Jocke Berg: “Det ska kännas genuint men med lite glimt i ögat”

I snart tre decennier har Hardcore Superstar varit ett av de mest energiska och underhållande banden på den svenska rockscenen. Jag fick chansen att ta ett snack över telefon med bandets sångare Jocke Berg om framtidsplaner, musikens drivkraft och varför Hardcore Superstar fortfarande är ett av landets mest dynamiska rockband.

Det känns som om ni bara blir bättre och bättre med tiden. Vad är det som driver dig att fortsätta efter mer än 25 år?

”Det är kärleken till musiken som driver mig. Jag har tänkt många gånger – nu är jag 51, ska jag lägga ner det här? Men så fort jag ens överväger tanken kommer ångesten krypande. Det är enda gången jag får den där känslan av tryck över bröstet, som folk pratar om. Jag tänker: ‘Vad skulle jag göra utan musiken?’

Hardcore Superstar har ju funnits i, vad är det nu – 26 år? Nej, vänta, sen 1998… Det blir ju 27 år! Och skulle jag lägga ner det här, vad skulle jag då göra? Musiken ger mig så mycket, både mentalt och fysiskt. Jag tror faktiskt att en stor del av att jag hållit mig i form handlar om att jag fortfarande vill vara den energiska frontmannen som jag alltid har varit. Utan det, då är man nog inte mycket till människa.”

Vi är ju samma generation, och jag kan inte låta bli att reflektera över hur tiden går. Man funderar ju på sitt eget åldrande, men när jag ser dig på scen känns det nästan overkligt – ni har samma energi och intensitet som för 25 år sedan.

”Det är roligt att du säger det, för jag har tänkt exakt samma sak. Vi var ute och turnerade med ett band som är kanske 15 år yngre än oss, och det sjuka är att vi nästan är piggare än de är. Det är märkligt hur det kan vara så, men precis som du har jag också reflekterat över det.”

Det är verkligen imponerande – jag tänker på den explosiviteten ni har på scen och hur ni gång på gång lyckas leverera med samma intensitet. Jag blir nästan förvånad över ert driv, att kunna gå ut på scenen och bara köra från första stund. Har det varit ett medvetet val från er sida att göra livespelningarna till er paradgren?

”Nej, alltså, det är inte så medvetet som man kanske kan tro. Jag har varit med om turnéer där man har sett ut som ett vrak – bakfull till den grad att man har spytt tio minuter innan gig. Då har jag verkligen tänkt: ‘Det här går inte, jag måste ställa in. Det finns ingen chans att jag klarar det.’ 

Men så går man upp mot scenen, och man känner fortfarande hur spyan sitter kvar i halsen och att den nästan är på väg upp igen. Men så fort introt drar igång är det som om någon, antingen en djävul underifrån eller en kraft ovanifrån, bara tar tag i mig och säger: ‘Nu jävlar ska ni få!’ Då bara händer det. Det är den där energin på scenen – vår energi – den bara kommer naturligt. Det är inget vi planerar eller bestämmer oss för innan, som att vi tänker: ‘Nu ska vi bli ett röjarband.’ Det är bara något som finns där, av naturen.”

Du och Martin har ju varit kärnan i bandet så länge – ni hade ju ett band redan innan Hardcore Superstar. Nu har ni dessutom Johan [Reivén] på trummor och Vic [Zino] på gitarr. Något som fascinerar mig är att trots att både Adde [Moon, trummor 1999-2024] och Thomas Silver [gitarr 1997-2008] varit starka personligheter i bandet, så har det aldrig funnits någon oro bland oss fans över Hardcore Superstars framtid. Det känns som om ni alltid lyckas behålla kärnan i vad som är Hardcore Superstar, oavsett vilka förändringar som sker.

”Jag tror att både jag och Martin – vi som startade Hardcore Superstar – har en enorm respekt för varandra. Vi har båda familj nu, och ibland kommer livet emellan. Det händer att man inte hinner lägga sången på en låt för att barnen är sjuka eller något annat dyker upp. Det är just den respekten vi har för varandras situationer som gör att vi kan fortsätta. Vi vet att livet ibland går före, och vi dömer aldrig varandra för det. Jag tror att det är en av de viktigaste anledningarna till att vi fortfarande håller ihop som band.

Har du och Martin – och självklart resten av bandet också – alltid haft en gemensam vision om var Hardcore Superstar ska ta vägen?

”Det har varit ganska svårt ibland eftersom vi det har varit många viljor i bandet. Jag tror att om vi hade följt Martins linje, och delvis min också, så hade vi nog varit betydligt större idag. Vi har alltid varit ett bra liveband och vi har gjort bra skivor, men när man ser tillbaka på det så inser man att vi kanske har tagit fel beslut ibland. Till exempel kanske att vi valde att inte jobba med en känd producent som faktiskt ville producera oss. Vi har alltid haft en tendens att hålla allting inom bandet, att sköta saker själva. Men när man gör det så får man också acceptera att framgången kan bli lidande.

Det handlar nog om att vi velat vara ‘true’ på något sätt – att inte använda syntar eller göra sådant som vi kanske ansett varit för kommersiellt. Men samtidigt måste man ju tjäna musiken. Jag kan ibland undra om vi kanske inte gjort det fullt ut, och att vi därför inte är större än vi är idag.”

Finns det någon bitterhet i det där, eller handlar det mer om en känsla av revanschlust? Eller är det kanske bara ett konstaterande?

”Nej, jag känner ingen bitterhet alls. När vi var ute på Europaturné med Wednesday 13 – vi öppnade för dem i England och de öppnade för oss i Europa – blev jag väldigt positivt överraskad. Vi hade inget nytt material ute, ingenting alls som egentligen skulle dra folk. Men ändå var det fullt varje kväll, och det var verkligen en häftig känsla. Det visar ju att vi fortfarande har en stark publik trots allt.”

Finns det något kvar på er bucket list? Något konkret som du fortfarande känner att ni inte har gjort än, men verkligen vill uppnå?

”Det finns många saker kvar att göra. Det handlar om att man fortfarande vill ut och spela, släppa skivor och skriva låtar. Man har liksom på något sätt insett att vi aldrig kommer att nå världsherravälde eller bli som Ghost. Så är det bara. Men samtidigt finns ju fortfarande viljan att lyckas och att ha framgång med Hardcore Superstar. Det är liksom den där gnistan som driver oss vidare.”

Musikaliskt sett tycker jag att ni har hittat en helt unik nisch i den svenska rockscenen. Kanske är jag ute på hal is här som skribent – jag vet att artister ofta stör sig på att bli etiketterade – men för mig känns det som att ni har landat någonstans mellan Slades partyrock och sleazens energi à la Mötley Crüe, och ändå lyckats skapa något helt eget. Har det där varit ett medvetet val från er sida, eller är det helt enkelt så att ni har landat i ett sound som ni själva tycker om att spela och skapa?

”Ja, faktiskt. Vi blandar in lite thrash–element också. Jag tror att vi inte riktigt kan liknas med andra band inom vår genre – vi har vår egen grej. När vi skriver låtar handlar det mycket om att få känna sig tuff. Vi vill att musiken ska ha pondus, att folk ska känna något när de lyssnar. Samtidigt är vi inte den typen av band som skriver om drakar och demoner – det lämnar vi till andra som gör det mycket bättre. Istället bygger våra texter ofta på ironi och vardagsupplevelser, saker som vi själva ser och upplever. Vi vill att det ska kännas genuint men ändå ha lite glimt i ögat. Och det tror jag att vi lyckas med.”

Jag tror att det är just det som gör att er musik håller så länge. När jag började lyssna på er var jag knappt över 20, och nu sitter jag här som 50-plussare med vuxna barn – men fortfarande känns er musik precis som du säger: tuff utan att vara töntig. Det är något med enkelheten som ändå inte blir simpelt, som gör att man kan relatera till texterna. För mig är kanske Ramones det närmaste jag kan komma på att jämföra med så här på rak hand.

”Ja. Jag tror att om man ska axla den där manteln – att vara tuff och ha attityden – så är gränsen hårfin innan det blir töntigt. Men om man verkligen menar det man säger, spelar och sjunger, då tror jag att det märks. Äktheten skiner igenom, och det är det som gör skillnaden.”

När du pratar om att ”stay true” och ändå våga testa nya saker, så tycker jag att det stämmer så bra in på er. Trots att ni håller er inom ramarna för Hardcore Superstar, har varje ny skiva ändå vågat tänja på gränserna och bjudit på något oväntat.

”Du satte verkligen huvudet på spiken där. Mycket av anledningen till att vi inte är större än vad vi är beror nog på att vi har ändrat oss för mycket från skiva till skiva. Det har liksom skiljt sig lite för mycket. Hade vi kanske gjort lite mindre förändringar, istället för så stora kliv, så hade vi kanske nått längre. 

Ett exempel är när vi släppte You Can’t Kill My Rock’n’Roll – den gick skitbra. Vi använde oss av en känd producent som mixade den, vilket gav ett riktigt radiosound. Och den slog verkligen – låten fick ett stort genomslag. Men sedan kom vi med Abracadabra, som är en grym platta i sig, men med ett mer lo-fi-sound.  Folk fattade inte riktigt den övergången. De ville ha det där radiosoundet igen. Om vi hade mixat Abracadabra på samma sätt som You Can’t Kill My Rock’n’Roll tror jag att den hade nått ut mycket bättre. Men istället för att spinna vidare på ett vinnande koncept tänker vi: ‘Nej, nu ska vi göra något helt annat!’ Det kan vara lite frustrerande när man tänker tillbaka på det. Ibland känns det som att vi har tagit omvägar som kanske inte alltid varit de bästa.”

Jag kan verkligen förstå det, och samtidigt är det just därför jag älskar er musik – för att ni vågar göra de där sakerna som man kanske inte alltid förväntar sig.

”Det är klart att jag är tacksam för att det finns sådana som du som verkligen förstår musiken. Men om man ska nå ut till en bredare publik tror jag inte att man kan göra på det sättet som vi har gjort. Du fattar musik, men om vi tänker på den vanliga mainstreampubliken – de som lyssnar på Rix FM – så fungerar det inte riktigt så. Då måste man vara mer konsekvent i sitt sound.

Titta på Ghost, till exempel. Det är ett praktexempel. Tobias Forge upprepar sig på varje platta, men han lägger till en ny touch varje gång. Det är fortfarande Ghost, soundet är Ghost, men han utvecklar det precis lagom mycket. Det är där framgången ligger – att vara igenkännbar men ändå lite förnyad varje gång.”

Det känns som att Forge har hittat ett framgångsrecept som han håller sig till – en slags mall som fungerar för honom. Och visst, det kan man absolut ge honom cred för. Men samtidigt är det just en mall.

”Ja, precis. Hade vi gjort på det sättet hade vi nog nått större framgång. Men samtidigt ångrar jag inget av det vi har gjort – absolut inte. Förstår du vad jag menar? Det blir så tydligt när jag tar upp Ghost som exempel. Det är ju inte direkt lite folk på hans konserter. Han har verkligen lyckats med att skapa ett sound som både känns igen och ändå utvecklas lite varje gång. Det är nog den nyckeln vi har missat ibland.”

Absolut, man måste ge honom cred för det – han har ju faktiskt lyckats skapa vad som kanske är Sveriges största rockband internationellt sett efter Europe, men det är ändå inte riktigt min grej. Jag vet att det kanske kan låta lite drygt att säga så, men rent egoistiskt älskar jag när ni vågar göra de där kreativa utflykterna – även om det ibland kanske går emot er kommersiella framgång.

”Mm, ja, det är så jävla svårt det här. Ibland önskar man att man kunde se in i framtiden och veta exakt hur man ska göra – men fan, vad tråkigt det hade varit om det var så.

Jag tror ändå att det viktigaste när det gäller låtar och hur man skriver är att man själv verkligen gillar det man gör. Om vi älskar låtarna och känner att de är grymma, då speglar det av sig i hur vi levererar dem. Och när man framför musiken med kärlek och passion, då tror jag att publiken också känner det. Det är den där äktheten som gör skillnaden.”

Hardcore Superstar består idag av Jocke Berg på sång, basisten Martin Sandvik och gitarristen Vic Zino. Förra året lämnade trummisen Adde bandet efter en lång och trogen tjänst, och sedan dess har Johan Reivén vikarierat som livetrummis.

Har ni fortfarande en vakans på trumplatsen, eller har ni hittat någon permanent lösning?

”Vi håller på och testar trummisar. En av dem kändes riktigt bra, så vi får se hur det utvecklas. Men jag kan inte säga några namn än.”

Apropå det här med skivor – har ni någon konkret plan för nästa album? Finns det något på gång för Hardcore Superstar?

”Just nu håller vi på och skriver för fullt. Jag har väl fem låtar på gång, Vic har skrivit sex-sju stycken, och Martin är också igång med ungefär lika många. Så det blir en hel del material att välja mellan. När vi väl har alla låtar färdiga, då handlar det bara om att välja ut vilka som ska med. Men det känns bra – vi är verkligen mitt i en kreativ fas.”

Vågar du spekulera lite kring hur nästa skiva kommer att låta? Var befinner ni er just nu rent ljudmässigt – har ni en tydlig riktning i åtanke?

”Det är faktiskt en blandning. Jag skriver tillsammans med en annan kille som är en riktigt skicklig gitarrist, och det vi skapar tillsammans blir ofta väldigt catchigt – men ändå med tuffa riff. Jag tror att du skulle vilja vara en fluga på väggen när vi väl ska välja ut låtarna. Det kommer bli spännande att se vilka som faktiskt får plats på skivan.”

Kan du ge oss en ungefärlig tidsram för när nästa skiva kan tänkas komma? Pratar vi 2026?

”Vi ska försöka få ut en singel förhoppningsvis till hösten. Men du vet hur det är – allt sånt här tar ju tid.”

Vi avslutar samtalet med det, och det är tydligt att Jocke Berg och Hardcore Superstar fortfarande har mycket på gång. Med nya låtar på gång och fortsatt energi inför framtiden känns det som att bandet är långt ifrån klara. Jag ser fram emot vad som komma skall, och vill passa på att rekommendera alla att gå och se ett av Sveriges absolut bästa liveband när chansen ges.

TEXT: Erik Rosenberg

FOTO: Ian Golcher