Nybildade trion Vägsjäls första låtsläpp “Stjärnor” är ingen vanlig debut. Bandet består av tre musiker som alla tre i sina tidigare gärningar varit med och präglat svensk punk som vi känner den. Ulke, Inge Johansson och Dadde Stark är namn som klingar starkt hos lyssnare som vuxit upp med svensk punk i blodet. En del av mig tänker att det är självklart att det kommer att bli bra, med tanke på vilka det är som utgör bandet. En annan del av mig känner att förväntningarna bitvis nästan blir orimligt stora med tanke på vilka det är som utgör bandet.
Ulke är en röst och penna som för evigt etsat sig fast i den svenska punksjälen genom Strebers och Dia Psalma, den folktonstunga punk som nu tydligt återkommer i Vägsjäl. Inge är en av Sveriges mest kända punkbasister, och en av få som tagit steget ut på den internationella scenen genom sitt medlemskap i amerikanska Against Me!. Hans bakgrund i band som Gatuplan, The (International) Noise Conspiracy och Totalt Jävla Mörker gör honom till en musikalisk kameleont med imponerande bredd och förståelse för många delar av musikhistorien, men alltid med punkens hjärta och en osviklig känsla för energi och sväng. Dadde är sedan tjugo år tillbaka trummis i Asta Kask, bandet som tillsammans med Ebba Grön och KSMB anses vara en av den svenska punkens allra största institutioner. Han spelade även tidigare i Wolfbrigade, och är en av sveriges finest på att skapa musikaliska punkfundament.
”Stjärnor” lyckas inte bara motsvara förväntningarna – låten känns också som en logisk fortsättning på en resa som började för decennier sedan. Inga konstlade nostalgiknep, inget försök att låta ”ungt” eller ”hårt” på fel sätt; bara tre musiker som vet vad de vill göra tillsammans, och som gör det med en så jävla fin precision. Musikaliskt landar Vägsjäl nära både Strebers och Dia Psalma i sitt uttryck – en varm, melodisk och vemodig form av punk där svensk folkmusik bär en naturlig plats i ljudbilden. Men med ett modernt sound i produktionen. Spontant tänker jag mycket på Strebers sista skiva “Till en vän” när jag hör “Stjärnor”. Och Ulkes röst låter remarkabelt intakt. Hans sång, som bär på både vemod och vrede, låter 2025 precis lika skörstark som den gjorde för 35 år sedan. Inge och Dadde skapar en solid, tung och vacker grund till melodin. Det låter helt enkelt riktigt, riktigt bra.
Med ”Stjärnor” har Ulke, Inge och Dadde visat att det inte bara är möjligt att bära vidare ett arv – det går också att skriva nya sidor i historieboken. För oss som vuxit och levt med deras musik i andra konstellationer är det här inte bara en ny låt. Det är en bekräftelse på att något som verkligen betyder något fortfarande kan låta levande.
Den 8 maj 2025 släpper Vägsjäl sin första EP, ”Jag är bara här ibland”, och kort därefter väntar livepremiär på Close-Up-båten. Och ja – jag längtar något enormt mycket efter kommande släpp, för det här är brutalt bra.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar