The Cruel Intentions verkar i ett musikaliskt landskap där åttiotalets glam och sleaze fortfarande fungerar som kulturell referens, och där många band i lite väl stor utsträckning omfamnar sina företrädare influensmässigt istället för att skapa en egen identitet och uttryck. Så är inte fallet med The Cruel Intentions. Även om det inte går att missa att bandet är en del av nämnda scen är det just en egen identitet och än mer ett unikt uttryck som lyfter ut dem från övriga akter. Nu är det så klart inte tillräckligt för att det ska vara intressant, det krävs en verkshöjd i såväl material och framförande också, men även de boxarna kan checkas av här. För The Cruel Intentions kan sin rock’n’roll, och hur det ska göras.
En stor del av det unika uttrycket måste tillskrivas sångaren Lizzy DeVine och hans unika röst, som inte låter som någon annans. Samtidigt vore det att göra det väl enkelt för sig att stanna där, för The Cruel Intentions handlar i alla fall för mig så mycket om samspelet mellan alla fyra i bandet, och vad de tillför. Christian Solhaug, Robin Nilsson och Mats Wernersson vet precis hur rock’n’roll ska spelas, både på skiva och på scen, och lägger till sina bitar av helheten.
Fyra år efter bandets senaste, och riktigt jävla bra, platta Venomous Anonymous, är det dags för nytt skivsläpp i vår. I väntan på det fick vi en teaser förra veckan i form av singeln Beating In My Chest. När jag slog på den i lurarna första gången var jag inte det minsta orolig. Utöver att kunna luta sig mot att bandet släppt två genomgående mycket bra skivor tidigare, spelades låten på bandets konsert på Kägelbanan i oktober i år. Allt som ska vara Cruel Intentions fanns där; drivet och tyngden i verser som leder fram till en refräng som är som gjord för allsång. Jag är en sucker för det där, och kombinationen av sleazig rock och en punkighet i bandets sound och attityd som många andra saknar gör att de har mig i sin hand.
Det som tillkommer när jag hör Beating In My Chest på skiva jämfört med konserten är produktionen, signerad Erik Mårtensson från Eclipse. Och den som kan sin Eclipse vet att det paketet kommer med en bombastisk produktion och ett ljud som är mer polerat än vinglasen på Nobelfesten. Mårtensson har tagit med sig det tänket in i arbetet med Cruel Intentions, men utan att på något sätt begå våld på den skitighet och den särprägel som jag började den här texten med att prata om. Tvärtom, för mig känns det nästan som att den massiva produktionen tillåter The Cruel Intentions rock’n’roll att ta ännu mer plats. Beating In My Chest står sig bra mot vilken av bandets tidigare låtar man än jämför den med, och känns som ett naturligt steg vidare samtidigt som bandet visar att de vet precis vad deras identitet är, och att de håller fast vid den. Låten är en fantastisk teaser om vad som komma skall, och kommer med stor sannolikhet att landa på min lista över årets bästa rocklåtar 2025.
The Cruel Intentions förtjänar all uppmärksamhet de kan få. De är något av det absolut bästa svensk sleaze har att erbjuda i dag, just genom kombinationen av fantastiska låtar, ett unikt uttryck och en punkig nerv som ytterst få andra. Nu väntar jag med spänning på ett album, och jag gör det med förvissningen att The Cruel Intentions kommer att leverera något brutalt bra.
FOTO: Jörn Veberg
Rockfabriken 
Lämna en kommentar