Dynazty: Game of Faces (Album 2025)

Jag har alltid tänkt på rock som något skitigt. Ibland en doft av replokal och gamla fimpar, ibland atmosfären av ett skabbigt hotellrum där det känns som det knullats lite för mycket utan att någon vädrar. Något som får skaver i kanterna. Ofta, men inte alltid, något farligt, en känsla av desperation och annalkande katastrof. Alltid något som är obekvämt och som svensson inte vill ha in i sina uppstyrda vardagsrum.

Dynazty är inget av det där. De är något monumentalt annorlunda. Jag har aldrig varit något fan av den här typen av pompös, superslick symfonimetal som ofta drar allt för mycket åt AOR, en genre av rocken som jag alltid haft ännu mindre sug att närma mig än symfonimetal. Men låt oss vara ärliga. Jag har inte, eller har i alla fall inte haft, på fötterna för att uttala mig och såga Dynazty som band, enkom för jag har krasst förkastat dem utan att ge dem en chans.

Men lik förbannat så lyckades en låt från bandet, Devilry of Extasy, smyga sig in på min årsbästalista från 2024. Man kanske tycker att jag borde lärt mig något där och då. Men nej. Jag skrev till och med i texten ”Jag kommer aldrig att bli ett Dynazty-fan”. Moget. Men, till mitt försvar: Det ÄR svårt att ta till sig Dynazty i en rimlig portion. De jobbar inte på det sättet; det är extra allt, med strössel på toppen och sen guld och glitter uppe på toppen. I absurda mängder.

Och nu sitter jag här igen. Första gången jag hör hela albumet Game of Faces (där nämnda Devilry of Extasy är en av låtarna) vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Dynazty är så genomarbetade, så överlastade, så monumentalt välsvarvade att de får ett genomsnittligt symfrock- eller AOR-band som att låta som de glömt stämma innan gig. Det är överproduktion som sport, riffbyggda musikalnummer, refränger som låter skrivna för en iscensättning till ‘Game of Thrones on Ice’ snarare än en metalspelning.

Jag vill inte gilla det. Det är för mycket. För fixat. För självsäkert. Men efter ett par lyssningar märker jag ju att det inte är de som är problemet. Det är jag. För i all min rockpurism, i all min tro på att känsla och autencitet hänger ihop med misstag och oförutsägbarhet, har jag målat in mig i ett hörn. Jag sitter här med mina slitna ideal och vägrar släppa in något som glänser för mycket.

Game of Faces är en skiva där allt är maximalt. Varenda trumslag sitter exakt där det ska. Melodi och sång rör sig någonstans mellan – eller kanske ovanför – europeisk power metal och amerikansk stadionrock. Texterna är storslagna. Det är inte subtilt någonstans, men det är så in i helvete snyggt. Det påminner lite om att gå på en musikal du egentligen inte ville se, bara för att efter fem minuter upptäcka att du sitter med ett fånleende och nynnar med. Det är pampigt, provocerande melodiskt och helt ogenerat. Det är maränger med eldkastare och konfetti. Och det är inte det minsta ironiskt. Och det ska Dynazty ha all cred för; att ta det mest bombastiska och köra det på dubbel maxnivå. Det är så långt ifrån min egen föreställning om hur rock bör låta att det först känns som ett skämt. Men det är på allvar. Och det är riktigt, riktigt bra.

Och där sitter jag. Fortfarande med någon sorts elitistisk hållning, fortfarande lite obekväm med allt glitter och patos, men också med en känsla av att jag precis blivit överbevisad. Det är jag som är tönten i det här rummet. Och Dynazty som levererar. Så, den som är utan synd kan kasta första stenen nu.