Jag är en smula tagen. Jag vet om Big Fish kapacitet, deras förmåga att skapa saker som går in i mig. Och ändå blir jag, än en gång, så monumentalt imponerad av dem. Över trettio år sedan de första gången stormade in i mitt liv med sin musik. Med Fyra liter stoft tar bandet ännu ett steg framåt, men utan att förlora ett uns av själen i det som alltid varit Big Fish. Drivet, det konstnärliga, berättandet, det ständiga greppandet efter nya influenser. Allt finns kvar, och ändå är det nytt.
Öppningsspåret De nya monumenten leder mig än en gång in i Big Fish mystiska, nyfikna och väldigt vackra värld. Det är en balansakt där körer, melodier och rytmer vävs ihop till något större. Och David Giese bär berättelsen framåt med sin röst, förstärkt av Tomas Rudströms, Andreas Iverheds och Arvid Erikssons storslagna musik. Det finns influenser jag inte hört tidigare från kvartetten, men de har slipats in i bandets formspråk på ett sätt som känns helt naturligt. Och drivet som alltid varit Big Fish signum är intakt.
Albumet följer en röd tråd framåt hela tiden, men vänder sig åt olika håll och tar nya former. Ibland finns en nästan sakral ton, ibland mer klassiska Big Fish-rytmer men i ett nytt formspråk, som fungerar som en påminnelse om varifrån bandet kommer. Det karaktäristiska hornet, så närvarande på nittiotalets skivor, dyker upp igen, men i en mer sparsmakad och väl avvägd kontext.
Mycket av albumets styrka ligger i samspelet. Andreas Iverhed och Tomas Rudström ritar upp ett ramverk av bas och rytmer som David Giese och Arvid Eriksson kan röra sig in och ut ur, nästan sömlöst. Och när man tänker att de bromsat in för att bli mer lågmälda, visar de plötsligt i Så blir du fri hur självklart de fortfarande kan vara ett renodlat rockband, med en briljant gitarrslinga som lyfter låten.
Det finns så väldigt många ögonblick och detaljer som får mig att älska den här skivan. Andreas Iverheads fenomenala basgång i inledningen av sparlåga, som sedan släpper in Tomas Rudströms dragspel och drar mina tankar in i en svensk folkmusiktradition är ett par av dem. Nämnda Rudströms aldrig sinande kreativitet och hur han bygger landskap av ljudet. David Gieses fina nyanseringar när han leder oss genom bandets historieberättande är några andra.
Den filmiska dimensionen är tydlig genom hela albumet. Låtarna framstår nästan som scener i en musikal, där varje spår bygger vidare på det föregående men samtidigt fungerar fristående. Textmässigt är Fyra liter stoft lika starkt som musikaliskt. Varje ord känns som att de verkligen valt dem omsorg, varje rad känns nödvändig.
Fyra liter stoft är för mig det mest helgjutna Big Fish gjort. Och det ställs ändå mot en backkatalog som jag älskat genom åren, och som fortfarande har en särskild plats i mitt hjärta. Big Fish 2025 är ett äldre, lugnare band, men inte på något sätt tröttare. Snarare tvärtom; de känns nyfiknare än någonsin, och skarpare i varje beståndsdel. Resultatet är ett album som står ut i det svenska musiklandskapet: unikt, drömskt och brutalt vackert.
FOTO: Frans Rudström
Rockfabriken 
Lämna en kommentar