Om någon skulle be mig nämna ett svenskt rockband som förtjänar att vara större än de är skulle jag utan större fundering säga Highride. De har förvisso ”bara” släppt två album på 13 år, men bägge dessa är fullmatade med riktigt briljant rock’n’roll, och både bandets sound och sångaren Peter Waljus röst är exakt min påse te. Punkig Rock’n’roll i samma tradition som Backyard Babies och Social Distortion anno millenieskifte.
Jag bidrar mer än gärna till att sprida ordet om Highrides musik, och då känns det – i väntan på att ett nytt album ska komma – rimligt att prata om det senaste som släppts. Tolkningen av Ebba Gröns Flyktsoda.
Det ska sägas att det här är ett Highride i en annan sättning från de två album som släppts (som även de var medlemsmässigt skiljda från varandra). Peter Waljus, sångare och drivande kraft bakom både bandet och den här inspelningen, är den ende som figurerat i allt Highride gjort. Men här har han även med sig Mille Lithander, Highrides gitarrist sedan ett antal år tillbaka. Istället för resten av Highride kompletteras de här av basisten Freddan Hiitomaa, välkänd från Sister, samt Robin Nilsson, trummisen från Crazy Lixx och The Cruel Intentions.
Åter till låten. Att ge sig på att göra en cover på Ebba Grön är inte bara att spela en låt. Det är att bära hand på en av svensk rockmusiks mest heliga kor. Det är att be om att få springa gatlopp mellan rockscenens alla puritaner.
Peter Waljus nöjde sig inte där; av Ebbas låtar valde han just Flyktsoda. Konsensus kring det ikoniska öppningsspåret från Ebbas självbetitlade tredje och sista album är i mångt och mycket att det är fullkomligt. En perfekt punklåt.
Till detta ska läggas att jag ofta tycker att punkcovers allt som oftast är rätt överflödiga. Det blir mest uppsnabbade och statiska versioner av originallåten. Praktexemplet för mig här är Me First & The Gimme Gimmes, som gjort just speedade covers till affärsidé. Och för mig ger det väldigt lite.
Men med det sagt är det här något annat. Jag föredrar ordet tolkning framför cover. Att omfamna något och göra det till sitt utan att förlora själen i ursprunget. Mina tankar dras till Hellacopters monumentala version av Nationalteaterns Sent en lördagskväll, eller Lords of Altamonts tolkning av Dead Boys Ain’t It Fun. Förmågan att göra något annat fantastiskt av något som redan är fantastiskt.
Det finns ett slags respekt i hur Waljus och hans vänner närmar sig Flyktsoda. Det är både hårt och punkigt, men med lika mycket dynamik som i originalet, och fast rotad i rock’n’roll. Allt tack vare en kvartett som är lika mycket svinbra musiker som rockers i själ och hjärta. Det låter som fyra personer som inte försöker låta som Ebba Grön, utan som sig själva tolkandes Ebba Grön. Waljus levererar texten med både kärlek och frustration, och med ett samtida sound som länkar ihop Highrides ljudbild med Ebbas själ.
Det är Flyktsoda som den skulle kunna ha låtit om Ebba spelat in den idag, med andra verktyg. Det här inte bara en av de bästa svenska rock-covers som gjorts; Ebbas punkanthem i Highrides tappning är en briljant hyllning till en av den svenska rockens riktigt stora låtar.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar