Fyra sångare på sex skivor. Det är elefanten i rummet för de svenska sleazerockarna Crashdïet. Varje gång en ny frontfigur klivit in har bandet tvingats visa tvivlarna att man inte bara fortsatt varit relevant, utan att man fortfarande varit just Crashdïet. För egen del har jag aldrig tvivlat på det. Av två skäl. Dels för att bandets kärna, med Martin Sweet på gitarr, Peter London på bas och Eric Young på trummor, de tre som medverkat på samtliga skivor fram till nyligen, konsekvent varit trogna sitt sound och uttryck. Dels för att Crashdïet helt enkelt genomgående har släppt bra musik. Varje skiva i katalogen håller. Det finns naturligtvis skillnader i nivå vad gäller toppar, dalar och helhet, men ställ vilken Crashdïetskiva som helst mot andra samtida verk i genren och de står sig väl. Den kombinationen av konsekvens och kvalitet har över tid byggt en lojal publik som följt bandet genom åren och som är en viktig förklaring till varför Crashdïet fortsatt upplevs som både relevanta och intressanta.
När bandet nu, nästan exakt tjugo år efter att grundaren och sångaren Dave Lepard avslutade sitt liv, släpper den första singeln från kommande albumet Art of Chaos, med den femte sångaren i ordningen, John Elliot, vid mikrofonen, känns elefanten i rummet mest som en fråga för dem som aldrig riktigt lyssnat på Crashdïet. För bandet själva och för fansen är ribban tydlig. Den har aldrig sänkts tidigare, och det finns ingen anledning att göra det nu.
Det räckte med en genomlyssning av nya singeln Satizfaction för att konstatera att det här är Crashdïet. Även om Eric Young nu lämnat bandet och ersatts av Martin Sweets bror Michael Sweet på trummor, till vardags även i Toxicrose, finns både kärnan och själen kvar. Det som definierar Crashdïet är intakt i musiken. Återigen handlar det om den höga verkshöjd bandet alltid haft i sina släpp och om en konsekvent vägran att kompromissa med vare sig kvalitet eller uttryck. Man kan diskutera länge vad som gör ett rockband, men i slutändan kokar allt ner till förmågan att skriva bra rock’n’roll. Utan den faller allt annat platt i längden. Det är en insikt Crashdïet burit med sig genom hela sin historia, oavsett vilka stormar som dragit förbi.
Satizfaction är skriven av Martin Sweet tillsammans med Patrik Frisk, grundare och ägare av Ninetone, bandets managementbolag. Den som följt Crashdïet noggrant känner igen Frisks namn från produktionen av The Unattractive Revolution från 2007, även om han då inte figurerade som låtskrivare. Här finns inget som skaver. Samarbetet påverkar varken kvalitet eller identitet. Det här är klassiskt Crashdïet, utan att kännas återanvänt. Låten byggs av de beståndsdelar bandet alltid varit som starkast i. En självklar refräng, välbekanta körer redan från start och Martin Sweets karakteristiska, melodidrivna gitarrspel. John Elliot levererar texten med övertygelse, utan att imitera sina föregångare, samtidigt som allt andas Crashdïet i varje led.
Satizfaction är en stark singel i sig, men fungerar framför allt som en tydlig signal om att Art of Chaos kommer att fortsätta bevisa att det egentligen aldrig funnits någon elefant i rummet.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar