Perkele: Theater (Album 2025)

Perkele har tagit ett enormt steg framåt, utan att för en stund vända ryggen åt den tradition som punktrion kommer ifrån. Eller punk och punk; bandet verkar alltid ha varit rätt trygga i vad de är, trots omvärldens ibland väl ängsliga försök att etikettera dem. Men inför nya albumet Theater var det som att de ändå kände sig tvungna att berätta att det var nya saker på gång. En kursändring antyddes. Och så kom låtsläppen ett efter ett, och visst var det nytt. Men på samma gång så självklart. Det var allt det som gjort Perkele till ett så bra band, bara uppväxlat ännu en nivå.

Jag skrev tidigare i år att försläppta låten Sail Away från skivan kanske var det bästa poweranthem som Perkele gjort, och att om den ”är representativ för helheten på kommande albumet Theater, så finns det all anledning att tro att det kan bli det mest helgjutna och starkaste album som Perkele någonsin skapat.” Och med facit i hand, så ja; så blev det. Med tillägget att bandet på skivan visar upp flera spår med samma anthemkvalitet som Sail Away, och kompletterar detta med en mångsidighet och dynamik i låtmaterialet som gör plattan till en fantastisk rockupplevelse.

Perkele behöver inte, om de nu någonsin varit det, vara oroliga för att någon skulle tro att de övergett sitt arv. Punken och de tydliga ingredienserna av oi och street är kvar, den där råa och direkta energin likaså. Det som möjligen har hänt, om jag ska ta mig friheter att från sidlinjen analysera Theater, är att det känns som om den minimalism som varit en del av Perkeles sound, stöttats upp med en mer massiv produktion, och att låtmaterialet blivit något mer flerdimensionellt. Och det är inte på något sätt en kritik om det Perkele som varit; tvärtom älskar jag den direkthet som bandet alltid attackerat sina låtar och sin rockmusik med. Men med Theater och låtarna på den finns det, i alla fall för mig, mer att upptäcka i resan genom varje låt. Men utan att det någon gång blir sökt eller långrandigt; inte en enda gång tummar Perkele på direktheten och energin. Perkele är lika mycket oåterhållen energi och attityd 2025 som de någonsin varit.

Trummisen Jouni Haapala är inte alldeles ny i bandet, utan har varit med några år, men Theater är det första album som han bidrar på. Och som han gör det. Det driv och fundament som han och basisten Chris tillsammans lägger som grund för Ronnies sång och gitarrer, och framför allt briljanta låtmaterial är fantastiskt, och monumentalt. Och nämnde Ronnie har tagit fram sitt absoluta A-game. Såväl gitarrslingorna som allsångskörerna är på samma gång klassiskt Perkele, samtidigt som de aldrig låtit bättre. Är det fortfarande punk? Ja, utan tvekan. Men jag är beredd att påstå att Perkele också är hårdrock fullt ut. Det finns både trumfills och gitarrriff här som hade stått sig väl på en vilken metal-platta som helst. Allt som tilltalat mig med med bandet historiskt sett finns kvar, men det har grävts djupare i lådan av musikaliska referenser och inspiration, och det gör att Theater, och Perkele i stort, är så mycket mer än ”bara” punk i ådran av oi och street. Här hörs det tongångar från både sjuttiotalets hårdrock liksom från åttiotalets NWOBHM.

Theater är en punkmetal-platta som känns helt självklar, som om genren alltid funnits. Över tio låtar, trettiofem minuter rock, tar Perkele med oss på en resa som inte bara är en genomgång av deras historia, utan även en inblick av vad som format dem till vad de är idag. Och det är inte bara en imponerande uppvisning, det är genuint jävla bra på samma gång. Och det ena behöver inte alltid innebära det andra, men här gör det det. Perkele lyckas med paradoxen att överraska samtidigt som det finns en självklarhet i vad som nu visas upp. Någonstans känns det givet att de hade det här i sig, men samtidigt så är det fantastiskt att se att tre killar i ett band som funnits i över trettio år kan leverera något som är så vackert, levande och framåtskridande på samma gång. Och rock’n’roll i varje millimeter.

Jag vet inte vad mer jag ska säga än att Theater är en av årets i särklass bästa rockplattor, och utan tvekan det bästa Perkele någonsin gjort. För mig är det här en modern punkklassiker. Extra cred också för årets snyggaste skivomslag.

FOTO: Ellika H (Pressbild)