Det finns en begränsning inuti mig när jag ska skriva om musik jag verkligen älskar. Att orden tar slut, och mitt skrivna språk, som jag i vanliga fall har ett tämligen högt sjävförtroende rörande, krymper till ett fåtal slitna formuleringar i mitt huvud. Allt riskerar att landa i svinbra, jättebra, fantastiskt, och ändå har jag inte sagt någonting alls. Det är som om mitt texthuvud är riggat för distans, för analys, men blir klumpigt när något ligger för nära. Hur sätter man ord på att ett band som för den stora massan är tämligen okänt, har krupit så djupt in under huden att man går runt och hoppas på deras genombrott som om det gällde någon i ens familj?
Att man på fullt allvar känner ett behov av att adoptera gitarristen Micke och trummisen Albin, för att de utstrålar en sådan ödmjukhet, värme och en likeability trots att man i praktiken bara mötts ett fåtal gånger. Att Johannes, i mina ögon, är en av de starkaste frontmän vi har inom svensk rock, med en karisma som går rakt ut i vilken publik han än ställs inför, och med en röst som står sig oavsett vilken sångare jag jämför honom med, oavsett tid och plats. Att basisten Martin, med sin snabba replikhumor och sitt lugna sätt, är en sådan där människa som gör att ett rum känns lite bättre så fort han öppnar munnen. Och tillsammans är The Hawkins en musikalisk rockmaskin med total kontroll över sina referenser, referenser som råkar ligga exakt där min egen musikaliska resa genom åren fastnat och fängslats. Ja, ni förstår. Jag har svårt att förhålla mig objektiv till bandet. Men likväl så vet jag ju att de är bra på riktigt. Och att det är en vetskap jag är långt ifrån ensam om.
Det är i den känslan jag kliver in i Get Out, första singeln från The Hawkins kommande tredje album. Och även om kvartetten från Arboga aldrig varit rädda för att experimentera och röra sig i vida kretsar kring den grund de skapats från, är det här tydligt klassisk The Hawkins-rock’n’roll. Med allt vad det innebär, men odelat positivt. Verser byggda med precision och där Johannes röst balanserar på gränsen till den där fantastiska falsetten, för att sedan låta den falla in, när refrängen väl öppnar sig med en stökig energi som träffar rakt i bröstet. The Hawkins är enligt dem själva ett rockband med fötterna i punken, och Get Out är en låt som visar exakt just det. Direkt, distinkt, och röjig. Och med massor av ekon av den klassiska rockhistorien, men med bandets egen take på det.
Det här är en stark förvissning om att den kommande skivan kommer att vara just det den ska vara. The Hawkins, fullt ut. Och högst sannolikt det tredje raka svinbra (ibland är just svinbra det uttryck jag behöver) fullängdsalbumet från bandet på tre först.
Men hur bra Hawkins än är i studio ska ni, utan tvekan om ni får chansen, se dem live. För The Hawkins är inte bara ett riktigt bra rockband. De tillhör det absolut översta skiktet av liveakter i Sverige. Nog så.
FOTO: Buster Wesslander
Rockfabriken 
Lämna en kommentar