Fred Burman: “Det är svårt att säga vad vi är”

Hotellbaren på Scandic Malmen. Klockan är strax före klockan åtta en tisdagkväll i maj, och jag har stämt träff med Fred Burman, gitarrist och sångare i Satan Takes A Holiday, för en intervju. Det känns naturligt att låta vårt samtal ta sitt avstamp i det faktum att bandet nyligen hottat upp redan briljanta spåret Traps! från 2023 års album Satanism genom en nyinspelning gästad av Dregen, en av Rocksveriges mest bekanta profiler. Fred överraskar mig dock på ett ytterst sympatiskt sätt innan vi inleder själva intervjun, genom att överräcka en vinyl-7” som är en split där nämnda ’Traps!’ med Dregen ligger på ena sidan, och låten “Walk Before You Crawl” som Dregen gör tillsammans med Grande Royale på andra sidan. 

Får jag den? Stort tack! Om du har en penna måste du signera den. Jag ville ju prata om just den här låten, för jag tyckte att den var svinbra redan i originalversionen. Det var faktiskt en av mina favoriter på plattan. Och sen, när ni gjorde om den med Dregen, så fick den ännu mer tryck och djup.

”Ja, jag håller med. Dregen frontar ju flera låtar med Backyard Babies, men särskilt 44 Undead från Sliver & Gold, den skivan de turnerade med när vi åkte med, stack ut. Jag tyckte faktiskt att det var en av de bästa låtarna i hela deras set på turnén.  Det känns nästan lite taskigt mot Nicke Borg att säga det, men det var verkligen som att Dregen tog över hela låten, och jäklar vad han ägde! Det var nog där någonstans vi började tänka att vi borde fråga honom om vi kunde göra något ihop. Och sen när vi jobbade med Satanism hade vi så många idéer. Vi tänkte till exempel att den här låten skulle vi kunna ha med Dregen på; vi kände ju honom sedan turnén. Men till slut hann vi helt enkelt inte med allt vi ville göra.”  

Var det självklart direkt att det skulle bli ’Traps!’, när ni bestämde er för att göra något med Dregen, eller bollade ni runt med flera låtar innan ni landade där?

“Idén att göra just ’Traps!’ fanns redan där i bakhuvudet. Det var vårt skivbolag som kom till oss i höstas och föreslog att vi, medan vi ändå väntade på nästa släpp, skulle fråga några polare om de ville vara med och göra uppdaterade versioner av låtar vi redan släppt. Det skulle egentligen kunna bli en fortsättning på det här, ska jag säga. Men nu är vi mindre än en månad från nästa lansering, så det har blivit lite tajt med tid. Allting tog helt enkelt lite längre än vi trodde. Tanken från början var att om vi fick till några sådana versioner, så skulle vi kunna göra en deluxeutgåva av skivan längre fram. Ofta fastnar sådana idéer i pepp- och snackstadiet. Men den här gången blev det faktiskt av; mycket tack vare att Dregen var så taggad. Allt gick fort, det var typ: ”nästa helg kör vi”, och sen var vi igång.”

Att bandet samarbetar med andra artister är inget nytt. Senaste skivan gästades av jazzgitarristen Andreas Hourdakis, Emma “Emmon” Nyhlen och Patrik Arve. Tidigare har bland annat Dolf De Borst från Hellacopters och The Datsuns och Tess De La Cour från Memoria dykt upp på bandets skivor.

Linjen som fört mig och Fred till hotellbaren på Scandic Malmen den här kvällen börjar bara några hundra meter härifrån för Fred.  Själv var jag mitt uppe i småbarnsår i en annan stad och missade det mesta av vad som rörde sig i huvudstadens rockliv, så min linje är en annan, men just på Södermalm i Stockholm tog historien om Satan Takes A Holiday sin början för två decennier sedan.

“Jag och Johannes hade ett ställe på Bondegatan som hette Louie Louie. Första året var det lite av allt. Jag tror att vi öppnade 2005. Tanken var egentligen att starta en skivbutik, men precis då dog hela det formatet – det fanns liksom inget fysiskt medium kvar som gick att sälja. Men så hittade vi en hörnlokal på Söder med kaférättigheter, och det slutade med att vi gjorde ett kombinerat kafé och skivbutik. Vi samarbetade också med några som målade väggarna med street art och designade egna kläder som de sålde där – allt från finska tracksuits till helt knäppa plagg. Det var verkligen SoFo gånger hundra.

Vi var båda musiker, men ungefär ett år senare hade båda våra huvudband lagts ner, och vi började känna oss rastlösa. Vi lyssnade hela tiden på musik där i butiken – vi var helt inne på The Cramps och Sonics, och kom fram till att vi borde starta ett sånt band själva. Bara för skojs skull. Det fanns verkligen inga ambitioner i början. Men jag måste ändå säga att det här var det första bandet jag varit med i där saker faktiskt började hända rätt snabbt. Så fort vi hade några spelningar bokade fanns det ett intresse från folk. Vi behövde inte tjata oss till någonting, det rullade bara på av sig självt.”

Ja, det är precis den bilden jag har också, att det blev en hype direkt. Det gick inte riktigt att sätta en tydlig etikett på er, men samtidigt fanns det en förankring i musikhistorien som folk kunde känna igen och uppskatta. Det var inte bara ännu en Hellacopters- eller Backyard Babies-klon, utan ni gjorde något eget. 

“För mig handlade det också om känslan av att för första gången göra något helt utan ambition. Jag var ju rätt gammal då, typ 27, och tänkte bara: ‘Nu gör vi det här. Vi startar ett band som man kan spela i även när man är gubbe’. Det var faktiskt precis så vi sa från början – att vi skulle spela gubbrock. Och på sätt och vis är det ju fortfarande det vi håller på med: att försöka åldras med värdighet, helt enkelt. 

När vi startade bandet var vår grundinställning faktiskt att det inte skulle bli för bra. I början var jag nästan lite för duktig på att sjunga, så jag tonade ner det med flit. Det var till och med en fördel att jag knappt kunde spela gitarr; det blev som ett slags naturligt stöd för hela grejen att det inte skulle vara så ambitiöst. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Nu har hamnat i ett mellanläge; någonstans mellan hobby och något mer seriöst. Vi har skivbolag som ger ut våra plattor och folk som vill att vi ska komma och spela, men vi lever kanske inte direkt på musiken. Det är ett slags balansläge vi trivs i.”

Rockfabrikens Erik Rosenberg och Fred Burman

Jag har alltid känt att vi som skriver är mycket mer besatta av att sätta etiketter på saker än vad ni som spelar är. Med det sagt är det verkligen svårt att placera er i ett fack. Man tänker: ”Vad är det här egentligen?” Det låter som något man känner igen, men samtidigt som något helt annat. Ibland dyker det upp något som påminner om Henry Fiat’s Open Sore, och i nästa låt hör man spår av Royal Republic. Det är kul att höra hur olika influenser smyger sig in i musiken. Samtidigt finns det ingen tvekan för mig om att ni mer än något annat är ett rockband. Att det ibland drar åt pop, elektro eller andra håll gör det bara mer spännande.

“Ja, det är faktiskt frustrerande både för bokare och för PR-människor. Det är svårt att riktigt säga vad vi är. Visst, vi har spelat på Sweden Rock, men vi är inte tillräckligt hårdrock för att passa in där fullt ut. Samtidigt är vi inte tillräckligt punk för att platsa på en renodlad punkfestival. Vi hamnar alltid lite vid sidan av, som en outlier, oavsett vilken festival det handlar om. Man kan ju absolut se det som något positivt att vi är svåra att placera; men ur ett kommersiellt perspektiv gör det det hela ganska krångligt. Vi vet ju att om vi satte oss ner och hade ett marknadsmöte där vi pekade ut en låt och sa: ”Det här är soundet vi kör på framöver”, så skulle det säkert bli mycket enklare. Det skulle vara lättare att boka oss, lättare att veta vilka tidningar man ska vända sig till. Men ärligt talat skulle det ju inte vara särskilt kul.”

Dessutom har ni ju ändå ett tydligt sound. Jag gillar verkligen att när man lyssnar på er, så hör man direkt att det är en Satan Takes A Holiday-låt, samtidigt som ni har en stor bredd i det ni gör. Det är inte som med till exempel AC/DC, där det finns en strikt mall för hur en låt ska vara.

”I början, de första två–tre albumen, höll vi oss åtminstone inom ramarna för vår sättning. Men sen har jag blivit lite otålig. Jag kan känna typ: Hade det inte varit coolt med en synt på den här låten? Och då spårar det ibland ur. Speciellt med Satanism sa vi att vi inte skulle ha några regler. Jag känner mig för gammal för att hålla på med sånt – vem tjänar det? Ta ‘Feel My Love’ till exempel. Då tänkte jag att det här borde vara en rock-teknolåt med teknosynt. Jag vill att det ska vara så. Sen blev frågan istället om låten skulle vara med eller inte, och om det skulle bli fel för plattan. Men samtidigt ville jag inte ändra på låten.”

Handlar det mer om hur en låt passar ihop med resten av spåren på skivan, snarare än att den känns för långt bort från Satan-soundet?

“Ja, det kan nog vara så. Det har varit lite som en ballong som hela tiden stretchar och blir större. Vi började ju introducera lite analoga syntar redan på förra plattan, på ett par låtar, och nu har vi tagit det ett steg längre. Jag ska inte säga att vi kommer dra tillbaka i nästa projekt, för det vi håller på med nu – och som vi börjar släppa om ungefär en månad – är en coverplatta. 

Vi har spelat in tio covers, och vårt krav till skivbolaget var att vi vill släppa varje låt som singel först, och sedan samla dem till en platta. Vi vill att varje låt ska få sin stund i solen. Och det är verkligen blandat. Vi har till exempel gjort en Ramones-låt, riktigt punkig, som låter mycket som tidiga Satan Takes A Holiday. Men vi har också gjort en cover på Charli XCX – och då får det låta så. Det får sticka iväg lite åt olika håll. Där ville vi använda synthar, och… ja, du vet.

Det var faktiskt vår grundtanke från början när vi startade bandet – att vi skulle vara som ett slags The Cramps som mest spelade covers. Men det spårade ur ganska snabbt, eftersom vi upptäckte hur kul det var att skriva eget material. Jag tror vi hade tre covers på första skivan. Sedan dess har jag nästan gått runt med lite dåligt samvete över att vi inte höll oss till den där ursprungsidén.

Vi har gjort någon enstaka cover genom åren, som en Ebba-låt, men det har mest varit i samband med att vi blivit tillfrågade att vara med i något samarbete. Det har liksom gnagt lite under ytan hela tiden. Så nu tar vi igen det – vi fokuserar helt på covers, lite som en palette cleanser för att ladda om inför nästa projekt och känna efter vad som känns rätt.

Den här gången är det mycket punkigare låtar, vilket vi inte har spelat så mycket av på senare tid. Det har varit riktigt roligt att repa in dem. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag är ingen monstergitarrist direkt, så det har varit kul att få kämpa lite och försöka hänga med.”

Det finns ju den där klyschan om när George Harrison skrev ‘While My Guitar Gently Weeps’ och de fick ringa in Eric Clapton för att faktiskt kunna spela låten som de ville ha den. Är det lite samma för dig, eller skriver du utifrån vad du själv faktiskt kan spela?

“En del låtidéer kommer från riff som vi bara skjuter från höften med i replokalen, där vi liksom jammar fram något som känns rätt i stunden. Men sen jobbar vi också mycket med min vän och låtskrivarpartner, Alexander Idfalk. 

Ungefär hälften av låtarna kommer från replokalen. Det är mycket känsla och spontanitet där, så många låtar föds på det sättet. Men samtidigt tror jag att det blir lite speciellt eftersom jag både spelar gitarr och sjunger, plus att jag ska tänka på texten också. I replokalen blir det därför ofta ganska skissartade versioner. Det är egentligen inte förrän vi tar med låten till studion och jobbar med Alexander som den blir mer förfinad och alla kan säga: ‘Det där blev bra.’ 

Hur fungerar själva bandet och er process? Hur demokratiska är ni som band egentligen; blir det mycket diskussioner och meningsskiljaktigheter, eller brukar ni landa ganska snabbt i beslut?

Vi jobbar helt enkelt inte klart saker i repan, och det är nog lite mitt fel. Jag har för mycket att tänka på samtidigt och har svårt att hålla fokus. Ofta fastnar jag antingen i att spela något jag gillar eller så släpper vi det tills vidare, eftersom jag plötsligt kommer på något annat jag måste göra. Jag fattar inte hur vissa bandledare gör – de står där med gitarren och skriver låtarna samtidigt. Jag har bara inte den kapaciteten.

Alexander är verkligen vår fjärde medlem rent kreativt, och han är otroligt skicklig på att spela. Han brukar snygga till mina eller Johannes riff, göra dem mer spännande gitarrmässigt. Och sen får jag jaga efter och lära mig spela det han har gjort. Det gör att jag hela tiden utvecklas. Visst, det skulle säkert låta lite mer proffsigt om någon annan spelade in det där och då, men jag tycker att det är en rolig process.”

“Vi har alltid stångat en hel del. I grunden är vi ändå ett demokratiskt band. Men jag tror att eftersom jag lägger ner väldigt mycket energi i bandet så finns det en respekt från de andra för det. Det blir lite så att när jag verkligen har kämpat för något, så låter de det passera. Båda två har ju sina gränser, och när de passeras kan det verkligen hetta till. Men samtidigt är vi väldigt tydliga med en sak: vi spelar inte en låt som någon i bandet tycker är dålig.”

Har den kreativa processen förändrats med tiden, eller skriver du låtar på samma sätt som du gjorde för tjugo år sedan?

“I början var det mycket mer spontant; jag skulle nog säga att åtminstone 80 procent av låtarna kom från att Johannes drog fram ett riff, och sen gick vi bara på känsla. Men jag tycker också att det gjorde att de första två skivorna kanske innehåller några låtar som känns lite ofärdiga. Det är i alla fall min åsikt, även om jag vet att många vurmar för just de tidiga albumen. Jag håller helt med om att det finns några riktiga Satan-klassiker där, men i efterhand hade jag nog gärna tagit lite mer tid och tänkt igenom vissa låtar lite noggrannare.”

Det där med vurmandet för tidiga grejer och att vara med från dag ett. Jag tror att du och jag är ungefär samma generation, och när vi var i 20-årsåldern, typ på 90-talet, var punk- och rockscenen mycket mer fokuserad på att vara creddig. Det var en grej att alltid säga att första plattan var bäst, nästan oavsett hur bandets utveckling såg ut. Jag vet inte om det är vi som har blivit äldre eller om något faktiskt har förändrats, men jag upplever inte att det är så längre. Tvärtom känns det som att många band jag har följt snarare har blivit bättre och bättre med åren, och att fler faktiskt uppskattar den utvecklingen idag.

“Ja, det är nog sant; jag tror inte heller att det är riktigt så längre. Men samtidigt kan jag respektera att vi har förändrats en hel del genom åren.  Ibland, när jag sätter ihop en setlist och ska avsluta med två låtar från första skivan, blir jag nästan förvånad och tänker: ”Åh jävlar, var kom den där energin ifrån?” Jag gillar att blanda upp det ordentligt; att slänga in en tidig, direkt pangare mitt i setet, och sen ta oss tid att spela något lite mer komplext direkt efter. Det skapar en annan dynamik, tycker jag.”

Har din spelglädje och glädjen till bandet funnits hela tiden?

“Det har absolut svajat med glädjen ibland. Under ett par år kände jag att det kostade för mycket; bandet tog väldigt mycket energi från mig. Det var nästan som en identitetskris som låg och gnagde under flera år. Men jag måste säga att pandemin faktiskt hjälpte mig att inse hur mycket jag saknade det – att vara ute och spela. Vi slog ner på tempot, som många andra gjorde då, och det fick mig att känna mig mer tillfreds med var vi är idag.

Jag tror att jag har insett att jag är en av de där eldsjälarna som bara måste få spela. Det måste inte alltid finnas ett nästa steg. Visst, det är alltid kul om något händer, som att få en bra spelning med fint gage, eller om en låt plötsligt sticker iväg på Spotify. Sådant är ju svinkul, men det är inte avgörande för mig längre. Jag kommer att fortsätta ändå, oavsett om det händer något stort eller inte.”

Finns det någon specifik grej som du har kvar på din bucket list? Något som du verkligen vill göra men ännu inte har gjort, oavsett om det handlar om Satan Takes A Holiday, ditt eget musicerande eller något personligt som musiker?

“Det finns absolut massor kvar som jag vill göra. Jag har musik inom mig som jag vill skriva och ge ut i andra stilar, så jag börjar nog inse att jag måste förgrena mig lite istället för att försöka pressa in Satan Takes A Holiday i alla genrer. Sen finns det ju platser vi fortfarande inte spelat på. Jag har till exempel aldrig varit i Japan eller i USA. Det skulle vara skitkul, åtminstone i teorin. Även om jag inte är helt säker på hur kul det faktiskt är att turnera i USA just nu. Men som idé är det spännande. Vi har ju aldrig riktigt satsat på eller lanserat oss i de där territorierna. Samtidigt vet vi att det finns folk som lyssnar där. Vi får regelbundet meddelanden från exempelvis Mexiko om när vi ska komma dit, men det är ju inte så enkelt. Det räcker inte med att en person köper biljett, utan det är en hel apparat bakom som måste klaffa. Det handlar mycket om tillfälligheter. 

Jag har nog aldrig varit den som är särskilt snabb eller strategisk när det gäller sånt där. Jag har aldrig haft inställningen: ”Nu ska jag uppnå det här,” eller ”Nu ska jag lära känna den här personen för att få något att hända.” Vi har snarare jobbat mer spontant. Typ: ”Nu på hösten vore det kul att göra en sån här skiva” eller ”Det vore roligt med en sån här video. Och jag tror att det är just den kreativa kärnan som alltid har varit drivkraften.”

Skulle du, eller vågar du, gissa i vilken riktning det drar när ni väl sätter er för att skriva eller sätta ihop en ny studioskiva efter det här?

“Jag tror att vi trivs ganska bra med hur vi har jobbat kring den här coverplattan. Vi har liksom flyttat Alexander från att vara vår låtskrivarpartner och producent till att mer eller mindre bli vår fulltidsproducent. Han spelar in oss, mixar – ja, han gör i princip allt tillsammans med oss nu. Vi har ju inte släppt plattan ännu och fått responsen, men känslan är väldigt bra. Så jag kan absolut tänka mig att vi fortsätter i den riktningen. Musikaliskt kommer det nog inte vara jättelångt ifrån coverplattan heller. Samtidigt tror jag att vi kanske saknar lite av det där enklare och stökigare gamla Satan-soundet, faktiskt. Men vi kommer nog alltid ha med några mörkare, mer syntiga låtar också – det har liksom blivit en del av vårt uttryck.”

Vårt samtal glider vidare in på återväxten för den svenska rockscenen, och vidare mot vår egen musik i ungdomen. Samtalet glider sedan vidare in i nittiotalet, och de ofta brokiga musiklandskapen man försökte orientera sig i under de åren. Om hur snabbt musiken man var kär i kunde gå från cool till töntig i den värld man navigerade genom; och hur grungen kom och påverkade allt.

Jag måste erkänna att jag hatar grunge. Jag spyr verkligen på grunge – det funkar inte alls för mig. Nirvana är väl okej, men resten? Nej, det går bara inte.

“Jag önskar nästan att det var så för mig också, men… nej, det var inte riktigt fallet. Det fanns ändå en period där jag fastnade för en del av det; typ en platta från Pearl Jam och lite Alice in Chains och Soundgarden. Men det gick över ganska snabbt. Det låg liksom och sladdade lite där i bakgrunden, och sen kom en period då jag lyssnade på band som Counting Crows i ett halvår. Men idag ser jag inte riktigt på det på samma sätt. Jag skyddar liksom inte de där musikvalen längre. Men jag har nog varit mycket av en genresurfare.”

Avslutningvis, Vad vill du rekommendera?

“Jag kan ju nämna några influenser i alla fall. Förutom The Cramps, som verkligen satte igång oss, var Henry Fiat’s Open Sore en stor inspiration. Vi var så stora fans att jag blev helt svettig när jag såg några av dem på Debaser Slussen en kväll. Det slutade faktiskt med att Stefan Brändström, som spelade gitarr i bandet, producerade tre av våra plattor. Det var väldigt mäktigt. Jag brukar alltid tipsa folk om att lyssna på dem.

Personligen lyssnar jag ofta på musik som inte alls är lika stökig. Jag dras mycket till kvinnliga artister. Det finns till exempel ett band som heter Haim som jag lyssnar mycket på. Jag har en spellista som jag kallar Mina tjejer, och där finns bland andra Haim, Sharon Van Etten, Christine and the Queens, Susanne Sundfør och Charli XCX. Du vet, det är mindre skrik och vrål – mer egensinniga och unika uttryck.”

En timme i Fred Burmans sällskap går snabbt. Det finns något avväpnande i hans sätt att tala om skapande och rock’n’roll. Kanske en slags grundad närhet till det han gör? Kanske handlar det om att han känns så vanlig? Och det menar jag i bästa möjliga bemärkelse. Inget poserande, ingen tillgjord attityd. Bara en person som på fullt allvar bryr sig om musik.

Drivkraften tycks inte vara att jaga nästa stora genombrott, utan snarare att göra något som känns meningsfullt här och nu. Och just i den inställningen, och i bandets genreöverskridande uttryck,  finns kanske nyckeln till varför Satan Takes A Holiday borde nå ut längre än de gör. Deras musik rymmer något för fler än bara de redan invigda. Den kan tala till oss som har rocken närmast hjärtat, men också till dem vars musikaliska hem ligger någon annanstans; i popen eller på dansgolvet. Oavsett vilket ser jag verkligen fram emot att höra vad de kommer med härnäst, oavsett om det är covers, studioskivor eller något helt annat.

Efter intervjun har jag fått möjlighet att lyssna på en handfull av låtarna från den kommande coverskivan, och det låter både lekfullt, spännande och framför allt riktigt bra. Inom kort kommer låtarna att börja släppas, en i taget, och jag ser väldigt mycket fram emot att höra resten av det som spelats in. Jag är efter mitt och Freds samtal än mer övertygad om att Satan Takes A Holiday kommer att fortsätta utvecklas, förvåna och kännas relevanta även i kommande kapitel i bandets resa.

TEXT: Erik Rosenberg
FOTO: Therése Billing (intervjufoton), Linda Florin (pressfoto Bandbild)