Det svenska rockbandet Casablanca hann typ både komma och gå innan jag riktigt förstod vad som hänt. Mitt första möte med dem var, precis som för många andra, när de ställde upp som mellanakt i Melodifestivalen tillsammans med Malena Ernman. Jag gillade både take och sättningen, med ett helt gäng musiker som jag sympatiserar med på en massa olika sätt, men ändå lyckades jag missa bandets tre fullängdsalbum som senare ramlade in. Och så var de borta innan jag faktiskt gav deras verk en chans. Och det är något jag ångrar, för jävlar vad jag gillar Casablancas musik. Det är en form av glam-rock’n’roll som är alldeles för sällsynt i Sverige. Musiken innehåller givetvis delar från alla inblandades andra musikaliska verk (mer om de inblandade snart), åttiotalsrock, en stänk The Ark, lite arenarock, måhända en liten skärva av sleaze om än välpolerad sådan. Och så en hel del av den brittiska sjuttiotalsglam som jag är väldigt svag för – Bowie, Bolan, Mott The Hoople och Slade. Men det ska sägas – Casablanca hade framför allt sin egen röst, och fyllde en ledig spot i rocksverige. Och det är nog därför är lite mer vemodig än jag kanske borde vara över att jag aldrig hann uppleva bandet som aktiva.
Och berätta inte för mig om ”supergrupper”. Jag har sett dem. Jag har växt upp med dem. Jag hatar dem. On a more serious note – jag hatar inte supergrupper, men jag hatar begreppet som används så fort fler än en medlem har en historik från ett någorlunda etablerat band. Och det finns till dags dato inte en enda supergrupp som i min bok varit större än summan av delarna. Casablanca var bra för att de var bra, inte för vilka som utgjorde gruppen. Dessutom var det mest iögonfallande i sättningen inte medlemmarnas tidigare musikaliska meriter, utan den medlem som hade meriter från helt annat håll. På bas fanns nämligen det tidigare fotbollsproffset och AIK-ikonen Mats Rubarth. Övriga medlemmar var Sahara Hotnights trummis Josephine Forsman, Gitarristen Erik Stenemo från Melody Club och så sångaren Anders Ljung från Space Age Baby Jane. Och så Ryan Roxie – den svenskboende amerikanen med ett CV som imponerar på vilken rocknörd som helst: Alice Cooper, Slash, Gilby Clarke.
Frågan är om det låg Casablanca i fatet att de just var den namnkunniga sättning de var? Att folk, möjligen kanske även undertecknad på något omedvetet plan, åsidosatte dem mer som ett sidoprojekt än ett ett riktigt band som hade något att ge som vi inte hade fått tidigare? Som tur är finns ju bandets verk kvar för eftervärlden att lyssna och bedöma, och upptäcka ett band som levererade ett gäng finfina rocklåtar under några års tid för ett drygt decennium sedan.
Bandets album är mer än väl värda att ge en chans, tre riktigt bra svenska rockplattor. Men här och nu fokuserar jag främst på debuten Apocalyptic Youth. Låtarna är direkta, strukturerna enkla, riffen tydliga. Det är polerat utan att bli plastigt; melodier, körer och allsång sitter precis där de ska. Allt är inte oklanderligt, men inget är heller dåligt, och när man får skriksjunga med i en låt som Downtown, och låtsas att man är ung och fräsch igen, är det lätt att ha överseende med att ett par låtar kanske känns lite som utfyllnadsmaterial. Det som inte är det är istället charmerande bra, med en smittande jäkla rock’n’roll-glädje i sig. Dessutom är det dynamiskt och varierat, och gör att skivan aldrig känns förutsägbar eller slätstruken, ens på de spår som inte fångar mig på samma direkta sätt som topparna.
Både skivan Apocalyptic Youth och Casablanca som band hade förtjänat mycket mer uppmärksamhet än de faktiskt fick. Och dessutom visade de med uppföljaren Riding A Black Swan att det inte var en engångsföreteelse. Den är lika bra, även om bandet där tillåter sig att ta ut svängarna något mer. Och givetvis ska de ha en eloge för den kärleksfulla blinkningen till Marc Bolans vita svan också. Den som läst mina tidigare texter och skivtips vet hur svag jag är för musiker som kan sin musikhistoria. Det är tydligt i både denna typ av referenser, och det sound som Casablanca levererar, att det här är ett gäng som kan sin skit om vi ska prata klarspråk. Och är ni som jag kommer ni också att gilla det.
TEXT: Erik Rosenberg
Rockfabriken 
Lämna en kommentar