Det tog ett tag innan Sister landade hos mig, eller kanske i mig, och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det inte kom direkt. De har alla beståndsdelar i sin musik och sitt uttryck som tilltalar mig. Jag har alltid dragits mot det mörka och smutsiga i musik, mot friktion, mot det som bär spår av slit och motstånd, och än mer om kärnan innehåller solida melodier. Jag tror att många av er vet hur det är; ibland känner man instinktivt att det här är något man borde tycka om, och tar man sig an det på allvar händer det ofta att det till slut bryter igenom den där barriären av motstånd. Exakt det var det som hände med min relation till Sister; de började växa på mig, och allt fler låtar gick från att ha något till att bli bra på riktigt. Och nu är det ett band jag uppskattar starkt.
Sisters nysläppta album The Way We Fall rör sig i sammma mörka sleazerocktradition som bandet verkat i sedan debuten för ett och ett halvt decennium sedan. Jamie Andersons growlande röst är central för bandets identitet och egna uttryck, men det är låtmaterialet och vad kvartetten tillsammans gör av det, som i slutändan sätter en imponerande verkshöjd för Sister.
Jag hittar inga svaga partier på skivan, men med det sagt sticker vissa låtar ut mer än andra. Titelspåret, som släpptes tidigare i år, satte sig direkt med en refräng som är svår att värja sig mot, och som får mina tankar att snudda vid powermetal. Det sagt utan någon negativ konnotation över huvud taget. Starka allsångsrefränger har alltid haft en särskild plats hos mig, och det är ett område där Sister både på denna skiva liksom i tidigare skapelser visar att de behärskar hantverket att skapa dylika, och dessutom knyta ihop dem bra med verser som leder fram dit. Det finns ett flertal spår som fångar mig direkt, medan andra växer för varje lyssning.
Sammantaget utgörs The Way We Fall av tio låtar som skapar en riktigt fin och dynamisk helhet, där Sister utan att frångå sin själ och sitt tydliga signum varierar i såväl form som tempo. Allt dessutom snyggt paketerat och producerat i en skiva som, utan att betygsätta den, ligger åtminstone ett par nivåer över bra på min skala. Bra jobbat, Sister!
FOTO: Basse Hallgren
Rockfabriken 
Lämna en kommentar