När Stjärnor släpptes tidigare i år var det mycket som föll på plats direkt. Inte för att den påminde om något vi redan hört, utan för att den kändes självklar. Med Ulke, Inge Johansson och Dadde Stark i samma rum är ribban naturligtvis hög, men låten visade att mina och andras farhågor var helt ogrundade.
Att beskriva Vägsjäl som Dia Psalma möter Strebers 2025 vore inte fel – men det vore förenklat. Visst finns där det väldigt tydliga släktskapet: den tvåtaktsdrivna punken med folkmusikaliska drag, melodierna som rör sig mellan vrede och vemod. Och så klart Ulke och hans unika röst, och fängslande berättande. Men Vägsjäl är mer än Ulkes röst och historieskrivning. Det här är också Dadde Stark och Inge Johansson som bär med sig hela sin egen bakgrund, rutin och personlighet in i arrangemangen, och skapar ett fantastiskt driv i melodierna.
Det finns samarbeten som känns självklara först när de väl händer. Vägsjäl är ett sådant. När man hör Ulke, Inge Johansson och Dadde Stark spela tillsammans känns det nästan märkligt att det inte skett tidigare. Som att de varit på varsin lång musikalisk resa – parallella, men i samma riktning – och att den naturliga slutpunkten alltid varit just detta.
EP:n Jag är bara här ibland, där tidigare släppta ‘Stjärnor’ är en av tre låtar, fortsätter bara trygga insikten att Vägsjäl är precis så bra som man hoppats att de skulle kunna vara. Det är vemodspunk, tvåtakt, fioler, körer och folkmusikinfluenser i väldigt snygga arrangemang. Bandet visar dessutom på en fin dynamik och variation inom ramen av den punk de verkar inom, och om man någon gång tänkt att tvåtaktspunk skulle bli statisk slår Vägsjäl och Dadde Starks trummande snabbt bort den tanken. För mig har musiken en skönhet och ett vemod som förstärks av det punkiga ramverket, nästan så att det finns en sorg i vemodet. En känsla som säkerligen den samhällskritiska lyriken bidrar till.
Texterna, troligen skrivna av Ulke, har en språklig tydlighet och en skärpa som gör att de landar direkt. De känns inte tillrättalagda eller slipade för effekt, utan snarare som tankar som fått form under lång tid. Och de verkar ha en självklar plats i alla tre medlemmars uttryck. Ett patos som återfinns hos var och en i bandet. Tre musiker som alla har förtjänat sin tydliga plats i den svenska punkens historia, och som aldrig varit rädda för att vara obekväma.
Att den svenska folkmusikpunkens gudfader, Ulke, typ fyrtio år efter att han skivdebuterade, visar att han fortfarande är precis lika relevant och bra idag utan att för den skull ge upp den genre som han nästan personifierar känns inte bara rimligt, utan också jävligt fint. Och att göra det tillsammans med Dadde och Inge i en konstellation som Vägsjäl känns genuint och värmande, både för dem och för oss som får ta del av det här. Om det inte har framgått tycker jag att det här är löjligt jävla bra. Det finns inte ett svagt parti någonstans här, utan Vägsjäl har mig i ett grepp från början till slut.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar