The Vice har alltid haft en tydlig idé om hur mörker ska låta. EP:n A Great Unrest som släpptes tidigare i år är inget undantag. Fem spår som tillsammans bildar ett koncentrat av det som gör bandet intressant; mötet mellan hård, mörk metal, rock’n’roll och något mer lågmält, nästan urbanmelankoliskt.
Bandet fortsätter att vara produktiva, de senaste månaderna har man släppt låtar i “Red Tape Sessions”, och dessutom fått ett tillskott i form av gitarristen Joel under det gångna året. Bandet består därmed, utöver sistnämnda person, av originaltrion Rickard på sång och gitarr, Charlie på bas och Petter på trummor.
Tanken från min sida var ursprungligen att skriva ett skivtips om just A Great Unrest, men då The Vice hunnit släppa nytt efter det och dessutom utöka sättningen kändes det som att det var dags att prata lite närmare om och med bandet. Därför blev det naturligt att låta Rickard svara på några frågor, och resultatet får ni se som någon sorts fusion av intervju och skivtips. För det ska sägas, The Vice är ett band som förtjänar större uppmärksamhet, och som dessutom hittat en egen nisch, där de skapar egensinnig men riktigt bra rock. Och för mig är The Great Unrest ett fantastiskt smakprov på vad bandet är. För just att sätta en etikett på The Vice låter sig inte göras utan utmaning, och det är något som bandet själva är medvetna om enligt Rickard.
“Jag skulle nog säga att vi själva har större problem med det än många utifrån, som då och då lyckas beskriva oss förvånansvärt träffsäkert. Men absolut, som du säger, vi gör vår musik oavsett vad vi eller någon annan väljer att kalla den. Det hade bara varit skönt ibland att ha en klockren genrebeteckning för pr-prylar, korta biografier och liknande. Patrick, högsta hönset på vårt skivbolag Noble Demon, beskrev oss för ett tag sedan som ”posh punk”, och det gillade jag som fan, så jag tror vi kör på den framöver, hehe.”
Skulle du säga att det finns någon kursändring i The Vice musik i och med tillkomsten av Joel i bandet? Vad tillför Joel som The Vice inte haft tidigare?
“Kursändring, nej. I min värld känns det som att vi haft samma kurs i stort sett sedan starten, bara att vi hela tiden försökt skriva bättre låtar, vilket i sin tur har medfört förändringar i soundet mellan releaser. Däremot har hans inträde i bandet både varit mycket smidigare än jag trodde att det skulle bli, och betydligt mer givande än vi ens hade hoppats på.
Vi har känt varandra väl sedan länge och även spelat ihop way back in the days, så kemin förstod vi skulle fungera. Däremot trodde vi nog alla att omställningen för hela bandet, att soundmässigt addera ytterligare en gitarr utan att tappa det coola vi byggt upp kring en ganska ljus leadgitarr och köttig bas, det vill säga att verkligen förstå var och varför den extra gitarren skulle till, skulle bli betydligt mer utmanande. För varje vecka som går spelar vi ihop oss ännu mer, och idag ser jag inte längre Joel som ett nytt tillskott, utan som en självklar del av kvartetten The Vice. Alla fyra pratar samma musikaliska språk, och låtskrivandet kommer från alla håll och kanter, så jag skulle säga att vi befinner oss på en relativt bra plats för tillfället.”
Jag kan inte annat än instämma. Precis som A Great Unrest växte på mig har samma sak börjat hända med Red Tape Sessions. Det är svårt att värja sig mot tyngden i atmosfären i låtarna. Petters och Charlies tyngd i trummor och bas, som sedan kläs i samtidigt vackra och mörka gitarrer. Och så Rickards sånginsats på det, där han leder oss fram genom det där mörkret som mejslas ut. Jag är svag för det monumentala som byggs upp, och som samtidigt så tryggt bottnar i vad som är genuin rock’n’roll. Det är aldrig sökt på något sätt, utan känns genomgående naturligt. Samtidigt som det finns något eget i musiken hela tiden.
Kanske är det bara jag som vill tro att det är så, men det känns som att medlemmarnas norrländska ursprung har lindat sig in i allt de gör. I deras approach, i soundet, men framför allt i melankolin och mörkret som aldrig släpper. Den där känslan av karghet och tålamod, av något inre som inte måste förklaras. Det är som om hela deras utgivning bär spår av det landskapet. Inte bara i text eller ton, utan i hela nerven som genomsyrar bandets musikaliska gärning.
Är det bara som jag vill tro, eller avspeglas ert norrländska ursprung i mörkret och vemodet i The Vice musik?
“Det ligger helt klart en del sanning i det, även om jag tycker det vore lite billigt av oss att försöka plocka några dysterhetspoäng bara genom att trycka på det norrbottniska mörkret. Personligen landar jag nog alltid i att vi är en samling egensinniga karaktärer, och jag skulle inte påstå att vare sig norrbottniskt mörker eller karibisk lättja hade kunnat ändra på det. Det finns ett syfte till att det blev som det blev, och det norrländska eländet ska helt enkelt vara grymt tillfreds med att vi representerar det.”
Jag kan bara instämma. The Vice är en ypperlig representant för det norrländska mörkret. Eller eländet om man vill använda Rickards egna ord. För mig är det en känsla. Med risk för att låta högtravande vill jag hela tiden återkomma till atmosfären, det närmast förtrollande i musiken. Det är det som drog in mig i The Vice musikaliska värld och fick mig att uppskatta det. Och som jag skrev tidigare i denna text, växte på mig. Men man ska samtidigt inte glömma att det i slutändan är rockmusik, och för den som vill behövs det inte göras svårare än så. Det är rockmusik och det är riktigt bra, var man än i bandets backkatalog man börjar att gräva.
FOTO: Michael Wollin
Rockfabriken 
Lämna en kommentar