Ett par gånger under min livstid har jag upplevt den ojämförbara, fantastiska känslan av att en ny dörr har öppnats i musikens värld, och plötsligt har jag fått en helt ny skattkista att gräva i. Den där känslan när någon introducerar en för en ny genre eller ett band man inte tidigare har tagit till sig, och så är man överväldigad av mängden fantastisk musik att upptäcka.
Min relation till hårdrocken började tidigt. Jag fick Mötley Crüe från min storasyster och upptäckte tillsammans med vänner band som Iron Maiden, WASP, Twisted Sister, Bon Jovi och Whitesnake i mitten av åttiotalet. Och så, under högstadietiden, slog Guns N’ Roses och Skid Row ner som en bomb i mitt liv. Jag skulle fylla sjutton år när jag stod i publikhavet på den legendariska Stockholm-konserten 1991, när Guns N’ Roses var två timmar försenade på grund av fyrverkerierna vid Vattenfestivalen. Jag såg ett avdankat Sweet på Klubb 700 i Örebro året innan. Jag levde och brann för sjuttiotalets och åttiotalets hårdrock, och har burit med mig den kärleken genom hela livet.
Och så kom Crashdïet in i mitt liv, om än ganska sent. Jag hade ju redan fastnat för Backyard Babies och Hardcore Superstar, samt utländska akter som Murderdolls, så det var förvånande att jag inte tidigare hade dykt in ordentligt i den svenska sleazen. Men ibland har ens nördighet trots en nästan besatt jaktinstinkt på musik inte riktigt letat sig fram till det rätta spåret. Men när jag väl kom igång var det som att jag hade hittat ännu en dörr med en ny värld bakom den, fylld av ännu mer fantastisk musik. Det var förjävla konstigt att jag inte hade varit där tidigare, men jag är glad att jag är där nu.
Jag önskar verkligen att jag hade varit 15 när jag hörde deras debutskiva Rest In Sleaze för första gången, istället för den medelålders gubbjävel som jag faktiskt var redan då. För Crashdïet tillhör Sveriges finest när det kommer till att skapa anthems för rockgenerationerna, och deras debut står fortfarande som en av de mest lysande på den svenska rockscenen all time.
Rest In Sleaze fyller tjugo år i år, och den har åldrats med en trygg värdighet. En blandning av glam och sleaze med drag av punk, förankrad i en tradition som sträcker sig från Mötley Crüe och Poison till New York Dolls och Hanoi Rocks. Samtidigt finns det en personlighet, en närhet i låtarna, som jag tycker de flesta andra band i genren saknar. Mycket på grund av de texter som sångaren Dave Lepard skrev. Den glättiga, ytliga eskapismen som fanns i många samtida hårdrocksband är mer frånvarande hos Crashdïet, och i synnerhet på just Rest In Sleaze. Det här är mörkret, utanförskapet och längtan bort. Och allt förpackat i tio riktigt bra låtar signerade Dave Lepard och Martin Sweet, levandegjorda av hela bandet, som tillsammans bidrar till en fantastisk helhet.
För mig är Rest In Sleaze en ständig påminnelse om varför jag en gång föll för hårdrocken. Att jag fortfarande när jag vid femtio års ålder skriksjunger med i refrängerna när jag hör den, om än ofta bara i mitt huvud för att inte framstå som helt bat shit crazy när jag går till mitt kontorsjobb med lurarna i öronen. Men det är ett soundtrack för mitt liv, om än för hur det en gång var mer än idag. Jag älskar skivan för nostalgin och vad den väcker i mig, men den känns ändå inte daterad på något sätt. Och jag älskar skivan för att den är brutalt bra.
Jag tycker att alla bandets album har sina förtjänster, och ett par av spåren på senaste skivan Automaton håller jag som något av det bästa de gjort. Men Rest In Sleaze är fortfarande, som helhet, det bästa de gjort.
Fr v: Peter London, Martin Sweet, John Elliot och Michael Sweet. FOTO: Therése Billing.
Jag tycker att det är fint och rörande att Crashdïet väljer att fira jubileet av sin debutskiva, med en spelning på Debaser Strand fredagen den 19 september. Idag återstår Martin Sweet (gitarr) och Peter London (bas) från den sättning som var på debutskivan. Jag väljer att inte skriva ett ”bara” framför deras namn, för trots att trummisen Eric Young lämnade bandet härom året, och man har en ny sångare i form av John Elliot (Confess), så har Sweet och London genom hela bandets karriär förtjänstfullt hållit i själen i det som är bandet. Och utan att tumma på vare sig integritet eller kvalitet. I tjugo år, otaliga konserter och på fem plattor efter debuten har man ständigt fortsatt att leverera riktigt bra rock. Utöver Martin Sweet, Peter London och John Elliot finns även Martins bror Michael Sweet (ToxicRose) numera med som fast trummis i Crashdïet, efter att ha figurerat som livemusiker för bandet från och till under åren.
Alla skivor som har getts ut efter att Dave Lepard tragiskt avslutade sitt liv mindre än ett år efter att debuten släpptes har bevarat kärnan, attityden och känslan av vad Crashdïet föddes att vara. Och det, precis som spelningen nästa fredag, är väl om något ett fantastiskt fint och rörande sätt att hålla Daves minne och gärning vid liv?
Crashdïet spelar på Debaser ikväll fredag den 19 september.
TEXT: Erik Rosenberg
Rockfabriken 
Lämna en kommentar