Jag har aldrig haft någon riktig relation till vare sig Patrik Wirén eller till Misery Loves Co, med vilka han byggde sig respekt i rockvärlden. För mig har det hittills helt ärligt bara varit namn. Varken bu eller bä. Men det här, det är så orimligt jävla bra att jag skäms en smula för att jag inte tagit till mig det Wirén gjort tidigare.
Singeln Känslan av att vara på väg är ljudet av att köra bil långt genom ett nattligt Sverige. De där timmarna då vägen aldrig tar slut, när man nästan glömmer att det finns ett mål framför en. Eller ens en tid. Ljusa sommarnätter. Stillastående skogar. Tankar som drar iväg långt före bilen. När man skriksjunger med i en refräng. Musikaliskt rör sig ‘Känslan av att vara på väg’ någonstans mellan postpunk och rak rock på svenska. Det är ett fantastiskt driv i botten som lyfter fram en melodi som jag omöjligen kan värja mig från. En röst som berättar historier för mig. Som tar mig med på en resa där målet inte är speciellt viktigt.
Allt här är bekant, utan att kännas gjort någon enda gång. Wirén lutar sig mot en svensk rocktradition utan att på något sätt bli en förutsägbar del av den. Någon sorts punkig landsvägscountry. Det känns meningslöst att stapla referenser för när jag landar i något bekant är Wirre redan vidare på väg framåt.
Det handlar inte om att det låter originellt, utan om att det låter fullkomligt rätt. Som om varje del har prövats mot känslan och inget har fått vara kvar utan skäl. När det är så här välgjort, så spelar det ingen roll hur välkända byggstenarna är. Det är som att Patrik Wirén visar den svenska rocktraditionen hur det ska låta. Som ett facit.
Jag vill inte kalla Wirre för ett soloprojekt, för här kompas Patrik Wirén av en fantastiskt band i form av Lastkaj 14:s Kapten Grå på gitarr, Andreas Lundhäll på bas och tidigare bandkompisen från Misery Loves Co, Olle Dahstedt på trummor. Och så sången, Patrik Wiréns leverans i de vackra texterna, som lägger ännu ett lager på något som redan är monumentalt bra. Något i det får mig att tänka på Jeffrey Lee Pierce och The Gun Club, fast det går fortare. Det är kanske inte logiskt att jämföra, men känslan finns där. En inre rörelse. En rastlöshet. En förmåga att föda känslor ur konsten.
Jag älskar det här. Både för att det helt enkelt är riktigt jävla bra, men också för att det slår an någonting jag inte kan förklara. Vemod. Rörelse. Tryck. Hastighet. Det är någon sorts romantisk eskapism för oss som inte vill bli gamla, men som vet att vi redan börjat gå den vägen.
TEXT: Erik Rosenberg
FOTO: Anna Ledin Wirén
Rockfabriken 
Lämna en kommentar