Crash Nomada har under ett antal år funnnits i min periferi, men utan att jag egentligen grävt mig ner i dem på allvar. Jag kan egentligen inte peka på varför; varje spår på senaste skivan Innan mörkret faller visar att bandet hanterar sin etnopunkiga visrock på ett ypperligt sätt, både som musiker och som låtsnickare, och Ragnar Beys röst är som skapad för att berätta den typ av historier som målas upp. Han har ett eget uttryck, men som inte sällan påminner mig om Thåström. Och de texter som historierna berättas genom har både djup, skärpa och skönhet i sig. Det finns ett vemod och ett mörker som genomsyrar albumet, men grundkänslan är alltid att det är vackert.
Det finns ett antal etnopunkband som ligger mig oerhört varmt om hjärtat; kanske främst Dropkick Murphys, Flogging Molly, italienska Talco och spanjorerna i Ebri Knight. Men å andra sidan har jag kämpat med att försöka tycka om Gogol Bordello, utan någon större framgång. Och det kanske är här skon klämmer rörande ambivalens kring etnorock? Att det ofta är en tunn jäkla balansgång mellan att vara bra och och något så djävulskt livsbejakande, till att bli allt från småpajjig till daterad eller i värsta fall olika grader av approprierande.
Crash Nomada faller inte i någon av de där groparna med Innan mörkret faller; till skillnad från många andra etnoband sträcker de sig åt olika håll, och det känns som man återfinner rytmer av kletzmer, såväl romsk som svensk folkmusik, balkaninfluenser, afrikanska rytmer. You name it. Ibland låter det just Ebri Knight, ibland Levellers, ibland Manu Chao. Ibland de svenska ikonerna i Garmarna. I det svenska musikarvet kan man även ana en linje tillbaka till nittiotalets folkpunk, där framför allt Dia Psalma satte standarden för hur punk kunde förenas med svenska folkmelodier. Men Crash Nomada tar det ett steg längre, både i bredden av influenser och i den tydliga internationella klangen.
Den gemensamma nämnaren oavsett vilket håll Crash Nomada sträcker sig åt är att det aldrig känns sökt eller påklistrat, utan det är en musikalisk tradition som de känns hemma i. Och visst kan man hela tiden hitta influenser att jämföra med, men oavsett vad jag namedroppar så låter det alltid i första hand Crash Nomada. Och jag gillar det skarpt. Jag ber om ursäkt för att jag inte gett bandet en riktig chans tidigare, men det är bevisligen aldrig för sent. Med en av rocksveriges vackraste röster, tekniskt skickliga musiker som verkligen bemästrar konsten att fusionera rock och världsmusik, och förmågan att paketera allt i en riktigt fin skiva så väl melodiskt som textmässigt, har Crash Nomada med Innan Mörkret faller skapat en av 2025 års vackraste album så här långt.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar