Nicholaus Arson: Det är ett Jedi mind trick att säga att man är världens bästa band

The Hives är ett av Sveriges mest framstående rockband, med en karriär som sträcker sig över mer än tre decennier. Gitarristen Nicholaus Arson har varit en central del av bandets sound och identitet från starten, och jag fick chansen att prata med honom en stund över telefon från Seattle dit bandet just anlänt under sin pågående turné. Nicholaus sitter på stranden, dit han tagit sig via cykel, och det var med det som utgångspunkt vårt samtal började.

“Jag rog cykel hit från spelstället. Jag fick den av en kompis här i USA, och har den i släpet på turnébussen. Om jag vill ta en tur någonstans har jag mycket längre räckvidd med cykel än om jag bara går.

Nu sitter jag på stranden här i Seattle och blickar ut över sundet och det klarblåa vattnet. Man ser ända in till stan, väldigt fint!. Vi spelar här idag, och sen Vancouver i morgon, Portland i övermorgon, och därefter vidare ner längs kusten.

Stället vi ska spela på idag heter Showbox, och där har vi spelat tidigare, åtminstone en gång som jag minns. Vi spelar ofta på samma platser som vi gjort under de senaste 20–25 åren, även om det kan skilja sig åt en smula från turné till turné. Ibland blir det större lokaler, och ibland är man tillbaka på något mer intimt ställe.

Just den här stranden har jag aldrig varit på tidigare. Förra gången vi var här i Seattle var jag definitivt inte ute på sådana här äventyr. Att göra såna härsaker kan få turnestoppen att könnas lite nya på något sätt.”

Har du blivit bättre på att utnyttja tiden utanför gigen så att det inte bara blir en tillvaro som fylls av att spela och resa mellan spelställena?

“Ja, det har jag definitivt blivit. Dessutom finns det flera orsaker till det. I början, när vi först började turnera, körde vi själva från ställe till ställe. Då hade man ingen tid över för något annat. I USA kan man ha en 16 timmars körning till nästa spelning och ändå gigga dagen efter. Förr kunde det vara att man körde fyra timmar i sträck direkt efter giget, sov några timmar och sen åkte vidare och precis hanntill nästa spelning. Sen spelade man där och fortsatte så.

Redan efter en eller två sådana turnéer i USA började vi åka buss mellan gigen. När det började gå bra för oss kunde vi använda intäkter från Europa-turnéerna för att finansiera resorna i USA och ordna en buss så vi kunde resa medan vi sov. Med det får man mer tid att göra annat än att bara resa och spela.

Sedan handlar det också om att ens prioriteringar föröndrats. Förr sprang jag mer i skivbutiker och så, men numera kan det handla mer om att jag vill ha lite frisk luft innan spelningen.”

Är ni fortfarande med själva och påverkar var ni ska spela, eller är det helt och hållet bolagen som lägger turnéerna?

“Vi har bokningsagenter som kommer med förslag på turnéerna. Sedan optimeras de tillsammans med management, skivbolag och så. Skivbolagen kan komma med egna förslag också, speciellt här i USA är det ganska vanligt.

Radiospelningar är fortfarande viktiga här, och det är ju helt annorlunda mot både Sverige och även resten av Europa. Det kan vara som en liten festival med flera band, där radiostationen kan lova att spela ens musik i utbyte eller något liknande mot att man uppträder.

Jag har egentligen inga starka synpunkter på var vi spelar någonstans, även om det ibland kan se konstigt ut och man undrar var man hamnat. Oftast är det ändå samma städer, typ New York, Los Angeles och Seattle som utgångspunkt, och sedan breder man ut turnén utifrån det. Man tar det som verkar vettigt och kör så mycket man orkar. Det är egentligen tröttheten som sätter stopp, det är påfrestande att spela mer. Många amerikanska band kan köra flera månader i sträck i USA, men vi måste också ta hänsyn till Europa och resten av världen. För oss handlar det om att hinna med Europa, Sydamerika, USA, Australien och Japan, och då kan vi inte göra sexmånadersturnéer i USA som vissa band som kan spela på varenda liten plats i hela landet.

Samtidigt är det väldigt olika var man är här i USA. Olika delstader kan kännas som helt olika lönder.. Countrymusiken är ju till exempel jättestor i vissa delar av södern, där man nästan bara lyssnar på det. Där kan vi ha en spelning där det säljs 200 biljetter, medan vi i Los Angeles kanske säljer 6 000 på samma turné. Det varierar enormt.”

Jag förstår att det kan vara skillnad på hur lång speltid man har på olika ställen, men tar ni någon annan hänsyn till var ni spelar när det kommer till setlist, låtval och så?

“Nej, det gör vi nog inte. Vi kör lite Ramones-aktigt och spelar de låtar som finns på setlisten för den turnén och kör dem om och om igen. Till slut blir man bättre på att spela dem, så att allt sitter ihop bättre och man själv blir tryggare.

Det är väldigt sällan vi byter ut låtar under en turné. Skillnaden mellan större och mindre spelningar handlar mest om kommunikationen med publiken. På mindre ställen förstår publiken till exempel skämt och så på ett helt annat sätt, och det blir mer personligt och intimt. På de stora arenorna blir det mer av att bara köra på enligt mall. Det är väl den största skillnaden.”

Ni har ju släppt en ny skiva nu. Jag tyckte den var otroligt bra. Med det sagt tycker jag också att ni har en fantastisk backkatalog, men det är häftigt att ni, 30 plus år in i karriären, släpper en skiva som är så full av bangers.

“Tack så mycket! Det finns en del band som släpper kanonplattor flera decennier in i karriären, och då blir jag alltid förvånad själv. Till exempel tycker jag att Pixies fortfarande släpper jättebra skivor, och när man hör vissa låtar kan man tänka att det här är en av deras bästa. Det är ovanligt. Jag tycker ju att vi också är ett sånt band, men jag blir ändå lite överraskad att jag känner så över våra egna skivor.”

Går det objektivt att värdera den skivan man just släppt mot det tidigare materialet? Eller tycker man alltid att den senaste ligger varmast om hjärtat?

“Nej, man är färgad av en massa saker. Det var någon som bad mig välja mina favoritriff till en gitarrtidning, och då insåg jag att många av riffen jag listade är väldigt gamla. Många av dem var de första gångerna man verkligen kände att man fick till riktigt bra riff, eller flera stycken. Det är lite samma sak med låtarna; ibland är det de första man lyckades få ihop som man själv är väldigt stolt över. Sedan handlar det om att försöka nå upp till den nivån igen, eller till och med överträffa det gamla, men ändå hålla en viss standard. Då blir det ett arbete att få ihop det.

Om man tar våra tre senaste skivor – Lex Hives, Death of Randy Fitzsimons och The Hives Forever Forever The Hives – så finns det låtar på dem som jag tycker är några av de bästa vi har gjort. ”Come On”, ”Bogus Operandi” och kanske någon från den senaste också. Det är både roligt och häftigt. Men det kommer inte gratis, det är resultatet av att man jobbar mycket, nördigt och länge på det.”

En låt som Come On är ju genial. Jag höll på att säga i sin enkelhet, men den är ju inte enkel på något sätt, men du förstår vad jag menar. När ni fick fram den, kände ni direkt att det här är en arenavältare?

“Nej, vi trodde att den skulle kunna bli det, men vi arbetade på den låten väldigt länge tills den blev till det den är nu. Den var egentligen mycket längre från början. Först var det mer som en längre introlåt, men när vi kokade ner den och renade den tills bara kärnan återstod, kände vi att den verkligen fungerade. Jag minns när vi började turnera med den. Jag tror första spelningen var i Madrid eller någonstans i Spanien, och hela rummet exploderade när vi körde den.

Man är så gömd i sin egen grotta när man arbetar med skivorna, helt utan kontakt med omvärlden. Man gör det för sin egen skull, och då känns det fantastiskt när man inser att publiken också tycker att det är riktigt bra. Det är något speciellt med det.”

Jag är från samma generation som ni och har följt er sedan 90-talet, och jag tycker att er utvecklingen är så häftig. Det känns som att ni stod och sa ”vi är världens bästa liveband” innan ni egentligen var där, tills ni någonstans efter vägen faktiskt blev världens bästa liveband. Så min fundering är om ni sa det som ett mantra för att komma dit? Eller var det mer att ni bara sa det, och sen plötsligt hade ni kört så länge att ni faktiskt var där?

“Det är väl lite både och. Vi tyckte själva att vi var grymma redan i början, men det är också lite som ett Jedi-mind-trick, att man berättar för någon att man är världens bästa band. Till slut kommer folk inte ihåg exakt var det kommer från, men de har hört att man är världens bästa band.

Mycket av det handlade också om när vi började bli populära i England. Då var det inte bara snack från oss längre, utan det började pratas om oss. Jag tror folk blev lite överraskade, för vi var inte Oasis, vi stod inte stilla. Engelsmännen ville ha introverta rockstjärnor, men när vi kom tyckte de plötsligt att det var ballt igen att det hände saker på scen.”

Hur vet ni själva när ni är på topp under en spelning, och finns det något ögonblick du minns när du verkligen känt att allt stämmer och att ni är helt samkörda?

“Det är som att välja sin bästa spelning, det går inte, vi har haft så många bra spelningar genom åren att det nästan inte går att räkna. För vår del handlar det om när vi själva känner att vi är bra. Ibland tycker folk att något extra speciellt händer om något går sönder eller blir lite kaosigt, men oftast är det inte det vi gillar.  Vi gillar när allt flyter på och kontrolleras som vi vill. När det finns lite kaosiga inslag kan det uppskattas av publiken, men inte av oss, så det är två olika saker.

Ibland, som i slutet på turnén för den förra skivan, kan man titta på varandra och veta att nu är vi riktigt bra. Då är man så samkörda att man inte ens behöver titta på varandra under gigget. Jag kan vända bort blicken och ändå veta när jag ska slå av. När man gör det utan att se de andra tänker man att det här är ganska grymt.

Samma sak när man är samkörd med roddarna. Jag kan sträcka ut en hand, och roddaren plockar gitarren och gör precis det han ska göra. Allting är helt samkört, och det är just det vi gillar.”

Du har ju gjort den här resan med din bror Pelle. Jag kan själv komma på säkert hundra saker som måste vara fantastiska att få göra med sin bror. Finns det någon nackdel med att ha sin brorsa i bandet och göra det här så länge och så tight?

“Nej, det tror jag egentligen inte. Jag vet inte vem jag annars skulle ha gjort det tillsammans med. Det är svårt för mig att föreställa mig att jag skulle ha gjort det med någon annan än just de som har varit i bandet i stort sett hela tiden. 

Som bröder kanske vi bråkar hårdare med varandra än med de andra, men vi är också tightare på ett sätt.  Vi har alltid haft i medvetandet att vi måste kunna träffas hemma också, och fira jul ihop och så vidare. Vi har alltid sagt att om något börjar lida i vår relation måste vi skärpa oss, annars får vi lägga av. Vi kan inte ha det som vissa bröder har, att de inte kan prata med varandra eller vara tillsammans. Den biten måste vi sköta om. Man är på turné ett och ett halvt år, och när man kommer hem åker man ändå på semester tillsammans, och tycker det är trevligt. Jag vet inte riktigt hur ofta andra syskon träffas. Jag har bara en bror, så jag kan inte jämföra. Men jag har fått träffa min bror väldigt mycket under många år, och det tycker jag är ganska fint.”

Kan du och Pelle lägga av jobbet helt och hållet när ni umgås utanför bandet? Att stänga av The Hives i stunden där och då?

“Ja, det kan vi gör, men samtidigt är det ju något som folk omkring oss är intresserade av också. När vi träffar andra människor privat kan komma frågor om hur turnén var och så, och då svarar man ju på det. Men ja, vi kan nog koppla bort det när vi vill och det behövs.

Sen är ju musiken är vårt gemensamma intresse också, så det blir ofta att man pratar om musik även utanför Hives. Vi växte upp tillsammans och delade skivsamling väldigt länge när vi bodde ihop, så vi har lyssnat på samma musik under lång tid, och det är ju en del av vår relation.”

Ni är ju ett väldigt exponerat och utåtriktat band med mycket publicitet, men ni har ändå varit väldigt duktiga på att behålla en integritet. Man vet ju väldigt lite om er som inte är kopplat till The Hives, och jag gissar att det finns en medvetenhet kring det?

“Ja, det gör det väl. Den enda av oss som gör många intervjuer är ju Pelle, som syns på ett annat sätt än vi andra. Vi andra gör vissa smågrejer då och då, möter lokaltidningar eller lokalradio till exempel. Det kan vara lite olika beroende på var vi befinner oss, men man har bara en viss ork för hur mycket man kan investera i det, och för oss har det nästan alltid varit så.

Även om vi ju gör skivor också är spelandet mycket mer centralt för oss än det för andra band. Det är så fysiskt att man är trött hela tiden. Och det bidrar till att man ofta inte orkar eller vill prata med folk, det finns alltid spelningar att göra. Turnerandet har alltid varit nummer ett för oss, och då blir det automatiskt det som prioriteras.

Sen har jag egentligen inget intresse av att vara känd heller. Jag har drömt om att få turnera med ett rockband, men jag har aldrig drömt om att prova hamburgare i tv eller andra såna saker som kändisar gör.”

Kan du vakna upp med den där känslan att ”Hur hamnade jag här? Hur kan jag befinna mig i en värld där alla rockmusiker i världen vet vem jag är?” Eller är det bara något man vänjer sig vid?

“Man lever ju i det här hela tiden, och det har blivit som ens kontor. Man kommer jobbet, och så är Angus Young är också. Då tycker man att det är coolt att han är där idag. Att man lirar med AC/DC och Rolling Stones eller att man är kompis med folk i Queens of the Stone Age och andra band som man har gillat genom åren.

Det är ju grymt, men samtidigt är man mycket mer insatt i mekaniken bakom hur branschen fungerar än vad en vanlig person är, och då känns det inte lika overkligt. Men ibland händer det ändå, som när jag sitter på flyget till Australien för att turnera med AC/DC, att jag tänker att det här är det första band som jag började lyssna på, och nu är vi här tillsammans. Det är häftigt.”

Ni är ju ändå ett av Sveriges genom tidernas största rockband. Vilka drivkrafter finns egentligen kvar att gå upp på scenen och vara på topp varje gång? Jag höll på att säga att ni har målat in er i ett hörn för ni har ändå satt er i den sitsen att ni måste vara världens bästa liveband varje gång, i princip.

“Ja, men det är det som är tjusningen också, att man befinner sig i den situationen och får vara där. Man tror att man har kapacitet att vara bäst i världen, och sedan får man chansen att försöka bevisa det och ge allt man har. Det kan så klart vara jobbigt också, när man innan en spelning står och tänker att: ”Fan, nu kommer det göra ont igen, och det här blir riktigt jobbigt och hemskt.” Men sen när man är tre låtar in i gigget kan det vara världens bästa känsla. När man kliver av scenen är man hög på adrenalin, och då känns allt kanon igen. Det är världens största lyx att få uppleva det.”

Finns det någon gång som du önskar att du inte var The Hives-Nicke, utan bara var en random, anonym kille från Fagersta?

“Nej, det gör det nästan aldrig. Ibland kan jag tro det för några sekunder, men sedan kommer jag på att nej, det önskar jag inte alls. Det är fantastiskt att få göra det här, och jag vet inte vad jag skulle ha gjort annars. Jag hade kanske gjort något mer vanligt, men jag tycker att det här har varit roligare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag har inte kunnat se det här komma, utan det är något som har byggts gradvis ända sedan vi var 14–15 år gamla.”

Trots bandets status och framgångar är det påtagligt att Nicholaus Arson förblitt jordnära och reflekterande på ett klädsamt och sympatiskt sätt, med humor och värme i sitt bemötande av mig i vårt samtal. Vi rundar av intervjun, och Nicholaus ska om några timmar åter stå på scen med bandet som sagt att de är världens bästa band tills de blev det. Och efter mer än tre decennier fortsätter korståget över världen för The Hives , utan tillstymmelse till att mattas av eller blekna i intensitet eller kvalitet.

TEXT: Erik Rosenberg