Stockholmsbandet Diamonds and Guns är aktuella med nya EP:n Degenerate Nonsense, som släpps den 6 mars. Redan nu har de dock gett oss ett smakprov i form av första singeln Pain and Champagne.
Sångaren Victor Ekvall har en distinkt och personlig röst. I recensionen av förra släppet jämförde jag honom med Ken Casey från Dropkick Murphys, en parallell jag fortfarande tycker håller, även om det inte handlar om någon efterapning. Och ta dessutom jämförelsen med en stor nypa salt Det finns en egen ton och närvaro här som är befriande i en genre där många gärna låter lite för mycket som Mike Ness, Tim Armstrong eller Lars Frederiksen. Det är en svår balansgång, där man lätt blir en blek kopia och samtidigt tappar möjligheten att sticka ut. Det problemet har inte Diamonds and Guns. Victors röst ger bandet en tydlig identitet, och ovanpå det finns en påtaglig känsla för låtskrivande. Kalla det punk, kalla det rock’n’roll, etiketten är egentligen mindre viktig. Det viktiga är att det är bra, och det är just det Pain and Champagne är.
Redan på förra EP:n visade de att de kan skriva starka låtar, och här tar de det ett steg vidare. Musikaliskt rör det sig mellan streetpunk, Social Distortion-rock och en skärva sleaze. Det är både vackert och smutsigt på samma gång, med en balladliknande känsla invävd i melodisk punk med driv. Körerna är snyggt arrangerade, tar precis lagom med plats och lyfter låten ytterligare. Jag uppskattar också bandets förmåga att berätta historier i sina texter, förankrade i rocktraditionen utan att fastna i slitna klichéer.
Viktor Ekvall på sång och gitarr, Pontus Rask på gitarr, Sebastian Rådberg på bas och Thomas Norstedt på trummor visar ett samspel som genomsyrar hela produktionen. Pain and Champagne bekräftar ännu en gång att Diamonds and Guns har hittat en egen ruta i en genre som annars tyvärr inte alltför ofta bjuder på något som både känns personligt, relevant och engagerande. Lyssna själva, för det här är riktigt bra.
Rockfabriken 
Lämna en kommentar