Big Fish tillbaka med ny skiva: ”Vi har landat i ett sound som har hittat sig själv”

Efter mer än två decennier i dvala är Big Fish tillbaka med ny energi. Jag träffade David Giese och Arvid Eriksson på ett fik i Stockholm för ett samtal om återföreningen, vägen tillbaka till scenen och arbetet med den nya skivan Fyra liter stoft. 

Det är en fin sommardag i Stockholm när jag slår mig ner på ett fik tillsammans med David Giese och Arvid Eriksson, sångare och gitarrist i Big Fish. Tillsammans med Tomas Rudström (multiinstrumentalist) och Andreas Iverhed (bas) är de bandet som en gång i tiden bröt ny mark på den svenska punkscenen med sin särpräglade blandning av influenser. Nu är de återigen aktuella efter att först ha återförenats och nu är i färd med att släppa ett nytt album.

Big Fish är inte ett band som följt några enkla mallar. Deras musik har alltid balanserat på gränsen mellan punk, folkmusik, industri och metal, samtidigt som de har stått stadigt i sin egen särart. Med klassiska album som Vargvinter och Sånger ur sten blev de en självklar del av den svenska punkcenen under 90-talet. Efter så många års tystnad kändes återkomsten nästan osannolik, men för de som minns bandet från deras glansdagar är det snarare en självklarhet att Big Fish aldrig riktigt var färdiga.

På fiket blir det snabbt tydligt att både David och Arvid ser på återföreningen med en blandning av glädje, nyfikenhet och en viss förvåning över hur naturligt allt ändå har fallit på plats. Men det är under nya förutsättningar, inte bara för att Big Fish blivit nästan trettio år äldre, bildat familjer och skaffat sig andra åtaganden. Arvid bor sedan många år tillbaka i Nya Zeeland. 

ARVID: “Jag var nitton år, det var 1996, när jag flyttade till London för att vidga vyerna och se vad som kunde hända där. Planen var att börja studera, och jag blev omedelbart förälskad i staden. Jag kände direkt att här måste jag bo ett tag, det var helt fantastiskt. Jag kom in på filmprogrammet vid London College of Printing, som det hette då, och studerade där i fyra år. Därefter började jag arbeta med TV, främst inom TV-promotion.

År 2008 flyttade jag till Nya Zeeland utan att känna någon. En bekant från London hjälpte mig att få jobb på Māori TV, urfolkens egen kanal. Det var en fantastisk upplevelse att få komma in i det sammanhanget och den miljön, och jag fick många nära vänner där. Senare började jag arbeta mer mot reklambyråer och direkt med företag, men jag har fortsatt att uppskatta både film och fotografering. I dag driver jag företaget Untold Projects tillsammans med min kompanjon Nigel, som är producent. Vi arbetar främst med film, men även med stillbilder.

För mig handlar det alltid om den personliga relationen. Att skapa en kontakt och låta den bli själva bilden. Det har alltid varit viktigt för mig att relatera till människor och samtala om livet.

Jag sitter där nere och arbetar lite vid sidan av och har många vänner som är musiker, så vi får se vart det leder. Som förälder blir det inte mycket tid över, men nu när barnen börjar bli äldre kanske det finns mer tid framöver. Det skulle vara roligt att göra mer, och framför allt att göra mer med Big Fish. Det är verkligen roligt.”

Har musiken funnits med dig hela tiden även om det inte alltid har handlat om just Big Fish?

ARVID:  “Det där är intressant, för jag har faktiskt bara spelat i ett band i hela mitt liv, och det är Big Fish. Musiken har absolut funnits med, men jag har inte spelat i andra band. Däremot har jag alltid haft kontakt med resten av bandet.

Det är fint, för vi har lyckats skapa ett fantastiskt och rikt samarbete på många olika sätt och via olika kanaler, trots att vi geografiskt sett befinner oss långt ifrån varandra. En sak jag har tänkt på är att jag skulle vilja vara mer aktiv tidigt i skapandeprocessen och komma med fler idéer. På de senaste skivorna har det blivit så att jag kommit in senare i processen från Nya Zeeland. Sedan har vi repat när jag varit i Sverige och skissat i studion, och det har fungerat väldigt bra. Vissa tagningar är till och med med på den senaste plattan.

Det är fantastiskt hur skapandeprocessen fungerar i det här bandet. Det var otroligt när vi gick in i replokalen, var där i fem timmar och kom ut med ungefär tretton låtar. Vi hade en idé, testade om det gick att spela på ett visst sätt, jag spelade in, nästa idé kom, och så fortsatte det bara. Just den biten är svår att återskapa om man inte är i rummet. Inför framtida material skulle jag gärna vilja pusha mig själv mer där nere och få fram fler skisser, en melodi här, ett litet plink där, och sedan försöka baka in det.

Vi har redan arbetsflöden som fungerar bra. Vi delar filer på ett fantastiskt sätt, med flerkanalsprojekt och effekter som jag kan gå in i, lägga till saker i och sedan skicka tillbaka. Då kan du ta upp det, tycka att det är coolt, vrida om det lite, lägga på något mer och på så sätt blir det en kreativ process fram och tillbaka.”

Fr v: Arvid Eriksson, Tomas Rudström, David Giese och Andreas Iverhed. FOTO: Privat

Återföreningen var väl från början tänkt som något tillfälligt. Stämmer det att planen ursprungligen bara var att göra några enstaka spelningar?

DAVID: “Det var 2010 när en kille från en motorcykelklubb i Kungsör som heter Anfall ringde och berättade att de skulle fira 40-årsjubileum. Det enda de önskade var att få se Big Fish stå på scen. De spelade våra CD-skivor hela tiden där, sa han. Vid den tidpunkten var bandet helt vilande, inget var aktivt alls. 

Själv var jag djupt upptagen med annat: Joxaren, Moder Jords Massiva, klubbspelningar, balkangrejer och diverse projekt. Men just det här erbjudandet kändes omöjligt att tacka nej till. De lovade oss en bra speltid på stora scenen, så jag satte mig ner och började sampla in alla gamla ljud igen.

Jag hittade original-DAT-banden vi använt när vi härjade runt på skrotar och inspelningar. Där fanns ljuden som rasade, introt, och loopen från Fritt för vinden. Men allt var borta i övrigt – och eftersom vi är ett samplebaserat band behövde materialet återskapas från grunden. Man kunde inte bara ta det från originalbanden, för allt var digitalt och inspelat i ett ADAT-system där synksignalen gick till samplers och sedan in i mixerbordet, som i sin tur mixades ned till en master. Det fanns alltså inga multikanalprojekt, eftersom det här var före hårddiskinspelning. I den förra studion använde vi dessutom en tvåtums digital bandare från 80-talet. Allt fick därför göras om. Jag gick in i ett maniskt läge och satt i flera veckor, samplade in allt och programmerade det i en MPC2000. Det är också en äldre maskin, men ändå nyare än den vi hade på 90-talet , och den var sedan länge borta.

När allt var klart återstod bara att repa ihop materialet och spela gigget. Men det visade sig att nästan ingen egentligen lyssnade. På sådana klubbfester sitter folk vid sina lägerplatser och hänger, medan scenen mest blir en kuliss. Rockmusiken förvandlades i princip till loungemusik. De bandskolkade helt enkelt.”

ARVID: “Alla var väldigt nöjda över att vi var där. Vi gick runt och pratade med en massa hårda typer som sa att det var fantastiskt kul och riktigt bra. Men det stannade vid just det tillfället; en engångsgrej utan några planer på något mer.”

DAVID: “I retrospekt gick det ganska svajigt. Vi lyckades nätt och jämnt ta oss igenom låtarna, och ändå spelade vi ett set på runt arton låtar. Det fanns egentligen inget att luta sig mot, men vi gjorde det ändå. Ett eller två år senare var det dags för Birdnests 30-årsjubileum. Då hade vi redan allt material på plats, och Per Granberg [Charta 77 / Birdnest Records] ringde och frågade om vi kunde tänka oss att spela fyra låtar på jubileet.”

ARVID: ”Det var en massa band där och vi fick tjugo minuter, fyra låtar. Vi hade en bra tid runt klockan tio på kvällen. Det hade spelat flera band före oss och några efter också, men när vi gick på blev det helt bananas. Stället var fullpackat och alla kunde texterna. Det var många unga i publiken, och det kändes inte nostalgiskt utan relevant, både för oss och för dem. Folk stagedivade, det var tätt framför scenen och allt fungerade perfekt. Det var riktigt kul, och då kände man att det här var på riktigt.”

DAVID: ”Sedan gjorde vi några fler sådana spelningar, och jag tyckte det var fantastiskt att få möjligheten att ta en fast lane tillbaka till ungdomen emellanåt. Att spela de gamla låtarna och försvinna in i det där igen. Vi körde på Katalin 2016 och på Truckstop Alaska året efter.”

ARVID: ”Katalin var en vändpunkt. Det var första gången jag kände att vi verkligen repade in låtarna ordentligt. Det var inget exklusivt event, utan ett riktigt gig med biljettförsäljning – ett Big Fish-gig på Katalin i Uppsala, där vi kommer ifrån. Vi sålde slut på alla 500 biljetter, och det var fullt utanför också. Allt gick riktigt bra eftersom vi hade repat grundligt och tagit det på allvar på alla nivåer. Vi hade dessutom väldigt tekniskt specifika förberedelser, och allt fungerade som det skulle.”

DAVID: ”Truckstop Alaska på Hisingen i Göteborg var ett otroligt coolt ställe, som tyvärr lades ner senare. Vi kände direkt att det här var för bra för att vi inte skulle spela där, så vi bestämde oss för att fixa ett gig. Tomas ringde dit, och tjejen som svarade visade sig vara ett gammalt fan. Hon sa direkt att det skulle ordna sig, att vi bara skulle komma dit.

Publiken bestod till stor del av unga människor, och efteråt kom flera fram till merchen och frågade: ‘När släpper ni nästa platta? När spelar ni nästa gång?’ Jag svarade: ‘Mannen, vi finns inte. Vi är inte ett riktigt band. Vi höll på på 90-talet.’ De blev förvånade: ‘Jaha, jag trodde att ni…’

På vägen hem sa Andreas: ‘Vad är vi egentligen? Vad håller vi på med? Är vi bara en rullande nostalgishow? För det vill jag inte vara med om. Vi måste visa våra fans att det här är på riktigt.'”

Fr v: Arvid Eriksson, David Giese, Tomas Rudström och Andreas Iverhed. FOTO: Frans Rudström

Var det självklart för alla att vara med när ni drog igång återföreningen, eller fanns det någon tvekan i början innan ni bestämde er fullt ut?

DAVID: ”Det kändes som en självklarhet att du skulle vara med, Arvid. De första åren var det verkligen ‘Arvid eller inget’. Sedan blev det så småningom att vi luckrade upp det där.”

ARVID ”Ja, men det växte till något större och mer komplext. Det är lätt att säga ‘Arvid eller inget’ när jag bor där borta och bandet inte är så aktivt eller stort. Men nu har det verkligen fyllts ut i alla möjliga dimensioner, och då blir det mer komplext. Samtidigt är det fantastiskt fint att vi är bästa vänner. Det är otroligt coolt att få ha det uttrycket och att få vara Big Fish.”

DAVID: ”När vi skulle dra igång igen och börja spela in nytt material berättade vår trummis Anders [Stub] att han inte kunde vara med eftersom han precis hade fått barn. Han hade varit en självklar del av bandet under alla återföreningsspelningar – Katalin, Truckstop och de andra – och dessutom fortsatt spela i flera danska psykedeliska band, gett ut plattor i eget namn och turnerat, bland annat på Psychefestivalen på Sardinien. Han hade hela tiden varit aktiv på rockscenen, men nu hade han slagit sig till ro, flyttat ut på landet och skulle bli pappa. Då kände han helt enkelt att det inte gick längre. Han stod också för mycket av hårdrocksnerven i bandet genom sitt spel, så det blev ett tomrum.

Vi hade ett möte på stationen i Uppsala, och diskuterade frågan om trummis. Ska vi rekrytera någon? Sätta ut en annons? Kanske en kvinnlig trummis? Vi är ju så jävla tråkiga, bara en massa svenska medelålders män. Vi borde ta in någon helt annan person och blanda upp bandet.’ Det var en väg att gå, och jag hade faktiskt kollat runt på olika trummisar. 

Men sedan sa Andreas: ‘Men vafan, vi är ju ett syntband. Vi behöver inte ha en trummis. Vi går tillbaka till originalet. Trummaskin, kanske kontrabas, mer icke-rockigt, antirockigt. Då blir vi ett experimentellt band igen.’ Och plötsligt kändes det helt självklart.

Sen tog vi in Martin Sörbom, som spelade på Dans mot tiden, som livetrummis. Han har ett helt annat sätt att spela och en annan energi än Anders, och det fungerar jättebra. Men det är fortfarande bara vi fyra som är Big Fish. Martin och Erik är live-medlemmar, och vi har valt att hålla det så. Mycket för att vi egentligen är en originalkonstellation.”

Erik Ullvin, känd från bland annat Gatuplan och Halva mänskligheten, har anslutit som livegitarrist i bandet för att avlasta Arvid när han inte kan medverka på grund av sitt boende i Nya Zeeland. Kan ni berätta lite om hur den lösningen kom till och hur den fungerar i praktiken.

ARVID: ”Det fungerar väldigt bra. Jag vill inte vara den som bromsar bandet, så det var en lättnad när Erik kunde kliva in. Vi kände honom sedan tidigare eftersom han varit studiotekniker i Köping, så det föll sig naturligt.

Det är skönt att jag inte är den som hindrar bandet från att spela live, och samtidigt känns det fint att fortfarande kunna vara delaktig. Det är roligt att vara här idag, men också fantastiskt att jag har hittat ett arbetssätt över kontinenterna där jag kan spela in och bidra till arrangemangen.”

DAVID: ”Per Granberg försökte matcha ihop oss med Erik redan när vi spelade in förra plattan, Kalla Döda Drömmar. Den spelades in i Köping på deras högkvarter, som senare brann ner. Erik var då heltidsanställd på Birdnest, och eftersom Granberg hade erbjudit oss att spela in gratis ingick det även att Erik fungerade som vår inspelningstekniker, då han redan fanns på Birdnests lönelista. Han var en stor tillgång och kunde spela både trummor och keyboard, men nämnde inget om gitarr. Vi ville inte att någon skulle tala om för oss vad vi behövde, så vi sa att det räckte att han tryckte på rec och skötte mickarna.

Erik höll en låg profil, men det visade sig senare att han var ett gammalt fan. Han hade bra koll på vad vi gjorde, kunde våra låtar och hade sett oss många gånger live när han var yngre. Han är tio år yngre än vi, men hann ändå se oss ett antal gånger på 90-talet. Han var väldigt följsam och tydlig i hur han arbetade med oss i studion, och efter ett tag började vi tycka mycket om honom.”

ARVID: ”Ja, och han blev en del av arbetet med mig på distans. Det skapade en naturlig och direkt personlig relation, eftersom han var med i den processen redan från början. Jag hade noggrant försökt förklara hur jag spelar på vissa låtar. Men han är proffs, så han hade förmodligen förstått det redan.”

DAVID: “Ungefär ett år efter att plattan hade släppts skulle vi spela på en fundraiser för att samla in pengar efter katastrofen när Birdnests ställe Ögir brann ner. De ordnade en gala i Örebro på Frimis. Vi skulle spela där, men Arvid kunde inte komma, och då tog vi in Erik. Det var så det började. Han kom till första repet superförberedd och kunde allt. Han hade dessutom pratat med dig om hur sakerna skulle göras.”

Återföreningen resulterade så småningom i ett nytt album, Kalla Döda Drömmar, som kom ut år 2022. 26 år efter föregångaren Andar i halsen. Men att göra ny musik var inte bara att ta upp tråden och fortsätta utan några utmaningar.  

DAVID: Jag tyckte det var en ganska absurd idé att börja skriva nya låtar. Jag hade inte skrivit texter på 22 år, inte ens i de andra band jag spelade i under den tiden. Inte ett enda ord. Det var en helt stängd kanal.

Det som förändrade allt var när min fru Sara satte upp Kung Lear på Romateatern på Gottland 2019. Hon behövde några låtar som skulle stöpas om, från Shakespeares texter till ett annat format. Musiken var skriven av kompositören Magnus Larsson, lite modern och avantgardistisk, och jag tyckte den var spännande. Då skrev jag några texter till föreställningen, och det öppnade något inom mig. Vissa av de raderna använder jag fortfarande; jag tror att de finns med i första låten på den nya plattan, De nya monumenten. Temat är i alla fall detsamma.

Sedan skrev jag Döden vid Järva Krog. Jag kände att jag måste skriva något som var helt och hållet mitt, något jag kunde skildra så exakt att det även skulle fungera för andra. Jag kan inte stå som 45-åring och skriva om politik och världen med samma punkattityd som förr. Det går inte. Jag måste skriva om det som verkligen betyder något för mig. Istället vill jag hylla det som är viktigt, skriva så specifikt och så exakt att det ändå landar hos andra.”

Från Vargavinter och Sånger ur sten till Andar i halsen tycker jag att det finns en tydlig utveckling. Från det känns det för mig ganska naturligt att Kalla Döda Drömmar kom – och att den lät precis som den gjorde.

DAVID: ”Det är roligt att du säger det. Vi vred och vände verkligen på det där. Det var Arvid som sa efter att vi hade gjort Sånger ur sten att han var trött på det politiska, att det kändes för stelt och stumt. Så jag började öppna upp med låtar som Ge mig luft, Andar i halsen och Håltimme, som rörde sig kring helt andra teman.”

Jag minns när jag hörde öppningen med Stjärnfrukost och Blues for Paranoia för första gången. Jag kände direkt en sådan lycka. Det är nästan 30 år sedan nu, men jag minns det fortfarande. Det var mäktigt.

DAVID: ”De hörde egentligen inte ihop från början, men hamnade till slut efter varandra, och eftersom öppningen startade på beat uppstod en naturlig koppling mellan de två låtarna. Blues for Paranoia är skriven av Lars Brundin, medan Stjärnfrukost är självbiografisk och handlar om tiden när min pappa bodde i Grekland.”

Fr v: Andreas Iverhed, Tomas Rudström och Arvid Eriksson. FOTO: Privat

När ni har skrivit materialet till den förra skivan och nu till den kommande, har ni någon gång funderat över om en låt som ni skriver låter som Big Fish, eller har det alltid fallit sig naturligt att skriva musik som är synonymt med bandets sound?

DAVID:  ”Det där är en bra fråga, för vi undrar ofta vem som egentligen äger konceptet. Och det går ju inte att svara på. Men om någon gör det så är det Tomas, enligt mig. Han är den som kan säga ett definitivt nej. Vi strök två låtar som redan var färdiginspelade, mixade och mastrade, med mycket pengar nedlagda i varje. Vi hade fjorton låtar och behövde ta bort två. Efter mycket diskussion sa Tomas helt enkelt: ”de där ska bort. Och de ska inte ges ut någon annanstans heller. Ingen B-sida, inget bonusspår. De är helt enkelt inte fullvärdiga Big Fish-låtar”. Jag hade inte uttryckt mig så, men det är han som har den rösten, om någon.”

ARVID: ”Den frågan brottades vi mycket med inför förra plattan. Vi hade inte skrivit något på länge, så vad var det egentligen? Vad är vårt sound? Åt vilket håll ska vi luta? Hur mycket får det bara bli, och hur mycket ska vara tema, idé och hjärnstyrt? Hur mycket kan man egentligen kontrollera? Vi hade några idéer som var mer styrda av hjärnan än av hjärtat, men till slut hittade vi något som fungerade.”

DAVID: ”Det finns också en genremässig aspekt i det här. När vi lade av 1996 var vi i praktiken ett metalband. Alla var långhåriga, vi stod och headbangade på scen och hade hela den attityden av ett stonerband. Jag brukade understryka att vi inte var musiker, men Arvid och Andreas höll inte riktigt med, eftersom de var mer inne på att spela snabbt, snyggt och utvecklas på sina instrument. Poängen är att ingen av oss kunde spela när vi startade bandet – vi har lärt oss allt i just den här konstellationen. På det sättet är vi anti-musiker, eftersom vi bara spelar den musik vi själva har skapat och inget annat. Vi börjar ju från att vi att det ska låta på ett visst sätt. Det är inget konstigt, det är punk, det är DIY. I grunden är det egentligen experimentell musik. Man tar ett instrument, sätter igång och får det att låta.”

ARVID: ”Det är lite det jag menar när jag säger att jag egentligen bara har varit med i ett band. Visst finns det andra projekt och saker vid sidan av, men det här är något särskilt. Det finns människor som kan spela musik på ett helt annat sätt: läsa noter, behärska ett språk som jag själv inte kan. På det sättet är jag egentligen inte musiker. Självklart är jag musiker, men för mig handlar det mer om ett intuitivt sätt att musicera. Man tänker att det där lät coolt och det där lät också coolt. Hur gör man det? Och så kopplar man om och ser vad som händer.”

DAVID ”Men det gör också att du spelar på ett sätt som egentligen ingen annan gör. Med Erik låter det annorlunda när han spelar med oss live. Han är en fantastisk tillgång och har till stor del anpassat sig efter ditt sätt att spela, men samtidigt tillför han sin egen energi. Han resonerar kring vad som är ett solo och vad som är en slinga, och bestämmer sedan hur han ska göra. På Döden vid Järva Krog är det en slinga, så den spelar han precis som du gör. På Öregrund är det ett solo, och där gör han sin egen tolkning. På Ballad om natten har han också bestämt att det är ett solo, och då går han in med sin egen stil. På Vad blir kvar gör han en riktig Tom Waits-grej, som är skitcool men helt annorlunda än ditt uttryck. Du har haft ett sätt att spela som man tänkt att ingen kan replikera; och egentligen gäller det alla i bandet. Tomas går ju inte att ersätta, eftersom han spelar sex olika instrument.

Och Andreas är så mycket nerv och kropp. Hans närvaro på scen är helt central för att det ska fungera. Jag behöver någon bredvid mig för att kunna stå på scen, det är jätteviktigt. När vi spelade på Kägelbanan för ett par veckor sedan, då var inte du där, Arvid, men jag stod bredvid gitarristen i Varnagel och vi nördade loss. Vi pratade om Johan Johansson och jag sa vilken fantastisk gitarrist han är. Sedan lyssnade vi på Charta 77 och han sa att det inte är riktigt samma sak utan Johnny, och jag höll med. Johnny är ändå legendarisk, han är originalet.

Sedan pratade han om oss och sa: ’Jag är gitarrnörd och jag bryr mig så mycket om hur gitarrerna spelas. Det är så bra att ni har kvar Arvid, och det är så unikt hur han spelar. Jag kan höra direkt om det är Arvid.’ Han är själv en otroligt skicklig gitarrist, Varnagel spelar i vansinnigt tempo, och han var verkligen uppriktigt intresserad av sådant.”

ARVID: ”Det är fantastiskt fint och coolt att höra. Jag vill bara säga tack till honom. Själv har jag ingen aning; jag kan inte höra det på det sättet. Men det är verkligen häftigt.

Vi pratade ju om de olika albumen och hur soundet har utvecklats mellan skivorna. Det nya albumet är ännu inte släppt, men det är färdigt, och det innebär en intressant utveckling från den förra skivan till den här. Förra skivan var första gången på över tjugo år som vi skrev något nytt. Personligen tycker jag att vi nu har landat i ett sound som bygger vidare på det förra albumet men som på något sätt har hittat sig självt. ’Mognat’ är kanske fel ord, men det har satt sig. Förra skivan var fantastisk, men den här känns som en naturlig fortsättning. Samma känsla, fast ännu bättre.

På förra skivan handlade mycket om nya relationer, nya arbetssätt, ny teknik och ett helt nytt sätt att jobba. Nu är det fortfarande nytt, men skillnaden är att vi behärskar det. Vi vet vad som fungerar och vad som inte gör det, och kan byta ut sådant som inte håller. Det gör att allt känns oerhört tajt.”

DAVID: “Den här gången är materialet faktiskt skrivet under en period på ungefär ett och ett halvt till två år, medan den förra skivan mer bestod av låtar som vi hade samlat på oss över tid. Tomas skriver ju sina låtar och lägger dem i byrålådan, så han kunde plocka fram exempelvis När idag blir igår, som han hade haft liggande i många år, liksom Öregrund, som också fanns sedan länge.

Jag glider ibland in i tankar om vad folk förväntar sig av oss och vad som kommer att fungera, tyvärr. Då kan jag tänka: medeltiden trendar nu. Men det gjorde vi redan för trettio år sedan. Nu finns band som Wardruna och Heilung som gör doomig, mörk, medeltida, skandinavisk folklorisk musik. Jag kan uppskatta det; jag tycker det är coolt, jag får gåshud av det, och jag vet att vi kan öppna den kanalen om vi vill.

För några år sedan såg jag också Al Cisneros från Sleep i bandet OM. De spelar mycket i 80 bpm . Meditativt, tranceartat och droneigt. Jag tänkte direkt att det där är något vi också skulle kunna göra. Men när man tar upp sådana idéer i ett bandsammanhang blir det tydligt: det kanske är en bra idé, men det är inte rätt väg för oss att gå.

Det hör man också från Tomas, och egentligen från alla i bandet, även om det inte alltid sägs rakt ut: du tänker fel. Vi kan inte arbeta så. Vi kan inte utgå från vad folk vill ha. Det är ett misstag att tänka så. Istället får man lägga undan de tankarna och bara låta låtarna komma.”

Det känns som att folkmusikinslaget har tonats ned något om man jämför Big Fish på 90-talet med hur ni låter idag. Samtidigt upplevs det fortfarande som en naturlig del av musiken.

DAVID: ”Det finns så många aspekter av folkmusik. Rytmer jag har stött på genom åren när jag grävt i olika musiktraditioner från världens alla hörn. För mig är folkmusik samma energi överallt; något som sipprar upp ur jorden och tar sig olika uttryck beroende på plats. Ett exempel är rytmen i Svindleri – boom, bam, bam, boom, boom, bam – som bygger på en gammal grekisk-turkisk rytm som heter Ciftetelli. När jag hörde den kände jag direkt: den här måste vi använda i en låt. 

Det är just de delarna av rocken man vill hämta ifrån, liksom från blues och allt som verkligen svänger och känns. Ingen av oss har någonsin varit intresserad av det jangliga indiepoppiga. Pop är inte folkmusik på samma sätt – jag kan inte se det så. Men rock är det, helt klart. 

För mig är det alltid folkmusik, även i hur man skriver texter. Det är en direkt form av poesi som inte behöver kodas eller tolkas. Självklart kan det finnas lager som gör att man kan pussla ihop en djupare mening, och det är bra när det går. Men raderna måste samtidigt kunna stå för sig själva och gå rakt in. Det ska vara enkelt.

Det är något som Tomas och jag ofta pratar om: varje låt måste ha en själ och en identitet. Man måste mejsla fram låtens egen personlighet, så att det inte bara blir ännu en låt, utan något unikt som står på egna ben.”

ARVID: ”Folkmusik och punk är egentligen samma sak, fast i olika tidsepoker. Samma gäller singer-songwriter-traditionen, med sitt enklare och mer personliga uttryck. Det är folkets musik på ett sätt, och samtidigt individens. Folkmusiken är mer introvert och talar om den inre världen, medan pop snarare handlar om underhållning. Men på det nya albumet tycker jag att det finns en tydlig linje ur just det här perspektivet.

Till och med idéerna – och kanske drar jag det lite långt – men själva idévärlden som ett album skapar kan också bära ett tema. Ett perspektiv som i sig är folkligt, förankrat i individen i världen, i livet.”

DAVID: ”Det är direkt musik, helt ofiltrerad. Punk ska gå rakt på sak. Det var en av anledningarna till att vi började sjunga på svenska. Man vill inte ha ett språk som står i vägen. För att nå den där energin måste man kunna kasta ut orden rakt i ansiktet på publiken, utan att de behöver översätta. Vi lyssnade mycket på Bad Religion och kände att det här vill vi göra – men på vårt eget språk. Så skrev vi Framtiden är här, som blev en av våra första svenska låtar.”

När du kommer med en låtidé till resten av bandet, hur brukar processen se ut? Är idéerna oftast självförklarande när du spelar upp dem, eller behöver du även sätta ord på visionen för att de andra ska förstå vart du vill?

DAVID: ”Det är väldigt olika. Om jag kommer med fröet till en idé som jag känner är stark, blir det sällan exakt som jag först föreställt mig när jag presenterar den för bandet. Ofta fungerar det bättre att jag arbetar vidare själv tills jag hittat rätt form. David Byrne har sagt att man inte skapar musik från grunden, utan att man hämtar den ur luften, ur världen omkring oss. Det handlar mer om att locka fram låten än att bygga den. Man kan utgå från en stämning, ett temperament eller en särskild vibb. Samma sak gäller för texter och hur man närmar sig ett tema.

I ett tidigt skede är processen ofta känslig, och då måste jag nästan ha materialet i hamn innan jag delar det med bandet. Men det kan också börja på ett helt annat sätt, till exempel att vi lyssnar på en Neubauten-låt och frågar oss varför vi inte har något med samma energi och tar avstamp därifrån.

När vi gjorde Kalla döda drömmar var det just så. Titellåten var i princip nästan lånad. Vi hörde en låt och tänkte: ”det där kan vi göra på vårt sätt.” Texten fanns redan, men den hade ursprungligen skrivits till en helt annan låt som från början var någon form av black metal. Vi tog fasta på den och byggde något nytt. Andra gånger händer det att jag skriver en hel låt, som med Ta din raket. Då lägger jag fram den för bandet, och reaktionen kan vara: ”det här kan bli riktigt bra.””

ARVID: ”Ja, men det är som att det alltid finns en punkt när något blir en låt. Antingen kommer någon med ett embryo, något som ännu inte är färdigt, och då skapar vi den tillsammans. Eller så kommer någon med ett helt färdigt förslag och säger: här är en låt. Men även då blir det alltid en tolkning; som med Ta din raket, till exempel.

Den låten hade jag stora problem med i början, för jag visste inte riktigt vad det var. Vi hade ett bandmöte. Jag hade gjort det så nära jag kunde efter de skisser David skickat, lyssnat, tittat på noter och försökt spela det så som det var tänkt. Jag kom ganska nära, la på det och skickade tillbaka. Bandet var nöjda.

Men på mötet, när vi gick igenom vilka låtar som var klara, sa jag att just den här låten inte riktigt fungerade. Den var för ren, den betydde ingenting. Jag visste inte exakt vad det var, men känslan var att något saknades. Då sa ni: ’visst, stöka till det lite då, så hörs vi om en vecka.’”

DAVID: “Ja, och sen kom Andreas in och spelade basgången på sitt eget sätt, efter att jag hade lagt grunden. Då fick låten direkt lite cojones. Det blev något helt annat.”

ARVID: ”David hade skickat en annan referens, som egentligen inte hade något med just den här låten att göra, utan mer handlade om ett ljud. Då började vi prata om det och tänkte att vi kanske kunde göra något utifrån den idén. Så jag försökte göra något åt det hållet. Det är alltid en tolkning man gör, och så blev det även den gången.”

DAVID: ”Det var en liveupptagning från 1995 när Nick Cave & The Bad Seeds spelade Stagger Lee. Förmodligen var det Blixa [Bargeld] som låg bakom de där metalliska funkpartierna. Långsamma, nästan som Steve Albini men med en tydlig blueskänsla.”

Jag köpte Birdnest-boken av Per Granberg, och jag minns inte om det var där eller i en intervju jag läste det. Men om jag inte misstar mig var det du, David, som sa att ni egentligen aldrig riktigt tyckte om den svenska punken från början. Att ni inte såg er själva som en del av den, utan snarare drogs in i sammanhanget genom Granberg. 

Det är lite speciellt, för ni är verkligen omhuldade inom den svenska punkscenen – både av andra band och av publiken. Själv upptäckte jag er genom att jag var helt såld på Strebers, och såg er som förband till Dia Psalma i Smedjan i Köping runt 1993. Ulke [sångare i Strebers, Dia Psalma och Vägsjäl]  är ju fortfarande en av mina stora svenska punkidoler.

DAVID: ”Det är egentligen bara Tomas som verkligen gillar punk i bandet. Du hatar ju punk, Arvid. Men Ulke har vi alltid gillat. När vi var på Uppsala Rumble för ett par veckor sedan gick Tomas och Andreas och lyssnade på Charta 77 och Ulke, och de kom tillbaka helt tagna – emotionella och lyriska.”

ARVID: “Ja, på ett sätt kanske jag hatar punk. Eller hatar är för starkt sagt; så kan man nog inte uttrycka det. Men jag är inte frälst, jag vet inte riktigt vad det är. Det är svårt att sätta fingret på. Tidig punk från 70-talet är cool, och punk är på sitt sätt alltid cool. Jag gillar Dia Psalma, Charta 77 och allt det där. Det är bra, men inget jag lyssnar särskilt mycket på. Den tidiga punken, 70-talets punk med sitt mer rock’n’roll-betonade sound, är en närmare stilreferens för mig. Den splittrades ju också snabbt i många olika uttryck.

Och mycket av den tidiga elektroniska musiken – från Soft Cell till Depeche Mode – bär ju på en udd av punktänkande, mer eller mindre. Så egentligen kan man inte säga att man inte gillar punk. Men för min del har det alltid funnits en dragning mot det souliga och svängiga. Det är något jag inte kan låta bli, och ibland känner jag att det bubblar fram i det jag gör. James Brown och Prince är fortfarande självklara referenser för mig, bland alla andra influenser.”

DAVID: ”Punken var ju rock’n’roll. Buzzcocks och Ramones är väldigt intressanta. Men Clash till exempel var inte ett punkband; för mig var de ett new wave-band. Och det fanns bara några få band som vi kände någon sorts samhörighet med. Man ville inte hamna i det där som blev för trist och kliniskt inom industrisynten, när det blev för akademiskt och när texterna fastnade i vidrigheter. Skinny Puppy var aldrig riktigt vår grej. Men det fanns band som Test Department, som vi kunde relatera till. Och ja, Neubauten, naturligtvis. Vi lyssnade också på Legendary Pink Dots och kände direkt att det här hade något.”

ARVID: “Ja, och så KMFDM under en period. Det är ju inte ren punk på något sätt, men det tilltalade mig verkligen med sitt hårda, brutala DIY-gör-det-själv.”

DAVID: ”Och Pig och Foetus; allt det där var jätteintressant. När Adrian Sherwood remixade KMFDM 1988 kom det in lite mer soul och sväng i musiken, med de där beatsen och det sättet han sjöng på. Det var väl sångaren från Pig, Raymond Watts, som lade leadsång på Don’t Blow Your Top. I Adrian Sherwoods remix låter den nästan exakt som Memories, vår första låt som vi släppte på Kattetejpen [årlig samlingskassett från gymnasiet i Uppsala]. Vi hämtade jättemycket inspiration därifrån.

Neubauten gillade Tomas och jag också, åtminstone i teorin. Vi lyssnade på den svartvita plattan med det långa namnet [Fünf auf der nach oben offenen Richterskala]. Det fanns låtar där som var bra, men ofta blev det lite för svårt och man satt mest och väntade på att det skulle rulla igång. Men när Haus der Lüge kom kände vi: nu händer det, nu rullar det igång.”

ARVID: ”Och så musiken i världen;  den är ju ett hem. Den blir till kultur och subkultur, och människor samlas och formas kring den, vilket är helt fantastiskt. Och de där världarna flyter ihop. Med vissa vänner lyssnar jag på en typ av musik, med andra på något helt annat.

Det är häftigt, och just med punken och hela den världen vi är en del av, för att återkoppla till det du sa om människorna som lyssnar på punk och hur vi hör ihop med det. Det är alltid intressant när man inte bara lever i en värld, utan är en del av många olika.”

DAVID: ”Punken är ett otroligt bra community. Folk är schyssta mot varandra, man stöttar varandra och det finns en sund inställning till omvärlden. Det handlar inte om hat, utan mer om skepsis och en ovilja att acceptera saker utan att förstå vad de egentligen betyder. I alla fall i Sverige. Synthscenen var däremot jobbig och splittrad – hälften kommunister och hälften nazister – och det orkade man inte med. Jag stod självklart på kommunistsidan och råkade illa ut för det. Då skulle man ha Lenin på rockslaget bara för att markera, vilket ju också blev lite extremt.”

Jag har ofta tänkt att många bra band brukar nämna influenser som egentligen ligger utanför den genre de själva spelar, och den kultur de själva skapar. Det är kanske just det som gör att det blir intressant och bra.

DAVID: ”Vi var precis på Anton Corbijn-utställningen och blev helt golvade. När vi gick ut sa vi direkt: redan när vi var sexton och skulle starta band fattade vi att det var den fotografen som gällde. Tomas, jag och du lärde oss hans namn väldigt tidigt. Man upptäckte till och med nya artister genom honom, eftersom hans kompass var så otroligt bra.

Och sättet han fotar på – det är som att han lyckas fånga själva soundet. Exakt så låter Talking Heads utifrån bilden på David Byrne, exakt så låter Kate Bush, exakt så låter James Brown och alla andra. Hur kan han fånga så mycket av musiken i varje bild? Jo, därför att han själv är musikfan från början. Det är hela ingången till fotografin för honom.”

ARVID: ”Jag läste på Fotografiskas hemsida att han sagt att det är en av hans favoritplatser, så det verkar finnas en relation där. Men vilken person, eller snarare: vilka bilder! När vi var där idag slog det mig flera gånger: är det han som har tagit den här också? Så många ikoniska bilder.”

Andreas Iverhed och Arvid Eriksson. FOTO: Privat

Innan vi avslutar det här fina samtalet, är det något ni tycker att jag har missat att ta upp?

ARVID: “Det är verkligen fantastiskt att få vara en del av ett band. Vilken grej i livet.”

DAVID: ”Det tycker jag också. Helt ärligt har det hjälpt mig genom många jobbiga stunder, även på senare tid. Det är en ventil, och det blir så tydligt hur ovärderligt det är att ha ett uttryck. Jag önskar att alla fick uppleva det. Alla kan kanske inte stå på scen, men jag älskar själv att gå på konserter och ta del av andras uttryck också. Det går inte bara åt ett håll. Jag är oändligt tacksam över att ha möjligheten att släppa ut min skit någonstans. 

Jag hade inga planer på vad vi skulle prata om i den här intervjun, men det blev livligt och bra.”

Big Fish är inte längre det unga band som stod på scenerna i början av 90-talet, men energin och viljan att skapa finns där fortfarande. Det märks i sättet David och Arvid pratar om musiken, om samspelet och om den nya skivan. Återföreningen började som något tillfälligt, men har växt till något som i allra högsta grad är levande och relevant idag. Big Fish är kanske mer experimentella än någonsin, men också tryggare i sin identitet. Att höra dem tala om både dåtid och framtid är en påminnelse om att vissa band aldrig försvinner; de hittar bara nya vägar framåt.

Big Fish nya album Fyra Liter Stoft släpps på fredag den 29 augusti. Samma kväll har bandet sin releasefest på Palatset i Linköping med Borgerlig Begravning som support.

FOTO: Therese Billing (omslagsbild), Frans Rudström, privat