag till tisdag. Och jag bara: ”Ja men för fan, då flyger vi ner dig till Oslo direkt – då slipper du bilresan mellan Trondheim och Oslo.” Han såg ju direkt vinsten i det. Och sen tog det inte ens ett dygn innan jag fick en sån där lista – du vet, måttad med grejer han behövde inför inspelningen. ”Jag behöver bygga en trumtunnel till kaggen”, sa han. Och så kom det: ”Jag vet att jag spelade in på en Marshall 1970 4×12 tidigare, men den är inget vidare – jag vill ha en 1960. Kan ni fixa det?” Och jag bara: ”Vänta nu…” För det sjuka var att vi glömde en 1960:a i studion 2017, under Becksvart-inspelningen. Jag kollade – och den stod fan kvar. Och det var en 1960.”

Dille: ”Han ville ha en lista på vilka virvlar jag hade, och jag bara: ”Ja, vi kör på den där.” Sen sa han: ”Köp det här skinnet.” Och alltså… man blir ju så jävla glad och sporrad när någon går in med den inställningen. Då känner man: okej, det här betyder något – det här är på riktigt.”

Stryparn: ”Så när man sitter och trackar – alltså, det var så jäkla kul med basen. Jag sa ju det: vi vet vad vi tror är bäst, men vi har ingen aning om vad som faktiskt blir bäst i lyssnarens öron i slutändan. Jag satt där och lade basen, och vi hade ju aldrig spelat låtarna innan, så det är lätt att glida in i samma jävla basgångar. Då säger han: ”Men du, Stryparn – det är okej att du gör det där två gånger på rad, men nu är det fjärde låten där du spelar typ samma grej. Antingen hittar du på något nytt, eller så får du fan bara spela rakt.” Och jag bara: ”Ja okej, du har rätt.”. Sen var det någon grej jag lagt in som jag tyckte var skitcool. Han bara: ”Nej.” Jag: ”Vadå?” Han: ”Kan du sjunga det där och spela det live?” Då fick jag liksom köra audition – stå där och sjunga och spela samtidigt, så han kunde godkänna att det faktiskt fick vara kvar på skivan. Han tyckte inte det var lönt att ha med om jag ändå inte skulle kunna göra det live. Och jag bara: ”Nämen det fixar jag ju! ”

Dille: ”Det fina med senaste plattan var också att Saffran, som spelade med oss förr och är en god vän som varit med i hela svängen, kom med. Vi kom på det kvällen innan vi skulle gå in i studion: ”Fan, det hade varit kul om han var med.”

Stryparn: ”Jag skickade ett sms till honom. Han slutade ju 2015. Så jag skrev: ‘Var fan är du någonstans? Vi går ju in i studion imorgon.’ Och han svarade: ‘Ja, jag är i Uppsala – borde jag inte vara det?’ Jag bara: ‘Nej, vi ska ju vara här!'”

Dille: ”Vi bokade ett flyg, och han tog ledigt direkt. Dagen efter satt han där i studion. Vi fixade i ordning en egen del till honom, rullade in en orgel och tog in lite annat. Sen kom han med en massa idéer. Och när man kom in, satt han redan och höll på… kanon!”

Stryparn: ”Och så lånar han ett dragspel. När han kom frågade han bara: ‘Men vad ska jag göra?’ Och vi sa: ‘Ärligt talat, du är mest här som trivselfaktor. Du behöver inte göra något, men du får göra hur mycket du vill.’ Och han är ju ett jävla musikgeni. Jag glömmer aldrig när han jobbade med Satans siffror (“SS666”), det där skeva partiet. Han satt ensam i produktionsstudion medan jag precis var klar med någon basgrej. Jag går över för att kolla läget, och där sitter han med lurarna på och bara skrattar hysteriskt. Jag knackar honom på axeln och frågar: ‘Fan, har det slagit runt nu eller?’ Han bara: ‘Ni sa att jag fick göra vad jag ville. Ni sa faktiskt det.’ Då har han haft med sig en barnflöjt – en näsflöjt – och spelat in hela kompet i stämmor. Det var så skevt att han till och med fick ostämma fiolen för att det skulle passa. Men samtidigt… det kommer bli jättebra. Och det var mycket sådana detaljer på skivan. Som när vi plötsligt hörde en gospelkör öva i lokalen bredvid. Jag hade ingen aning om att det ens låg en kör där.”

Bandet berättar att de först skrattade åt situationen eftersom de redan hade bestämt att skivan skulle heta Djävulskorset – något som kändes passande i sammanhanget. Stryparn nämner att han skämtsamt funderade på att gå över och fråga om någon ville sjunga refrängen på låten Satanssiffror. Grå förklarar att de tidigare lekt med idén att lägga in ett baklängesspår i just den låten, vilket varit planen från början. Dille tillägger att det hade varit effektfullt med en gospelkör som sjunger ordet ”satanssiffror”, medan Stryparn beskriver visionen som maffig och storslagen. Så sagt och gjort, frågan ställdes.

Stryparn: ”Jag går bara in och säger: ‘Alltså, ursäkta mig…’ och där inne står fyrtio personer, alla mellan trettiofem och sjuttio, med en tydligt frireligiös körledare längst fram. Jag vet inte hur, men jag ser direkt att något tänds i hans blick. Han säger: ‘Vi måste prata ihop oss i en halvtimme först.’ Och jag fattar ju – vi är ett punkband som just bett en gospelkör att sjunga på en låt som heter Satans siffror. Så jag förklarar: ‘Ni måste förstå att det här är bara på skoj. Vi är en hobbykör, ingen av oss är proffs, och det här är mest för skojs skull.’ Och efter en halvtimme kommer han tillbaka och säger: ‘Vi är med – så länge ni kan lova att ni inte är satanister.'”

Dille: ”Då blev ju pitchen rätt svår, så vi fick liksom förklara: ‘Jo, men det här var ju lite tufft på 90-talet – det var den stilen då – men vi är ju egentligen helt emot allt det där idag.’. Och ändå står det nu på plattan: Djävulskorset, Satans siffror, SS666. Skellefteå gospelkör är taggade i det – och det är det enda som kommer upp när man söker på dem. De har inget annat digitalt ute, så det är bara SS666 som ligger där.”

Dille beskriver hur de riggade upp en snabb mikrofon, körde igång direkt och det blev riktigt bra. Både han och Kapten Grå lyfter inslagen som gospelkören, ”Saffran”, Eskild och en del andra beståndsdelar i inspelningen som något nytt och fräscht, även om till exempel Saffran har varit med tidigare – det var ändå något som gav en ny energi.

”Fanns det någon nervositet inför släppet av Djävulskorset – kring hur det skulle tas emot – eller kände ni bara att ”det här är så jävla bra”?”

Dille: ”Jag brukar helt ärligt inte tänka så mycket på sånt där. Man har gjort det man har gjort, och jag tycker att det är bra – punkt. Det kommer väl sen, responsen. Vissa skivor, som Speglar & rök, kan vara lite svårare att ta till sig direkt, men de växer på folk. Jag är van vid att det fungerar så. De kommer att fatta till slut.”

Stryparn: ”Om man tittar på Djävulskorset så är det en skiva vi aldrig hade kunnat göra 2010 – vi var helt enkelt inte tillräckligt säkra då. Den är så jävla äkta att man verkligen måste vara trygg i sig själv och sin roll för att kunna bära upp den. Och det känner jag att vi är nu. Men när vi gjorde våra två första plattor… då hade jag aldrig vågat dra på med en låt som Skoskav. Jag visste att skivan var riktigt bra. Frågan var om andra skulle fatta det. Men jag måste säga att jag blev besviken när den släpptes. Jag tänkte: ”Nu jävlar, nu kommer det att smälla!” Jag var taggad till tusen – och så kom det inga recensioner. Man hade slitit som ett djur för att få ihop höstens turné, och så känns det som att allt som borde gått lättare gick lite trögare. Det var tyngre, det var långsammare.”

Bulten: “Det är mer som att folk får tycka vad de vill. Men samtidigt – allt går långsammare än man minns. Jag tänker på Becksvart, som man i efterhand ser som en succéplatta, men det tog faktiskt nästan ett år innan folk började bry sig på riktigt.”

Kapten Grå: “​Nej, det tog lång tid. Men det var ju också då vi började spela frekvent på ett annat sätt.”

Stryparn: ”Vi fick ju spela och turnera nästan oavbrutet i ett år för att tjata hål i huvudet på folk, så att de skulle fatta att Becksvart faktiskt var en bra platta – för i början var det knappt någon i publiken som gick igång på låtarna. Men det roligaste med den senaste plattan är att man har märkt hur den börjat pyra på ett helt annat sätt. Vi tog ju en spelpaus på ett halvår, och då vet man ju inte längre vad folk tycker – man tappar känslan, liksom. Men sen när vi började spela ute igen i höstas, egentligen runt jul, så märkte vi att alla recensioner hade börjat trilla in under de där månaderna – och de var ju kanonbra. Plötsligt var vi nominerade till Manifest, och till Gaffa i två kategorier.”

Det finns även andra saker som skiljer releasen av Djävulskorset åt från bandets tidigare verk. Historien om bandets releasefest känns som en blandning av en ståupprutin och en sketch ur Kvarteret Skatan. Ett extra allt där alla ideer fick passera. Vi ska ha sightseing-tåg! Performanceartister. Ett badhus. Äsch, vi hyr en stad!

Stryparn: ”Jag hade ju rätt höga förväntningar på hur skivan skulle tas emot – vi hade haft så pass bra medvind så länge, det kändes verkligen som att nu jävlar händer det. Men så hade vi rätt mycket oflyt. Vi bytte bokningsbolag, och jag tror att vi kanske inte riktigt förstod varandra. Han förstod nog heller inte riktigt vad han gav sig in i, om jag ska vara helt ärlig. Plötsligt insåg jag att det var en månad kvar till turnéstart – och vi hade 13 lediga datum i höst. Vi borde ju inte ha ett enda ledigt datum. Jag fick sätta mig i panik och börja styra upp allt. Och samtidigt var skivan försenad till releasefesten… som ju inte bara var en fest – vi hyrde fan hela Hofors. Hela stan! Badhuset, Folkets Hus, pizzerian, restaurangerna, hotellen – allt från fredag till söndag. Det var en sån där grej som bara växte. Det var Kent [Eventarrangör från Hofors] som ringde tidigt och sa att han ville fixa en fest åt oss. Och jag bara: ‘Nej, vi ska inte göra en fest. Vi ska göra en festival – med all inclusive-tema. Det ska kännas som att vara på punkcharter.’ Han bara: ‘Var ska vi vara då?’ Jag svarade: ‘Vi ska vara i Hofors.’ Och grejen är att Kent har suttit med i Hoforspartiet, så han känner ju verkligen alla. Jag och han satte igång på en fredag – och på söndagen var allting klart. Hela upplägget.”

Dille: “Fruktansvärld lirade i badhuset inför 230 badande punkare. Och ytterligare 70 som satt på läktarna runt om liksom så här.”

Stryparn: ”Det var helt otrolig stämning. Men det var också en sån där grej där vi kastade oss in med huvudet före. Jag bara: ‘Men vänta, hur mycket kostar det här egentligen?’ Och Kent sa: ‘Jag sätter mig och räknar på det.’ Så han räknade – och sen bara: ‘240 000.’ Jag bara: ‘Okej… men alltså…’ Då tog jag fram BankID direkt och kollade: hur mycket har vi egentligen? Och så blev det den där kalkylen: ‘Om det kommer hundra personer, då behöver vi inte konka firman – men då är vi fan black. Då är vi helt jävla black.'”

Bulten: “Och så ska man få folk att komma till Hofors.”

Stryparn: “Ja, och vi hade ju en idé att vi ska ha sådana där små turisttåg som hämtar upp folk på tågstationen.”

Dille ”Ja, det finns ju såna där gamla bandfoton från Radioaktiva Räker, och vi hade faktiskt lite såna platser dit vi tänkte att vi skulle åka till, för att visa: ‘Här var det de tog den där bilden.’

Stryparn: ”Så då ringde jag faktiskt till Johan Antilla, sångaren i Räkorna – du vet, utbränd och folkskygg. Jag sa: ‘Antilla, du kommer att få turisttåget förbi huset två gånger under helgen. Då vill jag att du kommer ut och vinkar från altanen.’ Och han bara: ‘Alltså, om du gör det, då ska jag fan stå där och vinka.'”

Bandet berättar att de inte lyckades få tag på något tåg till evenemanget – att hyra ett var alldeles för dyrt. Däremot bokades bland andra Thomas Halling, ”Bubbelplastmannen”, Det finns en dokumentär om honom på P1, och har dessutom ställt upp i Talang. Bulten fyller i att han gjort föreställningar i Göteborg i många år – udda, men väldigt bra. Dille beskriver Halling som fullständigt galen – på ett lyckat sätt. Stryparn berättar att Kent, som hade arbetat dygnet runt och var utmattad, trodde att han höll på att få en psykos under föreställningen – han vände sig till Stryparn och undrade om det verkligen hände. Bulten återger ett av numren där Halling bar en lång tapet och sjöng: ”Jag är en tapet, jag rullar ut mig, jag rullar ihop mig, när jag vill och var jag vill, och jag sitter inte fast på någon vägg.”

Stryparn: “Evenemanget det gick faktiskt ihop till slut. Och det var ju det – som vi sa från början: bara vi inte går jättemycket minus så är det värt det. För det här var någonting vi verkligen ville göra, inte något vi gjorde utifrån vad andra tyckte vi borde göra. Och det har väl varit vårt ledord hela tiden. Jag tror det var du, Grå, som formulerade det så jävla bra när någon kallade oss sellouts för att vi spelade på Gröna Lund: ‘Det är inte vi som har ändrat på oss, det är allt runt omkring oss som har anpassat sig till det vi gör. “

Dille: ”Det är nog den största behållningen för mig – och för flera av oss, tror jag. Vi har aldrig kompromissat med vad vi vill eller vad vi tycker. Vi har alltid gjort det vi själva gillar, inget annat. Aldrig för att passa in, aldrig för att det skulle vara mer kommersiellt gångbart eller ses som ett smart drag. Det har aldrig handlat om att göra någon form av sell-out. Och det känns så jävla bra att vi kunnat hålla fast vid det i över 20 år. Det gör mig stolt – på riktigt.”

Stryparn: ”På många spelningar är det ju oftast vi – och så något eller några band till. Det har till och med varit perioder där jag upplevt att vi var det hårda bandet i sällskapet, vilket kändes helt absurt. För då har vi spelat med band som varit ännu smörigare än vad vi någonsin varit. Vi ligger liksom redan på gränsen för vad vi själva klarar av när det kommer till smörighet.”

Kapten Grå: “Det får inte bli smörigare än när vi är som smörigast. Det är precis där gränsen går.”

Fr v: Bulten, Stryparn, Kapten Grå och Dr Dille

Bulten lyfter plötsligt frågan om jag ens fått ställa mina frågor, eller om de bara pratat på. Men för mig är det irrelevant. Det svåraste med att intervjua band – eller egentligen vem som helst – är när man måste slita för att få igång samtalet. Därför är det bara en lättnad när det flyter av sig själv. Hur många frågor jag hinner ställa spelar mindre roll – det viktiga är att samtalet lever. Och det här samtalet lever i högsta grad, utan att jag behöver knuffa på någonstans.

Dille: ”Det blir ju extra konstigt under en intervju när det plötsligt uppstår tystnad – när allt bara stannar av. Men det här har verkligen varit spännande. Vi har pratat mycket om Djävulskorset och hela produktionsprocessen, och det har varit riktigt roligt. Det känns som att det finns massor av fina grejer att lyfta fram.”

Stryparn: ”Jag tycker att det är ganska skönt, för ibland kan man ju – till och med jag – bli lite trött på sig själv. Vad ska vi göra? Sitta i bilen och prata om hur bra vi är, och hur bra skiva vi har gjort? Men nu får vi åtminstone en anledning till det.”

”Jag lyssnade på Kapten Grås soloplatta och kände att det där är ju precis lika mycket min grej som Lastkajs musik är. Och så kommer de här senaste skivorna, som är så jävla bra och som verkligen känns som en sammansmältning av allt ni gör – en sammanfattning, men samtidigt något nytt. Och fortfarande helt kompromisslöst, även om det är ett slitet uttryck. Men ni fattar vad jag menar. Så hur tar man sig vidare efter det?”

Stryparn: ”Jag ska inte hyckla med att jag har funderat på att kanske inte skriva mer musik. Jag har ju en ny passion. Jag sitter och mixar om gamla trallpunk-demos från 90-talet, haha.”

Kapten Grå: ”Det är svårt efter en sån här platta att börja skriva. Alltså första låten. Det kommer säkert dröja något år. Men det känns som att vi alla är i alla fall jävligt nöjda med produktionen på de här skivorna, alltså hur det låter, så vi kommer fortsätta på det spåret. “

Dille: “Då kan man ju se det som när vi gjorde ‘Står stött’. Det kanske var just en sån grej – att spela in en kängplatta bara för att få släppa loss lite. Och så blir det en jävla crustplatta som vi gör. Kanske mest för vår egen skull, för att rensa systemet. Börja om från en clean slate.”

Vårt samtal är över. När samtalet rundas av i logen bakom scenen på O’Learys i Västerås, har tiden rusat förbi. Det märks inte minst på ljudet utanför – ett sorl som växer, röster som blandas med förväntansfulla skrap i golvet.​ Alla fyra i Lastkaj 14 lever för det de gör, både som musiker och människor – och det är den helhjärtade närvaron som gör att man som lyssnare och publik känner sig inbjuden snarare än betraktande.​ En sammansvetsad kvartett där alla skriver, sjunger, bokar, diskuterar, ifrågasätter – och står kvar.​ Och kanske är det precis det som gör att det fortfarande fungerar, även efter över två decennier – för att Lastkaj 14, i sin kompromisslöshet, hela tiden fortsätter utvecklas och gå vidare.​ Varje ny skiva känns som ett naturligt steg vidare – en utveckling som gör att bandet fortsätter att vara relevant och intressant.​

TEXT: Erik Rosenberg
FOTO: Therése Billing